Över 100 bevakare och fler än 50 vänner.
Ni har blivit många väldigt fort, och jag tycker bara att det är roligt.

Jag är fortfarande hemma och ligger platt fall i soffan med förkylningen, så jag tänkte ta tillfället i akt att ge er möjlighet att ställa lite frågor till mig.
Samma saker dyker upp lite då och då i kommentarerna, så jag antar att ni är några stycken som funderar.

Fråga vad ni vill.
Om mig, om min häst, om andra hästar i min närhet, om katterna, om min ridfilosofi, om min favoritmat.
Precis vad som helst.
Jag lovar att svara så bra jag kan.

Tack så mycket. :)

Jag har ett flummigt mål om att vilja ta fram det bästa i henne. Jag tror att hon har en hel del potential som jag hoppas att jag kan ta tillvara på.
Jag vill också fortsätta bygga vidare på relationen mellan oss. Hon ska fortsätta lita på och respektera mig.
Målet i år är egentligen bara treårstesten. Poängen där är oviktiga, det jag vill är att hon åker dit, skrittar, travar, galopperar, hoppar och står någorlunda stilla under exteriörbedömningen.
Nästa år blir det eventuellt kvalitetesbedömning och jag hoppas att vi kan komma ut på någon klubbtävling och få lite erfarenhet av sådant.
Längre än så har jag faktiskt inte kommit i planeringen, allting känns väldigt långt borta med tanke på hur grön hon är i ridningen.
Allting kommer gå i ett rasande tempo nu när det väl är igång. :)

Okej, låter som vettiga mål ju. :)

Jaa, Mikaela är helt fantastisk på att fotografera. :)

Provridit har jag inte gjort eftersom hon bara är 2½, men tittade gjorde jag i alla fall. :)
En kompis till mig skickade länken till annonsen på msn. När jag klickade på den och den hoppade upp tog mitt hjärta två extra slag. På riktigt, det kändes som att tiden stod stilla.
Framför mig hade jag min drömhäst. Jag har alltid sagt att jag vill ha en d-ponny eller en liten häst nu när jag är vuxen och welsh coben är en ras som jag bara älskar.
Så där var hon, bara sådär.
Min kompis tvingade mig att maila på henne, och sedan kom jag och uppfödaren fram till att jag skulle komma och titta.
Herregud, så nervös jag var när jag var på väg dit! En dröm om att ha en egen häst hade jag haft i nästan 20 år, och plötsligt skulle det kanske bli så också.
Bilden här är från första gången jag tittade på henne, och det är kanske inte så svårt att förstå att jag föll som en fura.
Hon hade den där typiska cob-uppsynen, var nyfiken och kom direkt fram för att hälsa på oss.
Dagen efter jag hade tittat på henne var jag om möjligt ännu mer nervös. Då skulle nämligen en annan, som hade förtur, komma och ta en titt. Dagen segade sig fram tills när uppfödaren äntligen ringde. Den andra spekulanten hade inte ens kommit dit. Hon var inte intresserad när hon fick höra att jag hade hittat min dröm där på stuteriet i Småland.
Två veckor senare flyttade hon hem. Jag kan fortfarande knappt förstå att hon är min. Jag antar att jag är lite trögtänkt. ;)

förstår varför du ville henne. är sjuk avis på er. ni är jätte fina tillsammans :)

Aw. Tack så mycket. :)

Tack så mycket, det är på god väg att bli bra nu. :)

Hon är väldigt kontaktsökande, och var redan då.
Väldigt nyfiken på vilka filurer vi var som kom in i hagen, kom fram och hälsade, stannade och ville bli klappad.
Även om hon är unghäst är hon inte bufflig och gåpåig, hon ber snällt om att bli klappad bara.
Mikaela hade sin hund med sig när vi tittade på henne, så hon passade på att jaga den råttan några varv, samtidigt som hon visade upp sig.
Hon var väldigt mycket som hon är nu, fast grönare. Hon har mognat massor sen hon flyttade hit, antagligen för att hon tvingas vara mer självständig i den här flocken.
Hon var helt enkelt underbar redan då. :)

Ni är så fina tillsammans :)

