December
Wednesday 11 June 2008 photo 3/4
|
Det blev inga foton där man kan ser vad det är för något som blivit fotat.
Jag lånade ut kameran (hennes är trasig at the moment) till henne, för hon ville fota. Men det var "fel på ljuset" eller "för långt avstånd". Jaja, mor.
Men det var fin musik och väldigt sorgligt och alla grät. När vi gick på rad och skulle krama alla lärarna började jag gråta ännu mer igen. Och när vi gick upp på scenen för att få betygen och Camilla grät så mycket. Då började jag gråta mycket också.
Det har varit fyra år som verkligen satt sina spår.
De har påverkat mig väldigt mycket, och kommer aldrig försvinna. Varken från mitt minne eller den påverkan det haft på mig som person. Jag hade blivit en helt annan på en annan skola. Och nu kan jag aldrig bli den personen jag hade kunnat bli, vare sig jag vill eller inte.
Många andra har sagt ungefär samma saker, men de har avslutat med "Jag kommer sakna er och har haft den bästa tiden i mitt liv, jag har aldrig ångrat valet att börja här". Ungefär.
Visst, jag kommer sakna er. Men jag har ångrat valet nästan varja dag. Och det har varit de värsta åren i mitt liv. Jag har blivit väldigt skadad av den här tiden.
Jag har tänkt så många gånger att jag inte kan räkna dem längre, att jag önskar så att jag hade stannat på Sandbäck. Visst, lärarna suger. Visst, arbetsmiljön suger. Visst, niorna där har hamnat i tidningen för att de hade så dåliga resultat på NP. Men jag tror att jag hade kunnat trivas där ändå.
Okej, några delar av den jag blivit i och med mitt skolval, uppskattar jag faktiskt. Jag har blivit starkare. Jag överlevde de här fyra åren, eller hur? Och jag har fått en bredare syn på livet. Jag är inte sådär inskränkt och fördomsfull som Sjöbo-bor är kända för att vara. Sen vet jag lika bra som någon annan, att långt ifrån alla i Sjöbo är alkoholistiska rasististhomofober med kassa jobb och kassa betyg.
Och jag har blivit bra på att hålla saker inom mig. Huruvida detta är positivt egentligen är väl något som kan diskuteras. Men det har behövts för att jag ska klara mig.
Trots allt det ljuger jag inte när jag säger att jag kommer sakna er. För sista tiden innan vi slutade har varit rolig, folk har släppt ner försvaret mycket mer. Det finns inte mycket att förlora när man ändå ska splittras. Och det är en trygghet att veta vad man kan vänta sig av en vanlig onsdag, även om man inte tycker om sin vardag.
Oj, nu har jag sagt mycket. Som vissa av er kanske tycker är förolämpande, ni som gick på min skola eller i min klass. Men det är sanningen, och jag skyller det inte på någon av er.
Okej, så bilden då. Jag fick blommor, ett kuvert av Christel (det stod "pluttan :)" på mitt) med en DVD som spelades in på vår morgonsamling i sjuan (oj, jag har inte tittat på det än! Måste göra det nu), mina betyg och ett diplom.
För "Årets Studieprestation i År 9".
Lol, säger jag bara då. Finns inget ord som beskriver det bättre.
Jag lånade ut kameran (hennes är trasig at the moment) till henne, för hon ville fota. Men det var "fel på ljuset" eller "för långt avstånd". Jaja, mor.
Men det var fin musik och väldigt sorgligt och alla grät. När vi gick på rad och skulle krama alla lärarna började jag gråta ännu mer igen. Och när vi gick upp på scenen för att få betygen och Camilla grät så mycket. Då började jag gråta mycket också.
Det har varit fyra år som verkligen satt sina spår.
De har påverkat mig väldigt mycket, och kommer aldrig försvinna. Varken från mitt minne eller den påverkan det haft på mig som person. Jag hade blivit en helt annan på en annan skola. Och nu kan jag aldrig bli den personen jag hade kunnat bli, vare sig jag vill eller inte.
Många andra har sagt ungefär samma saker, men de har avslutat med "Jag kommer sakna er och har haft den bästa tiden i mitt liv, jag har aldrig ångrat valet att börja här". Ungefär.
Visst, jag kommer sakna er. Men jag har ångrat valet nästan varja dag. Och det har varit de värsta åren i mitt liv. Jag har blivit väldigt skadad av den här tiden.
Jag har tänkt så många gånger att jag inte kan räkna dem längre, att jag önskar så att jag hade stannat på Sandbäck. Visst, lärarna suger. Visst, arbetsmiljön suger. Visst, niorna där har hamnat i tidningen för att de hade så dåliga resultat på NP. Men jag tror att jag hade kunnat trivas där ändå.
Okej, några delar av den jag blivit i och med mitt skolval, uppskattar jag faktiskt. Jag har blivit starkare. Jag överlevde de här fyra åren, eller hur? Och jag har fått en bredare syn på livet. Jag är inte sådär inskränkt och fördomsfull som Sjöbo-bor är kända för att vara. Sen vet jag lika bra som någon annan, att långt ifrån alla i Sjöbo är alkoholistiska rasististhomofober med kassa jobb och kassa betyg.
Och jag har blivit bra på att hålla saker inom mig. Huruvida detta är positivt egentligen är väl något som kan diskuteras. Men det har behövts för att jag ska klara mig.
Trots allt det ljuger jag inte när jag säger att jag kommer sakna er. För sista tiden innan vi slutade har varit rolig, folk har släppt ner försvaret mycket mer. Det finns inte mycket att förlora när man ändå ska splittras. Och det är en trygghet att veta vad man kan vänta sig av en vanlig onsdag, även om man inte tycker om sin vardag.
Oj, nu har jag sagt mycket. Som vissa av er kanske tycker är förolämpande, ni som gick på min skola eller i min klass. Men det är sanningen, och jag skyller det inte på någon av er.
Okej, så bilden då. Jag fick blommor, ett kuvert av Christel (det stod "pluttan :)" på mitt) med en DVD som spelades in på vår morgonsamling i sjuan (oj, jag har inte tittat på det än! Måste göra det nu), mina betyg och ett diplom.
För "Årets Studieprestation i År 9".
Lol, säger jag bara då. Finns inget ord som beskriver det bättre.
Visa toppen
Show footer