July
Monday 22 December 2008 photo 1/2
|
Ett år sen farmor dog idag.. det är tomt. men ändå har så mycket hunnit hända. inget var ju sig riktigt likt med farmor efter att Ulla dött, och det är ju förståligt. hennes dotter. som Svea (farmors brors fru) sa innan hon dog (hon dog typ 2 månader efter Ulla): att det är inte som det ska när barnet dör innan föräldern.
hennes dotter -fars kusin- Kerstin dog också i cancer, för några år sen. jag antar att det tar hårt på en, jag vet ju bara hur det tog på mig när Ulla dog. jag är fortfarande inte den glada, hoppfulla och optimistiska människa jag var då. jag börjar inte längre lita på nån efter första "hallå" som jag gjorde då. och när det är ens barn, ens eget barn, då blir det nog ännu värre tror jag. Ulla skrev alltid kort till farmor på wijkagården, ett i veckan för att hon inte skulle känna sig bortglömd. jag tror inte att farmor alltid uppfattade att hon fick kort, men det hade betydelse. när Ulla dött så tänkte jag att jag ju måste fortsätta med det, livet måste ju gå vidare efteråt med o farmor fanns ju kvar. men de va svårt att veta vad man skulle skriva, man vet ju inte vad hon fortfarande mindes o man ville ju inte dra upp nånting som påminde om Ulla. vilket var svårt. hela mitt liv kretsade/kretsar kring det som har hänt. till det jag försöker förtränga. mitt mående vilar på den händelsen. så det var svårt att skriva saker som "jag och Per-Anton går i 6an och 8an nu" och försöka låta pepp. jag köpte fina kort med blommor o djur o massa, men det gör ju ingen skillnad, när man bara kommer på att skriva samma saker. Ulla skrev alltid sånna intressanta saker, saker som gjorde att man ville läsa vidare. I alla fall, efter Ullas död så sa farmor nästan aldrig nånting mer. hon sa "Ulla", "Pappa", "hallå" och "Herre förbarma dig över mig" det var det ända. innan hade hon kunnat snacka minnen om när far o hans systrar var små. kunde retas med far min tillsammans med mig. men efter det såg man bara smärta. jag klarade inte längre av att åka dit så ofta det blev typ högst en gång i månaden. allt påminde för mycket. om vad som hänt, om vad det är som väntar. man ångrar det så mycket. ångrar att man inte bara satt där och höll hennes hand. som Ullas på sjukhuset. men det var för plågsamt. när farmor låg och ropa "pappa" efter farfar som dött för flera år sen. det var så kusligt likt när jag satt vid sjukhussängen hos Ulla och höll hennes hand. när greppet krampaktigt hårdnade av den smärtan och hon skrek "mamma! pappa!" efter farmor o farfar. jag stog inte ut med att uppleva det igen, kunde inte stå ut med att se smärta i de ögon som alltid varit en fridfull plats att kolla in i. det gick inte. och nu är hon död. ett år sen. minns att vi hade vart där i flera dagar, varje dag. personalen sa att hon var påväg bort. hon låg som medvetslös, precis som farfar o Ulla innan de dog. märkte ingenting och varken åt eller drack. minns att jag gick dit efter julavslutningen. morfar skulle egentligen hemta mig, men var sen. så jag gick dit. satte mig och läste psalmer högt för henne vid sidan av hennes säng, ur boken som Frida gett henne när hon var yngre. satte på en skiva med julmusik, för personalen sa att hon kunde uppfatta ljud även fast hon inte kunde visa det. satt där. hjälpte henne fukta munnen o läpparna genom att blöta en tops och dra längsmed insidan av kinderna, så att hon i alla fall inte skulle dö av uttorrkning. morfar kom, jag klarade inte av att va kvar mer utan åkte hem. åkte upp nästa dag med far o mor o Anten. kusinerna Andreas o Anna var där. satt där i nåra timmar o åkte hem. så höll det på. den 22:e var far o jag påväg upp för de hade ringt o sagt att hon blivit sämre. När vi var vid veterinären typ så ringde de o sa att hon var död. de ville inte att vi skulle komma än utan ville ha tid att göra iordning kroppen. så vi åkte hem. Anten följde med o vi åkte upp en timme senare, Andreas o Anna var där, Lilly o Håkan också. De hade gjort så fint. hade tagit på henne sina finaste kläder som de plockat fram till julafton. satt på musik, strött fina kvistar med röda bär runt hennes huvud på kudden, satt en blombuket i hennes händer och tänt massa ljus. det var så fint. så fint. men det var slutet. ibland är slutet vackrare än början, men det blir aldrig bra igen.