Aw, tack så mycket. :)

Varsågod :)

Oh, vilken klurig!
Nu måste jag ju till och med tänka efter här. :)

Helt klart mina föräldrar. De finns verkligen alltid där för mig och ställer upp för mig i alla väder. Det är en enorm trygghet att ha dem.
Min brorsa och jag pratar inte varje dag och ses inte varje gång jag är hemma, men jag vet att han är där för mig. Det är hos honom jag kan vara och spela Nintento hela nätterna eller ringa till när alla andra är uppbokade. Jag får alltid vara med, oavsett vad han ska göra (utom att fira alla hjärtans dag med flickvännen, kanske :P).
Jag har fem tjejer som är mina absolut närmaste. Nu bor vi med olika avstånd till varandra och ses olika ofta, men när vi träffas är det som om vi har setts varje dag. De är ovärderliga.
Mikaela är också en jag kan prata med precis allt om, och vi diskuterar varenda liten detalj om hästarna och ridningen, men även allt annat i livet. Ett riktigt bollplank.
Min kombo bara finns här, och är allmänt underbar. Att man kan flytta ihop med någon helt okänd och få det såhär bra.. ja, det är helt fantastiskt faktiskt.
Sen har jag mina fantastiska vänner som jag har lärt känna genom jobbet. Sofie, Hille och Martin, framför allt. Som alltid ställer upp, och som alltid bara finns där och är så underbara.
I Lund har jag mina favorittjejer som är helt obetalbara, och som gör min hem- och hästlängtan betydligt lättare att stå ut med.

Jag har ju som du kanske har förstått två hem, ett i Lund där jag pluggar och ett hemma hos mina föräldrar, med häst, boxning, gamla vänner och jobbet, så det blir helt enkelt väldigt många människor runtomkring som betyder massor. :)

åh vad söt du är! verkligen härligt att läsa, och mellan raderna lyser verkligen kärleken till dem som står dig nära!

Aw, tack så mycket.
Jag hade kunnat skriva milslånga texter om var och en av dem, men jag begränsade mig lite. ;)

Ooh, den älskar jag att svara på!

Jag pratar väldigt mycket häst med Mikaela.
En dag länkade hon en annons på msn. Jag klickade på länken utan att fundera på det, vi brukar diskutera, berömma eller skratta åt annonshästar.
När just den här annonsen kom upp slog mitt hjärta två extra slag, jag flämtade till och allting verkade stå stilla i ett par sekunder.
Framför mig hade den häst jag drömt om i 20 år. Bara sådär.
Jag hittade förstås tusen anledningar till att inte göra något mer åt saken. Ingen stallplats, jag pluggar och så vidare, men Mikaela lät mig inte komma undan.
Hon tvingade mig att skicka ett mail till uppfödaren och det gjorde jag.
Efter lite mailkontakt fick jag veta att en till var intresserad av henne, men som tur var lyckades jag få till att åka och titta på henne dagen innan den andra spekulanten, som hade förtur på köp eftersom att hon hade hört av sig först.
Jag och Mikaela åkte till stuteriet i Allgunnen och där fanns hon. Min dröm, livs levande och med en uppsyn som inte går av för hackor. Bilden här är från första gången jag träffade henne.
Jag blev så klart mer kär av att träffa henne, och uppfödaren, som för övrigt är världens goaste person, tyckte att vi passade ihop.
Nervös väntade jag sedan till dagen efter, då den andra spekulanten skulle komma.
När min mobil till slut ringde fick jag veta att jag hade en häst, om jag ville. Den andra damen hade inte ens kommit och tittat.
Min medryttarhästägare och hennes man bestämde sig för att bygga uteboxar, något de tänkt göra länge, men inte just nu, för att min höna skulle få plats.
Två veckor efter att jag träffade henne första gången var vi och hämtade henne.
Fortfarande, efter fyra månader, får jag nypa mig i armen ibland för att förstå att hon faktiskt är min,

Ååh! 8D

Kommer ihåg hur nervös jag var när jag körde hemifrån och skulle till Mikaela.
När jag har kört en liten bit får jag en polisbil bakom mig. Höll på att dö där bakom ratten kan jag säga, haha.