March
Monday 22 February 2010 photo 1/1
|
Jag vaknade på morgonen av att min underbara lillebror vrålade "ADAM! GE MIG MAAT!" rakt i örat på mig och jag flög upp ur sängen och slog huvudet i nattlampan som hänger på väggen ovanför. "Men vafan" grymtade jag medan jag gned mitt ömma huvud. "Martin, ta dig nånstans där det känns" "Förlåt, men jag är hungrig" svarade han med en ganska krävande ton och påminnde mig skarpt om någon form av bortskämd prins med ADHD.
Jag kollade in i både kyl och frys och konstaterade snabbt att det inte fanns någonting att äta förutom en liten lila klump längst in i det iskalla skåpet som martin identiferade som en blodpudding. "Jaha" säger jag och kliar mig i huvudet "hur fan lagar man det då?" Olyckligtvis så hade Martin inget svar på det utan satte sig istället vid köksbordet och tittade på mig som om jag var dum i huvudet. "Men martin, vi behöver bacon i alla fall så gå ut och köp det så försöker jag laga det här." "Jag har inga pengar" Svarar han surt. "Nej men jag har det! Om jag ger dig en 50-lapp så kan du väl gå ut och köpa 2 paket bacon eller hur?" Jag tog fram min plånbok och gav Martin 50-lappen som han snabbt ryckte åt sig och sprang sedan ut, utan jacka men lyckligtvis med skor, för att köpa det jag hade bett honom om.
Samtidigt skulle jag då laga blodpudding för första gången i mitt liv. Lixom hur svårt kan det vara?
Det visade sig vara svårt. Inte bara svårt utan till och med jätte svårt för mig. Alltså det var inte så att det var svårt att laga själva blodpuddingen, men att skära helvetet var rent ut sagt omöjligt. Det var som att försöka skära i en ofärdig deg. Den smulades sönder hela tiden och det såg helt enkelt vidrigt ut.
Martin kom sedan tillbaka med ett baconpaket. "Men Martin" Utbrast jag ilsket "Skulle du inte köpa två paket?" "Jo" svarar han långsamt "Men jag köpte ett paket bacon och ett paket jätte dyrt tuggumi" "Jaha" sa jag med silkeslen stämma "du har alltså köpt ett tuggumi för MINA pengar, din lilla jävel" sedan tog jag upp moset från skärbrädan som innan varit en blodpudding och smetade allting i min 13åriga lillebrors ansikte medan jag vansinnigt skrattade av skadeglad gläde.
Nej, det gjorde jag inte. Det var endast min fantasi. Men jag ville, det ville jag verkligen. Istället sa jag "Okej" bet ihop och kämpade mot impulsen som jag beskrev ovan, samtidigt som jag slängde skiträtten på pannan. Smart som jag är så satte jag inte på fläkten vilket resulterade i att brandlarmet gick. Det tjöt och pet och det började värka något fruktansvärt i både mina och Martins öron. Martin blev rädd. Nej, han blev panikslagen och jag är inte säker på vad som skadade mina öron mest; det olidliga pipande tjutet från brandsläckaren eller Martin som skrek "AAAH! AAAH! AAAH!" så högt han kunde om och om igen.
"Men håll käften unge!" vrålade jag vansinnigt och sprang sedan för att hitta telefonen. Det första numret jag kom att tänka på var mammas nummer, som jag slog samtidigt som jag tänkte att den bästa personen att ringa nu är nog pappa. Alltså slog jag bådas nummer på samma gång vilket gjorde att jag kom till någon gubbe vid namn Bernt som frågade vad jag sa, för han hörde inte eftersom det pep så förfärligt. Jag sket i att förklara utan slängde luren i örat på honom, tog sedan ett djupt andetag och slog numret till pappas jobb. Han svarade inte så jag ringde honom oavbrutet i en hel minut tills han sedan äntligen lyfte på luren. Jag förklarade snabbt situationen medan Martin stod bredvid mig och vrålade "Pappa! Hur stänger man av den!?!?!?!"
Tydligen så skulle man trycka på någon röd knapp som skulle blinka på larmets utsida. Jag sträckte mig så långt jag kunde, men kunde inte nå knappen. Medan jag förbannade hur kortväxt jag är så letade jag rätt på en pall som jag sedan ställde under larmet. Jag kunde då nå det och tryckte lättat på knappen. Till min förfäran så slutade inte manicken att låta. Då kom jag på att man kunde ta ut batteriet, så jag skruvar följaktligen loss den paranoida, tjutande helvetesmackapären och drar loss batteriet.
Eller snarare försöker dra loss det, men lyckas inte eftersom batteriet är intryckt på ett sådant sätt att man inte kan få grepp om det ifall man inte hade händer av bebisstorlek. Jag grips därför av panik och skriker "MEN DÖ FÖRFAN! DÖ!!!" och slänger brandalarmet i golvet. Den går sönder och ger ifrån sig ett sorts gurglande läte innan den röda lampan slocknar och allting blir tyst.
Pappa frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag fick tyst på den, men att vi kanske måste köpa ett nytt brandalarm. Därefter la jag på och tittade på Martin som började asgarva. Skit sur gick jag in i köket där jag möttes av synen av min brända blodpudding.
