Jag brukar alltid kunna skriva av mig när jag är ledsen och har de jobbigt. Men inte den här gng. Har vart på väg flera ggr men de kommer inget. Allt är verkligen helt uppochner. Inget har ngn mening känns de som. De enda som är bra lr va man ska säga är att älskling och jag inte kommer gå skilda vägar. När de gäller allt annat så vet jag ingenting. Så mkt snack och planer inför förändring nu för att klara av de här. Men jag kan säga att jag trodde aldrig mitt liv skulle bli såhär. Att jag skulle sitta i den sits jag sitter i nu. De har gått så fort och vänder jag inte på allt nu så kommer de va försent. Känns inte ens verkligt när jag skriver de här. Hur kunde de bli såhär? Hur kunde just jag hamna här? Hur började allt? Varför kunde jag inte stanna upp och inse? Innan de gick såhär långt att de inte finns ngt val längre? Har redan tvingats gå igenom ngt liknande förut och de va de jobbigatse jag har gjort. Men de är ett tag lr för alltid som jag har att välja på. Jag och älskling ska iaf ta oss igenom de här tillsammans. Med han vid min sida vet jag att de kommer ordna sig. De är så fullt i mitt huvud just nu att jag inte ens kan tänka på dom viktiga sakerna jag borde tänka på. Ist tänker jag på små obetydliga saker som inte spelar ngn roll och som inte ens är viktiga. Har gått några dagar nu sen jag vaknade upp men jag kan fortf inte riktigt få in de i huvudet. När jag pratar med ngn om de här så känns de som att jag pratar om ngn annan person och ngn annans liv. Men att ha vaknat upp och insett är iaf ett stort steg framåt. Har gråtit så mkt dom här dagarna att jag fick slut på tårar ett tag. Jag va lika ledsen, arg och upprörd men inga tårar kom för de va helt torrt. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva rent ut och berätta allt men jag kan inte. Jag har sårat min familj, mina vänner, alla som bryr sig om mig och älskar mig. Min häst har hamnat i skymundan för att de har tagit stopp. Jag har ljugit och svikit. Allt för att jag inte kunnat inse va som händer. Under nätterna hemsöks jag av mardrömmar som är så verkliga att när jag vaknar upp så tror jag att de är då jag drömmer. Att ha allt framför sig och veta att ngt måste göras men att samtidigt inte förstå riktigt, att de är såhär långt de har gått. De är så fruktansvärt jobbigt. Jag ska klara de här och de kommer jag att göra. Jag och älskling kommer fixa de här tillsammans.

Annons

The photo has no tags

Luciia Sat 14 Mar 2009 22:15

Men shit, det låter ju illa. "/

fuuckthereality Sat 14 Mar 2009 22:16

de är mer än illa. vill skriva mer men kan inte..

2 comments on this photo

October 2012