pretty much..
hänt mkt, men inget av de spelar roll..

sitter fast i en loop av saknad, smärta och sorg..
daglig kamp för att inte göra nåt drastiskt, ångesten ger mej panik av extrema mått..

försöker döva med mediciner, men inget hjälper.. för de är de som är i huvudet & hjärtat som ställer till de..

må ha gott lång tid, men i mitt hjärta är de igår..
hjärnan spelar flashbacks, funderar hur du mår & vad du gör?
om du saknar mej eller har saknat mej så som du fattas mej?

söker hjälp/ stöd inom fb grupper som kräver ens bostadsadress pärons telefon nummer osv osv

men inget hjälper, alla säger att tiden gör de lättare.. men om hela min existens frös i tiden?
om jag fastnade där, HUR fan ska då tiden hjälpa mej?

Sara var bara ett enda stort misstag, skulle bara sagt : dra helvete, jag väntar på J..
hade varit ärligast så, men dum som man är och aldrig lär man sig heller..

hjärtat blöder dygnet runt, drömmer drömmar där jag får nog och gör slut på mitt lidande..
går knappt ut, surra knappt med vänner, sitter bara i tysthet..
glor lite film, spelar lite

tänker i mängder, drunknar i skiten..
jag vet inte hur fan jag ska överleva..

förskingrings kassan & af har ställt till de med pengarna, så håller på försöka få Soc att hjälpa då jag redan lånat sjuka mängder pengar som dom inte har egentligen, av päronen för att överleva...

Hon var orsaken och enda anledningen att jag valt andra vägar..

första gången som hjärtat och hjärnan vill leva medans kroppen säger: dö.

men ah, de är så mycket som är missförstått, ouppklarat och jag har inga vägar att upprätta kontakt då allt är blockat från J's sida..

allt jag vill var att hon skulle va lycklig, helst med mej.. men även utan mej..
och jag hoppas hon är där, att hon funnit frid och lycka - för de är hon värd.

hon må ha krossat mej bortom all räddning, men jag skulle gå i frid om jag visste att hon funnit lyckan och frid...

allt jag ville var att hon skulle må bra och att jag skulle få älska henne..
och som sagt att hon älskat mej..

sitter i ett vakuum, jag är tillbaka i mars.. eller rättare sagt, jag har aldrig lämnat 4:e februari -11mars..

för mej var de äkta och jag förstår inte hur de kan vända sådär fort..

vet att jag inte är den skarpaste kniven i lådan, men någon form av... äh.. vem försöker jag lura..

hon drog, tog mitt hjärta, mitt hopp och min framtid, med sig och lämnade en döende kropp..
ett vrak, ett skal av en människa som en gång var jag..

... kan gå i cirklar om detta, har gått i cirklar sen 11mars.

och jag ser ingen utväg, de rum jag är i krymper med rasande takt..

vad är de här för liv egentligen?
jag är inte förberedd för nåt av de här, har aldrig varit..

2007 ställdes allt på sin spets över en skitgrej
2011 lika så
2018 är enda året då jag har legit skäl, men då ska jag leva & plågas istället..

om de inte vore för smärtan jag inte vill orsaka folk, så hade jag inte suttit här..
för jag pallar verkligen inte detta..

älska någon så extremt mycket och äkta åså rycks de ifrån en, lika snabbt som de kom in i ens liv..

de är menat att jag ska plågas helt enkelt, de finns ingen gud.

jag är så trött..
så jäävla trött... på allt.

vill bara sova, glömma, starta om livet från noll.

så trött...

kan jag bara får vandra ur tiden, glömmas bort och i samma veva glömma själv..

vill inte ha de såhär, ville aldrig de här... men de är min lott i livet..

låta fittsorkar, arslen, äckel frodas..
medans såna som värnar om andra konstant plågas...

... vad är de här för liv...?
-inte ett värt liv iaf.

HenkaZ out...

Annons

The photo has no tags

May 2019