hennes dotter -fars kusin- Kerstin dog också i cancer, för några år sen. jag antar att det tar hårt på en, jag vet ju bara hur det tog på mig när Ulla dog. jag är fortfarande inte den glada, hoppfulla och optimistiska människa jag var då. jag börjar inte längre lita på nån efter första "hallå" som jag gjorde då. och när det är ens barn, ens eget barn, då blir det nog ännu värre tror jag. Ulla skrev alltid kort till farmor på wijkagården, ett i veckan för att hon inte skulle känna sig bortglömd. jag tror inte att farmor alltid uppfattade att hon fick kort, men det hade betydelse. när Ulla dött så tänkte jag att jag ju måste fortsätta med det, livet måste ju gå vidare efteråt med o farmor fanns ju kvar. men de va svårt att veta vad man skulle skriva, man vet ju inte vad hon fortfarande mindes o man ville ju inte dra upp nånting som påminde om Ulla. vilket var svårt. hela mitt liv kretsade/kretsar kring det som har hänt. till det jag försöker förtränga. mitt mående vilar på den händelsen. så det var svårt att skriva saker som "jag och Per-Anton går i 6an och 8an nu" och försöka låta pepp. jag köpte fina kort med blommor o djur o massa, men det gör ju ingen skillnad, när man bara kommer på att skriva samma saker. Ulla skrev alltid sånna intressanta saker, saker som gjorde att man ville läsa vidare. I alla fall, efter Ullas död så sa farmor nästan aldrig nånting mer. hon sa "Ulla", "Pappa", "hallå" och "Herre förbarma dig över mig" det var det ända. innan hade hon kunnat snacka minnen om när far o hans systrar var små. kunde retas med far min tillsammans med mig. men efter det såg man bara smärta. jag klarade inte längre av att åka dit så ofta det blev typ högst en gång i månaden. allt påminde för mycket. om vad som hänt, om vad det är som väntar. man ångrar det så mycket. ångrar att man inte bara satt där och höll hennes hand. som Ullas på sjukhuset. men det var för plågsamt. när farmor låg och ropa "pappa" efter farfar som dött för flera år sen. det var så kusligt likt när jag satt vid sjukhussängen hos Ulla och höll hennes hand. när greppet krampaktigt hårdnade av den smärtan och hon skrek "mamma! pappa!" efter farmor o farfar. jag stog inte ut med att uppleva det igen, kunde inte stå ut med att se smärta i de ögon som alltid varit en fridfull plats att kolla in i. det gick inte. och nu är hon död. ett år sen. minns att vi hade vart där i flera dagar, varje dag. personalen sa att hon var påväg bort. hon låg som medvetslös, precis som farfar o Ulla innan de dog. märkte ingenting och varken åt eller drack. minns att jag gick dit efter julavslutningen. morfar skulle egentligen hemta mig, men var sen. så jag gick dit. satte mig och läste psalmer högt för henne vid sidan av hennes säng, ur boken som Frida gett henne när hon var yngre. satte på en skiva med julmusik, för personalen sa att hon kunde uppfatta ljud även fast hon inte kunde visa det. satt där. hjälpte henne fukta munnen o läpparna genom att blöta en tops och dra längsmed insidan av kinderna, så att hon i alla fall inte skulle dö av uttorrkning. morfar kom, jag klarade inte av att va kvar mer utan åkte hem. åkte upp nästa dag med far o mor o Anten. kusinerna Andreas o Anna var där. satt där i nåra timmar o åkte hem. så höll det på. den 22:e var far o jag påväg upp för de hade ringt o sagt att hon blivit sämre. När vi var vid veterinären typ så ringde de o sa att hon var död. de ville inte att vi skulle komma än utan ville ha tid att göra iordning kroppen. så vi åkte hem. Anten följde med o vi åkte upp en timme senare, Andreas o Anna var där, Lilly o Håkan också. De hade gjort så fint. hade tagit på henne sina finaste kläder som de plockat fram till julafton. satt på musik, strött fina kvistar med röda bär runt hennes huvud på kudden, satt en blombuket i hennes händer och tänt massa ljus. det var så fint. så fint. men det var slutet. ibland är slutet vackrare än början, men det blir aldrig bra igen.
du är bäst.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ftl/309790547/
Visa toppen
Show footer