September
Sunday 8 March 2009 photo 2/3
|
Från Drottning till Tiggare
Det jag nu ska berätta är en helt sann berättelse som gått i arv från flera hundra års genrationer och flera tusen års väntan att få visa det för världen, berättelsen handlar om hur mitt liv plötsligt tagit en stor vändning och jag nu får leva i smutsen av min tronärverska.
Jag var som liten flicka munter och yster, min far var hertigen över landet Shárron, det var svåra tider, men min far var väldigt frendlig och krävde inga onödiga skatter till krig och för andra ändamål.
När jag fyllde 12 år var jag vid min fars sida dag ut och dag in, för att sedan få ärva tronen vid min 14onde födelsedag. De två åren övergick snabbt till dagar och det var då det började.
Fyra dagar innan min 14onde födelsedag kom budbäraren med ett mystiskt brev. Jag satte mig ner vid bordet för att börja läsa, brevet var egentligen skickat till Nerranna, min döda syster. Men jag ville veta vad det stod i, jag försåg mig att ingen kunde se eller höra mig.
Brevet var märkt med en pilspets och sigillet var av adelsmärke. Men det var något skumt med brevet, alla visste ju om att Nerrana dött vid sin födsel, hennes kropp hade ju hittats i sjön.
Jag öppnade det under tystnad och började läsa igenom brevet:
"Kära Nerrana, vi vet ju båda att din lillasyster, Anvera, har fått all berömmelse och klass efter din bortgång som de tror, men...."
Mer hann jag inte läsa eftersom min daga, Elisabeth, knackat på dörren och ropat.
- Anvera, klä på dig, din far är klar för middagen, skynda dig, du vet att han ska till Langvor i kväll.
- Jag är snart klar Elisabeth, svarade jag.
Jag lade brevit på bordet i klädkammaren, jag tog på mig min särdesklänning och såg mig i min kungliga spegel, den sades ha varit Nerranas födselgåva, men jag var inte helt säker, min far hade aldrig viljat tala om min syster sedan min mor dött när hon sörjt Nerrana.
När jag kom ner för trappan stod min far där nere klar för att gå, dom gick in i matsalen arm i arm och satte sig sedan mittemot varan.
Jag försökte komma på något att säga, men det var lönlöst.
När jag ätit upp hade jag bara en sak i huvudet, brevet, jag bad om att få lämna salen och fick hans tillåtelse. Jag skyndade mig upp i hopp om att ingen hade sett det. Väl upp lugnade jag mig, för där på bordet låg det, jag gick bakom min canyl för att byta om och när jag kom tillbaka var brevet borta, jag hade inte hört någon i rummet och blev fundersam.
Mer kommer imorgon för att inte trötta ut er på berättelsen, kommentera vad DU tror kommer hända och vart har de mystiska brevet tagit vägen, och vad betyder det?
Kommentera vad DU tror, så får vi se imorgon!
Det jag nu ska berätta är en helt sann berättelse som gått i arv från flera hundra års genrationer och flera tusen års väntan att få visa det för världen, berättelsen handlar om hur mitt liv plötsligt tagit en stor vändning och jag nu får leva i smutsen av min tronärverska.
Jag var som liten flicka munter och yster, min far var hertigen över landet Shárron, det var svåra tider, men min far var väldigt frendlig och krävde inga onödiga skatter till krig och för andra ändamål.
När jag fyllde 12 år var jag vid min fars sida dag ut och dag in, för att sedan få ärva tronen vid min 14onde födelsedag. De två åren övergick snabbt till dagar och det var då det började.
Fyra dagar innan min 14onde födelsedag kom budbäraren med ett mystiskt brev. Jag satte mig ner vid bordet för att börja läsa, brevet var egentligen skickat till Nerranna, min döda syster. Men jag ville veta vad det stod i, jag försåg mig att ingen kunde se eller höra mig.
Brevet var märkt med en pilspets och sigillet var av adelsmärke. Men det var något skumt med brevet, alla visste ju om att Nerrana dött vid sin födsel, hennes kropp hade ju hittats i sjön.
Jag öppnade det under tystnad och började läsa igenom brevet:
"Kära Nerrana, vi vet ju båda att din lillasyster, Anvera, har fått all berömmelse och klass efter din bortgång som de tror, men...."
Mer hann jag inte läsa eftersom min daga, Elisabeth, knackat på dörren och ropat.
- Anvera, klä på dig, din far är klar för middagen, skynda dig, du vet att han ska till Langvor i kväll.
- Jag är snart klar Elisabeth, svarade jag.
Jag lade brevit på bordet i klädkammaren, jag tog på mig min särdesklänning och såg mig i min kungliga spegel, den sades ha varit Nerranas födselgåva, men jag var inte helt säker, min far hade aldrig viljat tala om min syster sedan min mor dött när hon sörjt Nerrana.
När jag kom ner för trappan stod min far där nere klar för att gå, dom gick in i matsalen arm i arm och satte sig sedan mittemot varan.
Jag försökte komma på något att säga, men det var lönlöst.
När jag ätit upp hade jag bara en sak i huvudet, brevet, jag bad om att få lämna salen och fick hans tillåtelse. Jag skyndade mig upp i hopp om att ingen hade sett det. Väl upp lugnade jag mig, för där på bordet låg det, jag gick bakom min canyl för att byta om och när jag kom tillbaka var brevet borta, jag hade inte hört någon i rummet och blev fundersam.
Mer kommer imorgon för att inte trötta ut er på berättelsen, kommentera vad DU tror kommer hända och vart har de mystiska brevet tagit vägen, och vad betyder det?
Kommentera vad DU tror, så får vi se imorgon!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fruktgodisar/340738710/
Visa toppen
Show footer