October
Thursday 9 April 2009 photo 3/3
|
seriöst, idag mår jag inge bra. psykiskt. jag behöver skriva av mig så mycket, jag vill men samtidigt vill jag inte.
jag vet att jag har folk att prata med, men samtidigt.. varför ska man egentligen berätta det som tynger en och får en att bli ledsen? det blir inte bättre för det.. ibland är det lika bra att vara tyst och inte berätta något. jag behöver ingen som tycker synd om mig. däremot kan det vara skönt med en axel att få gråta ut emot, och det är jag tacksam att jag har. väldigt tacksam, och du vet vem du är. så tack för att du är helt underbar och alltid vill lyssna och att du finns där.
det hade varit skönt med någon som förstår, men för att förstå måste man varit med om samma sak, känt samma sak. annars förstår man inte, däremot kan man tänka sig hur det är. det är så mycket jag vill, men rädslan håller mig tillbaka.
lite kortfattat utan att gå in på detaljer mm. efter vad jag varit med om i min uppväxt har jag lovat mig själv att aldrig mer vara utan pengar. nu sitter jag här med 16.000 på kontot, men jag vågar inte använda det. jag är rädd. rädd för att vara utan pengar och inte kunna köpa det jag behöver. nu menar jag inte massa prylar, utan jag menar kläder. mat. nödvändigheter.
och som du sa, vad ska man med en massa pengar till om man ändå inte ska använda dem? det är det jag menar med att man måste förstå. jag vet att du försöker, och det uppskattar jag! men det är så svårt. jag vill köpa det jag behöver, men gör jag det, då får jag ångest. jag mår dåligt när jag gör av med pengar. nu snackar jag självklart inte om summor som en 100-lapp. utan lite högre prislapper. typ priser på kläder och nödvändigheter.
det är så invecklat så det går liksom inte att förklara riktigt. framför allt inte i skrivna ord...
kanske är det som ett omvänt missbruk?
ja, det här blev ett långt och deppigt inlägg. som sagt, jag behöver ingen som tycker synd om mig. detta skrev jag av mig endast för att jag behövde det.
nu ska jag fortsätta med mina knasiga tankar och ivrigt vänta på att viktor ska ta en paus från jobbet och komma in en sväng.
jag behöver en stor, kärleksfull kram av han som håller mig igång och han som jag älskar mest.
jag vet att jag har folk att prata med, men samtidigt.. varför ska man egentligen berätta det som tynger en och får en att bli ledsen? det blir inte bättre för det.. ibland är det lika bra att vara tyst och inte berätta något. jag behöver ingen som tycker synd om mig. däremot kan det vara skönt med en axel att få gråta ut emot, och det är jag tacksam att jag har. väldigt tacksam, och du vet vem du är. så tack för att du är helt underbar och alltid vill lyssna och att du finns där.
det hade varit skönt med någon som förstår, men för att förstå måste man varit med om samma sak, känt samma sak. annars förstår man inte, däremot kan man tänka sig hur det är. det är så mycket jag vill, men rädslan håller mig tillbaka.
och som du sa, vad ska man med en massa pengar till om man ändå inte ska använda dem? det är det jag menar med att man måste förstå. jag vet att du försöker, och det uppskattar jag! men det är så svårt. jag vill köpa det jag behöver, men gör jag det, då får jag ångest. jag mår dåligt när jag gör av med pengar. nu snackar jag självklart inte om summor som en 100-lapp. utan lite högre prislapper. typ priser på kläder och nödvändigheter.
det är så invecklat så det går liksom inte att förklara riktigt. framför allt inte i skrivna ord...
kanske är det som ett omvänt missbruk?
ja, det här blev ett långt och deppigt inlägg. som sagt, jag behöver ingen som tycker synd om mig. detta skrev jag av mig endast för att jag behövde det.
nu ska jag fortsätta med mina knasiga tankar och ivrigt vänta på att viktor ska ta en paus från jobbet och komma in en sväng.
jag behöver en stor, kärleksfull kram av han som håller mig igång och han som jag älskar mest.
Visa toppen
Show footer