Vid tre idag åkte Dis. Var ju uppe hos henne innan hon åkte så jag sa farväl. Det var riktigt tufft för mig att säga hejdå till någon som jag har kunnat träffa hur mycket jag har velat i 5 månader nu. Nu åker hon till Rinkaby och jag kan inte träffa henne så ofta. Det är tufft...

Har aldrig känt såhär för en häst och under de här 5 månaderna så har hon känts som min egen. Men hon är inte min egen, trots att vi ville köpa av henne. Kommer sakna att kunna åka till henne när jag vill och kommer sakna den där mjuka mulen. Kommer sakna hennes spring i benen. Skäms över alla de gångerna jag har varit sur på henne för nu känns allt bara skit. Det känns som att en del av mig fattas, som att någon bara ha tagit en del av mitt hjärta och slängt iväg den.

Som jag skrev igår så har vi kommit varandra mycket närmre, jag litar på henne och hon litar på mig. Det känns så elakt att hon ska åka hem när hon trivs så himla bra med Pamelas hästar. Disan kommer ju bli helt deprimerad igen och nu har hon liksom en jättestor livslust! Stackars gumman..

Skälet till varför jag har gråtit som en tok är för att jag tycker att det är synd att skilja henne från hennes kompisar. Det är väl som att byta skola ungefär... Jag älskar dig min häst! Och jag tror att bilderna och min video som jag håller på att göra visar det ♥

Annons

The photo has no tags

Camera iPhone 5c

Focal length 4 mm

Aperture f/2.4

Shutter 1/240 s

ISO 50

Date

June 2015