I dag, min älskade Skogsälva, är dagen du skulle fyllt 18 år.
Och i dag är dagen då jag skulle ha velat sitta hos din med min PM, vi skulle ha sjungit sånger för dig, blåst upp ballonger hos dig och saknat din närvaro hos oss.
För det går fortfarande inte en dag utan att jag finner dig i mina tankar,
och det går fortfarande inte en dag utan all denna saknad

jag sjunger i huvudet och saknar henne så otroligt mycket. Det är helt ofattbart, det här. Grattis älskade skogsälva.

Jag tände ett tomtebloss för henne när jag satt där uppe i fjällen.
Det gör ont att sakna.
Jag har tänkt ganska mycket på det som weronica sagt till mig: those you love you let go.
Jag menar inte att vi ska sluta minnas, för det kommer vi aldrig göra.
Men jag tror inte att Isabelle skulle vilja att vi mindes henne med sorg, jag tror hon ville att vi skulle göra någonting konstruktivt utav all den här saknaden.
Jag tror att jag har lärt mig en sak, en viktig sak och det är att döden inte är någonting att sträva efter. När ett liv dör så blir ingens liv runt omkring någononsin mer det samma igen. Jag tror inte på ett liv efter döden för mig är det ologiskt, men jag vet att Isabelle lever vidare med oss, i oss.
"När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?"
Jag älskar dig Dännis. <3

Man kan alltid hoppas att hon såg ljusen som brann och att hon hörde grattishälsningarna i alla fall...