September
Friday 27 November 2009 photo 1/1
|
MÖRKRET
av Ylva Bgg
Jag ropade hejdå och sprang mot parken påväg hem. Jag hade varit på fest hos en kompis och var glad och uppspelt.
Jag hade bara 400meter kvar hem när jag hörde ett högt kvidande skrik som fick mig att frysa till is.
Klockan var strax efter tolv och det var lite halv molnigt. Då upptäckte jag fullmånen som sakta skymtades mellan molnen.
Nu hördes ett nytt skrik, det lät som ett dödsskrik, nästan, för detta verkade mer levande, men hur de nu än var så sög det själen ur mig.
Jag fortsatte att gå, mycket försiktigt o smygande tyst.
Blodet stelnade till is när jag hörde skriket precis bakom mig. Jag vänder mig om, men inget är där.
Då hör jag min kompis röst:
"Gå, gå så långt bort här ifrån du kan, snabba dig!"
Jag stirrar vild omkring mig men jag ser fortfarande ingenting.
Ögonen tåras och jag faller på knä.
Jag hör mammas rop på mig längre bort, hon måste stå på verandan utanför huset.
Jag ställer mig upp och börjar springa, hon kommer springande från andra hållet med öppen famn mot mig.
Så plötsligt hörs skriket och ett skott, så ser jag mamma falla till marken. Jag skriker och springer fram till henne.
En kula har träffat henne precis i tinningen och hon är död.
Jag sätter mig ner och g¨åter med ansiktet i händerna.
Plötsligt ställer jag mig upp och skyndar slutar gråta, jag har nämligen hört något, något bakom mig, jag smyger snabbt in i trädens skuggor och gömmer mig där.
Någon går fram och tar tag i mammas ben och drar iväg med henne.
Jag sitter på huk och känner med fingrarna i det våta gräset och hittar en pistol.
Jag tar upp den och siktar mot personen som släpar mamma, den var säkrad, men jag visste hur man skötte den.
Innan hade jag sett att det var ett skott kvar i den.
Jag trykte av och träffade huvudet, men skadade inte. Kunde det vara en skuggvarelse? eller något odödligt konsikt. Troligen inbillning bestämde jag mig för.
Men nu hade den iallafall sett mig.
Jag såg fönstrerna hemma, där skulle jag vara helt ensam.
Närmsta granne bodde någon km ifrån vårt hus. Dit skulle jag aldrig hinna springa.
Då fick jag syn på mammas cykel som stod lutad mot husknuten.
Det var nerförsbacke hela vägen till grannen.
Jag sprang snabbare än någonsin förr och utan att tänka duckade jag för grenar och hoppade över buskar och staketet.
Jag slängde mig på cykeln och började trampa snabbt som fan nerför backen. Jag kände skuggan frusta mig i nacken.
Till min fasa såg jag att det var släckt i alla fönstrerna. Men det fanns inget annat mn kunde göra utom att hoppas att dom bara låg och sov.
Jag slängde cykeln i gruset och skyndade uppför farstun.
Jag knackade hårt och länge men ingen öppnade.
Jag vände mig om för att springa tillbaka till cykeln, men skuggan var bakom mig och stoppade mig direkt.
Det fanns ingen ansikte eller ögon, och bara några få tänder satt i munnen, bara en ren döskalle var det. Och händerna som han höll mig medvar täckta av läderhandskar.
Jag försökte slita mig loss, men han grep bara hårdare.
Jag kvävde ett skrik när han släppte med ena handen och tog upp en kniv ur fickan. Han drog kniven framför hans hals först för att visa vad som skulle hända med mig.
Han satte eggen på kniven mot min strupe.
Jag spände hela kroppen och fick en underlig känsla i magen. Huvudvärken kom som en blixt och fick hela världen att snurra.
Han drog bort kniven en bit och laddade för det sista, sedan drog han den snabbt och hårt över min hals så att halsen delades helt utom lite skinn i nacken som höll huvudet uppe när det slängdes bak.
Blodet sprutade på hans svarta kappa och på väggen bredvid oss.
