Jag har ändå handlingskfraft kvar även om jag är nere på knä, jag har planer. Drömmar. Hjärnan arbetar frebilt på en lösning. Det mal och mal, spränger överallt. När sågs vi senast? Det var så länge sen. Jag minns hur jag tänkte. Gick hem med tungt steg, känslan av att ha misslyckats med allt. Det måste ju finnas en utgång! Är det bara så att jag inte ser den? Jag stirrar in i framtiden så att ögonen rinner och svider, jag går fram och tillbaka i rummen, jag biter sönder läpparna. Jag tänker på det förflutna, med ånger och vemod. Vad folk måste utstå på grund av min galenskap. Ofta är det så att jag bara vill falla ner på knä och gräva ned mig.

Jag tycker om vissheten i att erkänna att döden kommer till oss alla, kanske man bara vissnar, ruttnar bort, som farmor, hon vissnar. När det är som värst har jag tänkt på döden som en lösning, du vet, när man känner att man inte orkar. Eller som en sorts dvala där ingenting händer. Men det skarpa profilen är sig lik. Varenda cell darrar. Blodet rusar runt i kroppen, fingrarna skakar.

Ibland på natten ligger jag och lyssnar på mörkret, men ibland gör även det ont. Livet kan inte fortsätta såhär, det tär för mycket på krafterna. Alltid denna fruktan, detta hjärta som hamrar. Mitt ynkliga ansikte i spegeln, vissheten om att jag har förstört allt. Bara pågrund av en brist.

Jag vill inte ha förlåtelse, bara en smula medkänsla. Nu är jag liksom på väg mot något annat, kan inte sätta fingret på vad men det är bättre, det är det. Med penna i handen så stannar tiden och jag känner mig livs levande igen. Blir lugn av att skriva

Du ser mig kanske som svag, men det är bara halva sanningen. Om du visste hur desperat jag är, hur beredd jag är långt att gå. För ingen börda är tyngre än den av livets tomhet. Jag känner mig inringad och jag vet inte hur det ska sluta.

Att inte ens alltid ha någon att gråta tillsammans med i en eländig värld.

Känslan av att lyckas, vill ha den delen av världen. Bekymmer är pinnar på den stege som leder till himlen. Jag tror inte på mirakel, men jag tror på att man kan vända sitt öde, det är bara fråga om fantasi och vilja. Om uthållighet och mod. Och jag tror att det kostar på. Så är det nu, kosta vad det kosta vill. Jag har ingenting att förlora, framför mig ligger bara svarta, skrämmande dagar.

du önskar ibland att detta var en illusion för världen är alldeles för absurd för att vara verklig.

Det gör vi verkligen!