Det är något väldigt konstigt med tid. Den kan förändras, förlängas och förkortas utan att man riktigt kan sätta fingret på vad som faktiskt har hänt med den. De senaste tre åren har gått på ett ögonblick som på samma gång tagit en evighet. Det som hände för tre år sedan känns som ett annat liv och samtidigt skulle det kunna varit igår jag tog farväl.

Jag minns fortfarande den dagen då jag visste att min vän inte längre skulle finnas kvar. Jag kom hem efter att ha jobbat natt och bröt ihop fullständigt. Tårarna rann i strida strömmar ner för mina kinder och jag grät så mycket att jag knappt kunde andas. Sittandes på köksgolvet och med en bild av min vän i händerna försökte jag ta in det jag aldrig någonsin kommer att förstå. Jag fick känna henne under en så himla kort tid och hon kommer att vara borta så obeskrivligt länge.

Snart har Ofelia varit borta lika länge som jag kände henne. Det skrämmer mig. Plötsligt är hon inte en del av mitt liv längre utan bara ett avslutat kapitel. Någonting som var och fanns då, men som inte är kvar längre. Framför allt någonting som aldrig kommer komma tillbaka. Hon var så mycket på samma gång. Så charmig, självsäker, personlig och omöjlig. Så energisk, egensinnig, tokig och livsglad. Jag saknar henne på alla sätt och vis. Varenda egenhet, varenda bus, varenda påhitt. Mjölmulen, de långa öronen, rävarna bakom dem. Hon tog mitt hjärta med storm. Inte för att jag ville det, och inte heller för att jag trodde det, utan för att hon kunde och för att hon visste precis hur hon skulle göra. En del av det tog hon med sig när hon försvann. Den biten kommer jag aldrig att få tillbaka, men det är precis så det ska vara. Den tillhör bara henne.

Fortsätt vila i frid, min vackra, tokiga, knasiga, hopplösa, underbara vän. Du fattas mig.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera NIKON D40

Focal length 135 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/1000 s

ISO 400

Date

najen Tue 21 Jul 2015 00:25

Vilken fin text du har skrivit. Saknad är kanske den jobbigaste känslan som finns, särskilt när man saknar någon som man aldrig kommer att få möta mer i det här livet. Jag har börjat lära mig mer och mer att glädjas åt alla fina stunder som jag har fått tillsammans med människor som inte längre finns i mitt liv, eller ens på den här jorden längre, istället för att bara sörja alla stunder jag aldrig mer kommer få med dem längre. När jag tänker så blir jag så himla glad att jag har fått chansen att möta så fantastiska människor, och då känns det som att de fortfarande är med mig :) Jag tror definitivt att både människor och djur som älskade en i livet kan bli ens skyddsängel och vaka över en när de har gått bort :)

- Read more -