"Ska vi beställa pizza?" Frågade Martin
RIP Martin som blev offer för mitt damputbrott som jag inte längre kunde hålla tillbaka
Jag kollade in i både kyl och frys och konstaterade snabbt att det inte fanns någonting att äta förutom en liten lila klump längst in i det iskalla skåpet som martin identiferade som en blodpudding. "Jaha" säger jag och kliar mig i huvudet "hur fan lagar man det då?" Olyckligtvis så hade Martin inget svar på det utan satte sig istället vid köksbordet och tittade på mig som om jag var dum i huvudet. "Men martin, vi behöver bacon i alla fall så gå ut och köp det så försöker jag laga det här." "Jag har inga pengar" Svarar han surt. "Nej men jag har det! Om jag ger dig en 50-lapp så kan du väl gå ut och köpa 2 paket bacon eller hur?" Jag tog fram min plånbok och gav Martin 50-lappen som han snabbt ryckte åt sig och sprang sedan ut, utan jacka men lyckligtvis med skor, för att köpa det jag hade bett honom om.
Samtidigt skulle jag då laga blodpudding för första gången i mitt liv. Lixom hur svårt kan det vara?
Det visade sig vara svårt. Inte bara svårt utan till och med jätte svårt för mig. Alltså det var inte så att det var svårt att laga själva blodpuddingen, men att skära helvetet var rent ut sagt omöjligt. Det var som att försöka skära i en ofärdig deg. Den smulades sönder hela tiden och det såg helt enkelt vidrigt ut.
Martin kom sedan tillbaka med ett baconpaket. "Men Martin" Utbrast jag ilsket "Skulle du inte köpa två paket?" "Jo" svarar han långsamt "Men jag köpte ett paket bacon och ett paket jätte dyrt tuggumi" "Jaha" sa jag med silkeslen stämma "du har alltså köpt ett tuggumi för MINA pengar, din lilla jävel" sedan tog jag upp moset från skärbrädan som innan varit en blodpudding och smetade allting i min 13åriga lillebrors ansikte medan jag vansinnigt skrattade av skadeglad gläde.
Nej, det gjorde jag inte. Det var endast min fantasi. Men jag ville, det ville jag verkligen. Istället sa jag "Okej" bet ihop och kämpade mot impulsen som jag beskrev ovan, samtidigt som jag slängde skiträtten på pannan. Smart som jag är så satte jag inte på fläkten vilket resulterade i att brandlarmet gick. Det tjöt och pet och det började värka något fruktansvärt i både mina och Martins öron. Martin blev rädd. Nej, han blev panikslagen och jag är inte säker på vad som skadade mina öron mest; det olidliga pipande tjutet från brandsläckaren eller Martin som skrek "AAAH! AAAH! AAAH!" så högt han kunde om och om igen.
"Men håll käften unge!" vrålade jag vansinnigt och sprang sedan för att hitta telefonen. Det första numret jag kom att tänka på var mammas nummer, som jag slog samtidigt som jag tänkte att den bästa personen att ringa nu är nog pappa. Alltså slog jag bådas nummer på samma gång vilket gjorde att jag kom till någon gubbe vid namn Bernt som frågade vad jag sa, för han hörde inte eftersom det pep så förfärligt. Jag sket i att förklara utan slängde luren i örat på honom, tog sedan ett djupt andetag och slog numret till pappas jobb. Han svarade inte så jag ringde honom oavbrutet i en hel minut tills han sedan äntligen lyfte på luren. Jag förklarade snabbt situationen medan Martin stod bredvid mig och vrålade "Pappa! Hur stänger man av den!?!?!?!"
Tydligen så skulle man trycka på någon röd knapp som skulle blinka på larmets utsida. Jag sträckte mig så långt jag kunde, men kunde inte nå knappen. Medan jag förbannade hur kortväxt jag är så letade jag rätt på en pall som jag sedan ställde under larmet. Jag kunde då nå det och tryckte lättat på knappen. Till min förfäran så slutade inte manicken att låta. Då kom jag på att man kunde ta ut batteriet, så jag skruvar följaktligen loss den paranoida, tjutande helvetesmackapären och drar loss batteriet.
Eller snarare försöker dra loss det, men lyckas inte eftersom batteriet är intryckt på ett sådant sätt att man inte kan få grepp om det ifall man inte hade händer av bebisstorlek. Jag grips därför av panik och skriker "MEN DÖ FÖRFAN! DÖ!!!" och slänger brandalarmet i golvet. Den går sönder och ger ifrån sig ett sorts gurglande läte innan den röda lampan slocknar och allting blir tyst.
Pappa frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag fick tyst på den, men att vi kanske måste köpa ett nytt brandalarm. Därefter la jag på och tittade på Martin som började asgarva. Skit sur gick jag in i köket där jag möttes av synen av min brända blodpudding.
"Ska vi beställa pizza?" Frågade Martin
RIP Martin som blev offer för mitt damputbrott som jag inte längre kunde hålla tillbaka
Comment the photo
Knasig och jävligt rolig historia, hörde den ju idag men detta blev ju lite mer i detalj :D
beställde ni pizza? (a)
Ha men brandalarm som är så lätta att stänga av^^
jag har oxå blivit utsatt för lite terror av ett barn XD
äsch då :P
jag läste hela :D *stolt* :D
Lyckad morgon helt enkelt x)
*du borde följt impulsen (a)*
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/futile/444400661/
Visa toppen
Show footer