Tuesday 23 February 2010 photo 1/1
|
Tuesday 23 February 2010 photo 1/1
|
Vakuumet är ett faktum, det finns inget andrum, finns ingen distans. Tvåmiljoner människor packade i någons lägenhet. Ljuset är släkt, alla är anonyma. Massan rör sig, enigt som en muskel, pulserande. Kroppar mot kroppar, kropp mot kropp. Några är i ruset, andra är utanför. Någon sitter i hörnet med huvudet bakåtlutat, man ser bara hans ögonvitor. Allt som finns är nu.
Hon är där, och fylledansar sig svettig och röd, hon bryr sig inte.
Han är där, för cool för vodka och häller istället grimaserande i sig akvavit. Basen känns i bröstet, som en extra puls. I hypnos rör sig alla långsamt och i takt. Plötsligt knäpper någon med fingrarna. Ett slag på någons käft, ett krossat glas, ett skrik, ett slagsmål. Hon vaknar till ur ruset, inser att hon borde förflytta sig. Han tittar ner på golvet, ser blod och inser att han borde förflytta sig.
Trapphuset är svalt och skorna hon har tagit är för stora. Ut i natten och gatlyktsskenet, en cigarett Ensamheten och andrummet är befriande och hon andas med djupa andetag, rök, nikotin. Stunden bryts av fotsteg. Släpande fötter mot blöt sommarasfalt. Där kommer en pojke, kort, benig, med brunt hår och mustasch. "Får jag stå här med dig?" säger han försiktigt. Hon nickar till svar, och funderar på om våldtäktsmän verkligen kan vara så taniga. Han plockar upp en cigarett och tänder, och så är vakuumet tillbaka. Hon blir irriterad, röker klart sin cigarett och går. Hon kan höra honom flämta till men hon vänder sig inte om. "Skulle jag kunna få gå med dig?" säger han och låter nästan lite ynklig."Varför vill du det?" svarar hon utan att vända sig om. "Jag är så jäkla mörkrädd, får för mig en massa. Snälla?" säger han bedjande.
"Okej då" säger hon och bestämmer sig för att våldtäktsmän inte kan vara så taniga.