December
Friday 18 July 2008 photo 1/1
|
Jag vet inte vad som hänt med min musiksmak. Det är jätteskumt.
Jag trodde jag var på väg in i en wannabefas med Bullet For My Valentine, Rise Against, Three Days Grace, Yellowcard, Senses Fail, Dope, Atreyu, Slipknot, Stone Sour och Sum 41 som vilken annan tolvårig kille som helst.
Och sen bara kommer Bon Jovi där. What?
Allvar på det. Jag gör inte annat än lyssna på Bon Jovi hela dagarna. Av de 25 mest spelade i mitt iTunesbibliotek är 15 Bon Jovi-låtar. Inte för att det är en jättestor bedrift. Jag använde inte iTunes innan, utan började med det för två veckor sen eller något. Men ändå?
Bon Jovi, liksom. Tre fjärdedelar av deras fanbase måste ju vara ensamstående mödrar som försöker klänga fast vid åttiotalet med all sin kraft. Restrerande del är väl ignoranta tonåringar som tror att Bon Jovi slog igenom med It's My Life.
Och eftersom jag nu har en åsikt om Bon Jovi, måste jag påstå att de var bättre då. Livin' On a Prayer är helt gudomlig. Det suger med hela "Efter Slippery When Wet Tour höll Jon på att erhålla permanent skada på sin röst så nu undviker de fullt så höga toner". De höga tonerna var ju bra?
Precis, där hör ni. Jag sitter här kvart i tolv på natten (kvällen, dagen, förmiddag, morgon. Tekniskt sett är det väl natt?) och lovordar Livin' On a Prayer.
Det går verkligen bara rakt nedåt för mig.
Jag hoppas verkligen att den här fasen är över snart.
Och om bilden:
Nej, det går kanske inte att läsa särskilt mycket, vet ju inte än hur bra det kommer synas.
Det är i alla fall Wikipedias artikel om Jon Bon Jovi. Jag redigerade den aningen, för jag tyckte att det var lämpligt. Det jag lade till är väl längst ner i texten om honom (före listan med skivor eller nåt). Det står:
"Jon Bon Jovi är dessutom sjuk i huvudet och bör betraktas som en fara för samhället. Han har i en intervju avslöjat att han brukar slå sina barn. Jättehårt. Därför tycker jag att vi alla bör hata honom. För alltid."
Jag vet. Men jag hade bråttom, för Linda påstod att hon skulle gå och lägga sig och min redigering skulle aldrig överleva natten. Så jag var tvungen att visa den för henne innan hon gick. Vi hade debatterat om huruvida han i och med eventuell misshandel av sina barn förtjänade att få ha kvar dem. Vi kom inte fram till något, utan spenderade nästa timme med att tala i paranteser istället.
Vi kom in på ämnet när jag såg några bilder på honom tillsammans med sina barn, och sa att han såg ut att vara väldigt gullig med dem. Då sa Linda
Pardon me? säger (01:08):
he is he is, men det är tydligen mycket annat med.
Pardon me? säger (01:08):
<span style="font-size: 10pt; mso-bidi-font-family: Verdana; mso-ansi-language: EN-GB;">han sa nångång att han slog till dem e___e
Och så skickade hon ett utklipp ur en intervju med Jon
Pardon me? säger (01:09):
"And then, you know, you get that one day where each one of the kids... where you jack them up against the wall and that's the last time they do that. I myself got spanked plenty. I got rapped good. I got the belt plenty. But that was a different era." He pauses.
Pardon me? säger (01:10):
"But, sure. If sometimes you react like that, you don't say, 'I'm coming up the stairs to spank you!' It's just a quick f--king backhand, and then you go, 'Goddammit, does that make me a bigger man? No.' It's not acting, it's reacting. I mean, I have a temper. Definitely. I'm not an angry dad. I'm not like that. But you do get your buttons pushed."
Som sagt diskuterade vi ämnet en del. Sen började vi rabbla nonsensfraser för varandra på spanska och tyska istället.
Jag blev helt "Aldrig mer lyssna på Bon Jovi, han är ju störd".
Rw/Jds/Ec säger (01:47):
dessutom tycker jag fortfarande han är psykad och lyssnar därför på rise against istället. väldigt demonstrativt satte jag även på vad jag lyssnar på-funktionen
Det höll inte särskilt länge.
De är beroendeframkallande, sa jag ju. Dessutom brukar jag försöka att inte blanda ihop kändisars filmer eller musik med deras privatliv. Och Bon Jovi är inte bara Jon, det är Richie, Tico och David också. Jepp, för jag vet vad de heter. Hur skumt är inte det?
Den här texten är för lång. Ingen kommer läsa den. Jo, Linda kanske. När hon ser att det är Jon på bilden.
Kaka till eventuella andra som tar sig hela vägen ner hit.
Nu är klockan inte kvart i tolv. Den är 01:14.
Jag måste skriva väldigt långsamt, om detta tog en halvtimme.
(Ursäkta eventuella stavfel. Det är mörkt här, Anton kom ner nyss och sa att jag måste lägga mig. Jag: "Varför?" Han: "Jag ska jobba imorgon."
Så jag sänkte musiken väldigt mycket och släckte ljuset. Man kan se det in till honom annars. Det skulle han aldrig ha gjort för mig.)
