Thursday 4 June 2009 photo 1/1
|
Tack. Varför blir man så lugn av tristessens karaktär? Det går nästan att jämnföra som när stråkarna blir som smörblommor i vinden. Men till slut måste allting tyvärr bli tyst. Då harmonin drar över mig som ett lugn men ändå som avsaknad av min oro för dig. Dig, du, den där. Personifieringen är väldigt tilltalande. Men är så mycket djupare än så. Man vill lika dela lycka som problem. Skönhet kommer innefrån ja! Men inte från dig själv, utan från gemenskapen och kärleken från andra.
PSVarför må så dåligt över att inte hinna göra läxor eller att man inte fick nya jeans? När man kan må så oerhört bra av andra saker. Som livslång vänskap. För att ibland känner man verkligen att man hittat vissa människor som är underbara och man kan umgås förevigt med.
Ett steg kvar i processen. Jag kan tänka och tycka såhär, måste bara bete mig därefter också.
Man kanske tycker att detta är jävla Tomas Di Leva "skit". Men man kommer väldigt långt på det. Hos sig själv och andra.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/frassee/375261879/