Sunday 17 January 2010 photo 1/1
|
Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag försöker att inte deppa ihop totalt och falla tillbaka till den sorgsna, pessimistiska Adam som jag hatar så mycket. Jag försöker att tänka posetivt hela tiden, att snart blir allting bättre, att en dag kommer jag hitta någon som jag kan känna trygghet och tillit hos och vara lycklig med. Jag försöker att aldrig vara ensam, alltid vara omgiven av vänner och familj. Och jag försöker att inte hata, inte hata dej och inte störa mej på alla andra i min omvigning som kommer med idiotiska frågor som hur mår du? Jag försöker, det gör jag verkligen.
Men det är inte lätt att vara glad nu! Det är inte lätt att tänka optimistiskt. Det är fan inte lätt att inte störa sej på alla i min omgivning! Och hur mycket jag än försöker, hur många människor jag än träffar under dagen, så sitter jag alltid där helt ensam på mitt rum, framför datorn, i slutändan.
Jag är nog inte tillräckligt stark för det här. Jag klarar inte det här mer. Jag vill inte mer...
Det jobbigaste är i skolan. Då jag hör och ser hur otroligt lycklig du är och hur du fortfarande kan skutta runt och skratta och le och titta på mej helt oberört som om jag knappt var där.
Och jag vill verkligen att det ska bli bra mellan oss, även om vi bara är kompisar, men det går inte just nu. Jag måste kunna bli mej själv igen. Alltså den glada jag, den riktiga jag. Men det går inte så länge jag mår dåligt och just nu mår jag dåligt av dej...
Nej, det är inte lätt att vara glad nu! Det är inte lätt att tänka optimistiskt. Det är fan inte lätt att inte störa sej på alla i min omgivning! Men hur mycket smärta du än åsamkar mej, hur dåligt du än får mej att må, hur svag och patetisk du får mej att känna mej, så hatar jag dej inte. Man kan inte hata dej
Men det är inte lätt att vara glad nu! Det är inte lätt att tänka optimistiskt. Det är fan inte lätt att inte störa sej på alla i min omgivning! Och hur mycket jag än försöker, hur många människor jag än träffar under dagen, så sitter jag alltid där helt ensam på mitt rum, framför datorn, i slutändan.
Jag är nog inte tillräckligt stark för det här. Jag klarar inte det här mer. Jag vill inte mer...
Det jobbigaste är i skolan. Då jag hör och ser hur otroligt lycklig du är och hur du fortfarande kan skutta runt och skratta och le och titta på mej helt oberört som om jag knappt var där.
Och jag vill verkligen att det ska bli bra mellan oss, även om vi bara är kompisar, men det går inte just nu. Jag måste kunna bli mej själv igen. Alltså den glada jag, den riktiga jag. Men det går inte så länge jag mår dåligt och just nu mår jag dåligt av dej...
Nej, det är inte lätt att vara glad nu! Det är inte lätt att tänka optimistiskt. Det är fan inte lätt att inte störa sej på alla i min omgivning! Men hur mycket smärta du än åsamkar mej, hur dåligt du än får mej att må, hur svag och patetisk du får mej att känna mej, så hatar jag dej inte. Man kan inte hata dej
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/futile/437927327/