March
Monday 21 September 2009 photo 1/1
|
Det är otroligt, egentligen. Här sitter jag, inte mer än 19 år gammal, och har en nostalgitripp. Inte nog med det, kära vänner, för jag sitter och upplever denna sinnesrörelse i en rosa klänning och har kort, brunt hår, samt ringar på fingrarna. Detta är inte sant, tänker jag när jag ser mig själv. Detta är inte jag. För jag vet vem jag är; jag är den där korta, korpulenta tjejen med de egocentriska kommentarerna och de underbara vännerna som aldrig kommer skiljas åt. Vi är de svarta, vi är de vackra, vi är de alternativa töntarna!
Och vad är kvar? Jag, i rosa. Ronny i Blekinge. Bäm på Universitetet. Fille på jobbet. Jessy i England.Vem är jag? Vilka är ni? Vem är du?
Det är otroligt vad några månaders frånvaro kan göra med ditt minne. Har allt detta verkligen hänt? De tre åren; dessa tre, underbara år... Är de på riktigt? Eller var det bara en fantastisk dröm som sakta försvinner med minnet, som tynar bort tills bara känslan består; känslan av gemenskap, vänskap och lojalitet. Av kärlek.
För jag älskar er - det gör jag! Dessa människor som förgyllt mitt liv, och som nu visar hur ekande tomt det är utan dem. Vad är en människa utan sina vänner? Och här sitter jag. Och där sitter du. Och du vet att där sitter de. De, som vi skulle kunna göra allt för.
Och vad är kvar? Vad är kvar av den människa jag lärde känna för tre år sedan, den som var som jag kunde vara - som du lät mig vara? Vad finns kvar av mig? Vad finns kvar av dig? Vad finns kvar av dem?
En ekande lokal med en gunghäst. Svarta kläder och extra kajal i ett tomt hörn. Ett lakan och ett lexikon. Vi var dem vi var. Vilka är vi nu?
Skolan höll oss samman. Vad håller oss samman nu? Människor växer och människor ändras. Mycket mer än så kan man inte säga.
Men en blond uppenbarelse sade en gång till mig: De människor man lär känna under gymnasiet är de människor som man kommer umgås med resten av livet.
Då suckade jag uppgivet, för hur skulle jag klara av ett liv med sådana stormvindar som ni?
Nu skakar jag av rädsla, för hur ska jag klara livet utan er, ni trygghetens klippor och kärlekens hav. Jag hade inte varit den jag är nu utan ert inflytande, och jag vill nästan påstå att ni inte hade varit dem ni är utan mig.
Så har vi skapat varandra. Och världen log mot oss.
...Och VARFÖR blir jag alltid så jävla sentimental runt midnatt?
Och vad är kvar? Jag, i rosa. Ronny i Blekinge. Bäm på Universitetet. Fille på jobbet. Jessy i England.Vem är jag? Vilka är ni? Vem är du?
Det är otroligt vad några månaders frånvaro kan göra med ditt minne. Har allt detta verkligen hänt? De tre åren; dessa tre, underbara år... Är de på riktigt? Eller var det bara en fantastisk dröm som sakta försvinner med minnet, som tynar bort tills bara känslan består; känslan av gemenskap, vänskap och lojalitet. Av kärlek.
För jag älskar er - det gör jag! Dessa människor som förgyllt mitt liv, och som nu visar hur ekande tomt det är utan dem. Vad är en människa utan sina vänner? Och här sitter jag. Och där sitter du. Och du vet att där sitter de. De, som vi skulle kunna göra allt för.
Och vad är kvar? Vad är kvar av den människa jag lärde känna för tre år sedan, den som var som jag kunde vara - som du lät mig vara? Vad finns kvar av mig? Vad finns kvar av dig? Vad finns kvar av dem?
En ekande lokal med en gunghäst. Svarta kläder och extra kajal i ett tomt hörn. Ett lakan och ett lexikon. Vi var dem vi var. Vilka är vi nu?
Skolan höll oss samman. Vad håller oss samman nu? Människor växer och människor ändras. Mycket mer än så kan man inte säga.
Men en blond uppenbarelse sade en gång till mig: De människor man lär känna under gymnasiet är de människor som man kommer umgås med resten av livet.
Då suckade jag uppgivet, för hur skulle jag klara av ett liv med sådana stormvindar som ni?
Nu skakar jag av rädsla, för hur ska jag klara livet utan er, ni trygghetens klippor och kärlekens hav. Jag hade inte varit den jag är nu utan ert inflytande, och jag vill nästan påstå att ni inte hade varit dem ni är utan mig.
Så har vi skapat varandra. Och världen log mot oss.
...Och VARFÖR blir jag alltid så jävla sentimental runt midnatt?
Comment the photo
jag är här, kommer alltid vara här. Och vi kommer alltid att ha våra minnen, men en vacker dag kommer vi även skapa nya som vi kan leva på ytterligare några år. Känner mig också ensam och vet du... den blonda uppenbarelsen är blond igen =)
Mwhah, då vet vi hur intelligensen kommer vara ;P Jag älskar dig, skitunge.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fronkensteen/411145256/
Visa toppen
Show footer