Anarkisten om: Krig och Våld Anarkisterna har alltid varit emot krig, men alla har inte varit emot våld. De är antimilitarister, men inte alltid pacifister. Den anarkistiska rörelsen har en stark tradition av motstånd mot kriget och mot krigsförberedelser. Det har emellertid hänt att en del anarkister har deltagit i något krig , men de har alltid uppfattats som renegater av sina kamrater, och denna totala opposition mot krig mellan nationer är en av de stora enande faktorerna bland anarkister. Anarkister skiljer på nationella krig mellan stater och inbördeskrig mellan klasser. Den revolutionära anarkiströrelsen har sedan slutet av 1800-talet krävt väpnat uppror för att förstöra staten, och anarkister har aktivt deltagit i väpnade resningar och inbördeskrig, särskilt de i Ryssland och Spanien. En folkarmé (en folkmilis) kan besegra den härskande klassen och förstöra den rådande regimen, men den kan inte hjälpa folket att skapa ett fritt samhälle, och det hjälper inte att vinna ett krig om man inte kan vinna freden. Många anarkister har i själva verket tvivlat på att våld spelar någon nyttig roll. Gud och Kyrkan Anarkister har alltid varit väldigt radikala av sig, och de flesta är också ateister . Forna tiders anarkister stod i opposition till kyrkan lika mycket som till staten, och de flesta av dem stod i opposition till religionen själv. Slagordet ”varken gud eller herre” har ofta använts för att sammanfatta det anarkistiska budskapet. Fortfarande tar många människor första steget mot anarkismen genom att överge sin tro och bli rationalister eller humanister. Att förkasta all gudomlig auktoritet leder lätt till att förkasta mänsklig auktoritet också. Nästan alla anarkister idag är förmodligen ateister. Sammanfattningsvis kan man säga att anarkismen tycker att religionen har uppkommit från härskarklasserna för att hålla folket i styr samt för att behålla makten. Arbetet Människans främsta behov är föda, tak över huvudet och kläder, som gör livet möjligt att leva. Därnäst kommer en del bekvämligheter som gör livet värt att leva. Anarkisterna har två synpunkter på arbetet: den första är att nästan allt arbete är obehagligt, men kan organiseras så att det blir mer uthärdligt och till och med trevligt. Och den andra är att allt arbete bör organiseras av dem som faktiskt gör det. Det vill säga de som gör arbetet, arbetarna, skall också ha makten och kontrollen över det dem gör. Det fria samhället Den första förutsättningen för ett fritt samhälle är att man avskaffar myndigheten och exproprierar egendomen. I stället för våran nuvarande representativa regeringsform ska man istället ha en direkt demokrati, enligt anarkisterna. Det skulle finnas sammanslutningar för att sköta allt arbete alltifrån verkstaden eller småbruket upp till de största industri- och jordbrukskomplex. Det skulle finnas sammanslutningar över alla större geografiska områden, från kvarteret eller byn upp till nationell nivå, för att sköta de gemensamma angelägenheterna - bostäder, gator, renhållning, bekvämligheter. Det skulle finnas sammanslutningar för att sköta sådana verksamheter som kommunikationer, kultur, rekreation, forskning, hälsovård och utbildning. Lite kortfattat kan man säga att samhället inte bara skall äga universitet, skolor, toaletter, dagis och telefonkiosker etc. utan också att det ska vara fritt att använda för individens bästa så länge som det sköts väl. Individen Anarkisterna tror inte att folk har naturliga rättigheter. En individ har ingen rättighet att göra nånting som helst men ingen annan individ har rättighet att hindra honom från att göra nånting som helst. Med lite enklare ord kan man säga att en person inte har någon som helst rättighet att hindra någon annan individ att göra som han/hon tycker är bäst. ”Vi är jämlika men inte lika.” Med det menar anarkisten att alla människor är lika mycket värda men vi är alla olika till sättet att vara.

läste allt, so damn right.