Jag dog direkt, men nu är det istället jag som attakerar folk i skogar och parker, denhär läser du för att det är en varning, det är din tur nästa gång.
av Ylva Bgg
Jag ropade hejdå och sprang mot parken påväg hem. Jag hade varit på fest hos en kompis och var glad och uppspelt.
Jag hade bara 400meter kvar hem när jag hörde ett högt kvidande skrik som fick mig att frysa till is.
Klockan var strax efter tolv och det var lite halv molnigt. Då upptäckte jag fullmånen som sakta skymtades mellan molnen.
Nu hördes ett nytt skrik, det lät som ett dödsskrik, nästan, för detta verkade mer levande, men hur de nu än var så sög det själen ur mig.
Jag fortsatte att gå, mycket försiktigt o smygande tyst.
Blodet stelnade till is när jag hörde skriket precis bakom mig. Jag vänder mig om, men inget är där.
Då hör jag min kompis röst:
"Gå, gå så långt bort här ifrån du kan, snabba dig!"
Jag stirrar vild omkring mig men jag ser fortfarande ingenting.
Ögonen tåras och jag faller på knä.
Jag hör mammas rop på mig längre bort, hon måste stå på verandan utanför huset.
Jag ställer mig upp och börjar springa, hon kommer springande från andra hållet med öppen famn mot mig.
Så plötsligt hörs skriket och ett skott, så ser jag mamma falla till marken. Jag skriker och springer fram till henne.
En kula har träffat henne precis i tinningen och hon är död.
Jag sätter mig ner och g¨åter med ansiktet i händerna.
Plötsligt ställer jag mig upp och skyndar slutar gråta, jag har nämligen hört något, något bakom mig, jag smyger snabbt in i trädens skuggor och gömmer mig där.
Någon går fram och tar tag i mammas ben och drar iväg med henne.
Jag sitter på huk och känner med fingrarna i det våta gräset och hittar en pistol.
Jag tar upp den och siktar mot personen som släpar mamma, den var säkrad, men jag visste hur man skötte den.
Innan hade jag sett att det var ett skott kvar i den.
Jag trykte av och träffade huvudet, men skadade inte. Kunde det vara en skuggvarelse? eller något odödligt konsikt. Troligen inbillning bestämde jag mig för.
Men nu hade den iallafall sett mig.
Jag såg fönstrerna hemma, där skulle jag vara helt ensam.
Närmsta granne bodde någon km ifrån vårt hus. Dit skulle jag aldrig hinna springa.
Då fick jag syn på mammas cykel som stod lutad mot husknuten.
Det var nerförsbacke hela vägen till grannen.
Jag sprang snabbare än någonsin förr och utan att tänka duckade jag för grenar och hoppade över buskar och staketet.
Jag slängde mig på cykeln och började trampa snabbt som fan nerför backen. Jag kände skuggan frusta mig i nacken.
Till min fasa såg jag att det var släckt i alla fönstrerna. Men det fanns inget annat mn kunde göra utom att hoppas att dom bara låg och sov.
Jag slängde cykeln i gruset och skyndade uppför farstun.
Jag knackade hårt och länge men ingen öppnade.
Jag vände mig om för att springa tillbaka till cykeln, men skuggan var bakom mig och stoppade mig direkt.
Det fanns ingen ansikte eller ögon, och bara några få tänder satt i munnen, bara en ren döskalle var det. Och händerna som han höll mig medvar täckta av läderhandskar.
Jag försökte slita mig loss, men han grep bara hårdare.
Jag kvävde ett skrik när han släppte med ena handen och tog upp en kniv ur fickan. Han drog kniven framför hans hals först för att visa vad som skulle hända med mig.
Han satte eggen på kniven mot min strupe.
Jag spände hela kroppen och fick en underlig känsla i magen. Huvudvärken kom som en blixt och fick hela världen att snurra.
Han drog bort kniven en bit och laddade för det sista, sedan drog han den snabbt och hårt över min hals så att halsen delades helt utom lite skinn i nacken som höll huvudet uppe när det slängdes bak.
Blodet sprutade på hans svarta kappa och på väggen bredvid oss.
Jag dog direkt, men nu är det istället jag som attakerar folk i skogar och parker, denhär läser du för att det är en varning, det är din tur nästa gång.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fruktgodisar/427192670/
Visa toppen
Show footer