[Editing: Blev massa fult skit efter att ha klistrat in saker vi sa. Så nu har jag skrivit av för hand istället. Eller okej en sån ful grej blev kvar. Den vill inte bort.]
Jag trodde jag var på väg in i en wannabefas med Bullet For My Valentine, Rise Against, Three Days Grace, Yellowcard, Senses Fail, Dope, Atreyu, Slipknot, Stone Sour och Sum 41 som vilken annan tolvårig kille som helst.
Och sen bara kommer Bon Jovi där. What?
Allvar på det. Jag gör inte annat än lyssna på Bon Jovi hela dagarna. Av de 25 mest spelade i mitt iTunesbibliotek är 15 Bon Jovi-låtar. Inte för att det är en jättestor bedrift. Jag använde inte iTunes innan, utan började med det för två veckor sen eller något. Men ändå?
Bon Jovi, liksom. Tre fjärdedelar av deras fanbase måste ju vara ensamstående mödrar som försöker klänga fast vid åttiotalet med all sin kraft. Restrerande del är väl ignoranta tonåringar som tror att Bon Jovi slog igenom med It's My Life.
Och eftersom jag nu har en åsikt om Bon Jovi, måste jag påstå att de var bättre då. Livin' On a Prayer är helt gudomlig. Det suger med hela "Efter Slippery When Wet Tour höll Jon på att erhålla permanent skada på sin röst så nu undviker de fullt så höga toner". De höga tonerna var ju bra?
Precis, där hör ni. Jag sitter här kvart i tolv på natten (kvällen, dagen, förmiddag, morgon. Tekniskt sett är det väl natt?) och lovordar Livin' On a Prayer.
Det går verkligen bara rakt nedåt för mig.
Jag hoppas verkligen att den här fasen är över snart.
Och om bilden:
Nej, det går kanske inte att läsa särskilt mycket, vet ju inte än hur bra det kommer synas.
Det är i alla fall Wikipedias artikel om Jon Bon Jovi. Jag redigerade den aningen, för jag tyckte att det var lämpligt. Det jag lade till är väl längst ner i texten om honom (före listan med skivor eller nåt). Det står:
"Jon Bon Jovi är dessutom sjuk i huvudet och bör betraktas som en fara för samhället. Han har i en intervju avslöjat att han brukar slå sina barn. Jättehårt. Därför tycker jag att vi alla bör hata honom. För alltid."
Jag vet. Men jag hade bråttom, för Linda påstod att hon skulle gå och lägga sig och min redigering skulle aldrig överleva natten. Så jag var tvungen att visa den för henne innan hon gick. Vi hade debatterat om huruvida han i och med eventuell misshandel av sina barn förtjänade att få ha kvar dem. Vi kom inte fram till något, utan spenderade nästa timme med att tala i paranteser istället.
Vi kom in på ämnet när jag såg några bilder på honom tillsammans med sina barn, och sa att han såg ut att vara väldigt gullig med dem. Då sa Linda
Pardon me? säger (01:08):
he is he is, men det är tydligen mycket annat med.
Pardon me? säger (01:08):
<span style="font-size: 10pt; mso-bidi-font-family: Verdana; mso-ansi-language: EN-GB;">han sa nångång att han slog till dem e___e
Och så skickade hon ett utklipp ur en intervju med Jon
Pardon me? säger (01:09):
"And then, you know, you get that one day where each one of the kids... where you jack them up against the wall and that's the last time they do that. I myself got spanked plenty. I got rapped good. I got the belt plenty. But that was a different era." He pauses.
Pardon me? säger (01:10):
"But, sure. If sometimes you react like that, you don't say, 'I'm coming up the stairs to spank you!' It's just a quick f--king backhand, and then you go, 'Goddammit, does that make me a bigger man? No.' It's not acting, it's reacting. I mean, I have a temper. Definitely. I'm not an angry dad. I'm not like that. But you do get your buttons pushed."
Som sagt diskuterade vi ämnet en del. Sen började vi rabbla nonsensfraser för varandra på spanska och tyska istället.
Jag blev helt "Aldrig mer lyssna på Bon Jovi, han är ju störd".
Rw/Jds/Ec säger (01:47):
dessutom tycker jag fortfarande han är psykad och lyssnar därför på rise against istället. väldigt demonstrativt satte jag även på vad jag lyssnar på-funktionen
Det höll inte särskilt länge.
De är beroendeframkallande, sa jag ju. Dessutom brukar jag försöka att inte blanda ihop kändisars filmer eller musik med deras privatliv. Och Bon Jovi är inte bara Jon, det är Richie, Tico och David också. Jepp, för jag vet vad de heter. Hur skumt är inte det?
Den här texten är för lång. Ingen kommer läsa den. Jo, Linda kanske. När hon ser att det är Jon på bilden.
Kaka till eventuella andra som tar sig hela vägen ner hit.
Nu är klockan inte kvart i tolv. Den är 01:14.
Jag måste skriva väldigt långsamt, om detta tog en halvtimme.
(Ursäkta eventuella stavfel. Det är mörkt här, Anton kom ner nyss och sa att jag måste lägga mig. Jag: "Varför?" Han: "Jag ska jobba imorgon."
Så jag sänkte musiken väldigt mycket och släckte ljuset. Man kan se det in till honom annars. Det skulle han aldrig ha gjort för mig.)
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/frida-linden/239772860/
Visa toppen
Show footer