May
Wednesday 12 August 2009 photo 1/1
|
..... and so does I =,(
Har en riktigt förjävligt JOBBIG dag idag....har i prencip gråtit sen jag vaknade vid 10.00 (och ja, jag har mens oxå som gör mej x-rta känslig) jag har mått bra. väldigt bra flera dagar nu, haft saker att focuserat på, haft mysigt kvälls sällskap här hemma,skrattat och haft kul med mina vänner, så jag har helt enklet inte kunat tänka så mycket på annat...
men drömmen jag hade i natt (så underbar) för att sedan vakna och inse att det var just bara det...en dröm....jag SAKNAR...visseligen har det bara gått 3 veckor och det tar väl tid antar jag,...men ska det verkligen behöva vara så här JOBBIGT? och SMÄRTA så här förbannat mycket:( Det verkar lixom inte gå över heller....
O jag kan inte sluta älta hur det kunde bli så fel....något som enligt mej var så himla fint och bra.....när man äntligen kände kärlek för 1:a gången, på RIKIGT; när man äntligen hittat sin drömkille.....så gick det helt plötsligt så fel =,(
hans skratt, hans humor, hans sätt att få mej på humör då jag var nere, allt med han helt enkelt *miss it a lot* =,(
Och så i det hela sitter jag och tänker, att fan, han är inte värd mina tårar någe mera, eftersom han satte den största kniven någonsin i mitt liv, jag tror dock inte han förstår hur MYCKET han har sårat mej...jag tror inte han förstår hur MYCKET jag verkligen tyckte om honom...hur MYCKET jag verkligen gjorde för honom och hur MYCKET jag passade upp på honom...jag tror inte han förstår det...jag tror verkligen inte det:( för hade han förstått skulle det aldrig bli så här...FAN!=/ Eller så förstår han men inte vågar...vad vet jag....
Men jag kan ändå inte vara sur på honom på det viset, han slutade vara kär i mej helt enkelt, man rår inte över sina känslor, han är för underbar och fin för att vara sur på.....men jag vet snart inte vad jag ska göra:(
Att bara se honom, finaste killen ever, att se honom, gör så det hugger i mitt hjärta!
Jag vill att det ska gå över, jag vill inte känna så här för honom längre, det tar på mina krafter, men det tycks aldrig sluta heller.....har dock bara gått 3 veckor och är juh ändå ganska fräskt så att säga...men ändå....jag vill kunda sluta vara kär i honom...jag vill bara sluta! jag vill bara bli anti lixom....men hur fan ska det gå till när jag tycker och tänker som jag gör?
Så ja, idag är en jobbig dag, fruktansvärt jobbig dag och tårarna rullar ner för mina kinder hela tiden...
När två själar möts, som föddes för att få vara med varandra, som hittar varandra som av en slump, och bestämmer sej för att vara med varandra och det ter ser att bli bra och mys, när då plötsligt den ena av själarna inte längre tror att det ska vara så (fast den egentligen innerst inne vet)då blir allt kaos...när den själen vet att den andra själen är den som är drömmen i ens liv, när den blir förbytt och helt plötsligt rädd...då blir det upp och ner, det blir en krock med känslor för den lämnade kvar stående själen:( som inte kan bli hel förens den andra insett sanningen och kommer tillbax....nu står den ena själen helt ensam och vilse i sitt liv, förgäves försöker sträcka ut handen, förgäves försöker men utan resultat...och det gör ONT, det svider och smärtar utav dess like =,(
COME BACK TO MEE!!
Sättet vi träffades på lixom, och jag redan då visste....fan!! det finns så förbannat mycket mera att ge...hur ska det kuna vara så svårt!!??
Jag har så förbannat svårt att öppna mej face to face med någon av mina vänner och prata, förbannat svårt för det, jag känner mej dum att belasta andra med mina dryga proplem...därför skriver jag oftast av mej i min blogg och jag tvingar ingen att läsa, jag skriver som en slags terapi för mej själb...så förbannat jävla ledsamt att en del okänsliga människor bara måste förstöra och göra mitt måående ännu värre genom sina spydiga kommentarer:( men men jag har en öppen blogg så ja, det e väl smällar man få ta, men bara så onödigt kan jag tycka:(
Men som sagt är idag jag mår så här, behöver gråta ut mej, behöver få sakna. behöver få ha detta, en bearbetning lixom...
Jag önskar han kunde förstå bara, det gör han nog, men att förstå att det är VI, att vi hör ihop, att vi har så mycket mera att uppleva och ge varandra.....jag önskar....jag önskar....så mycket....förbannat mycket....
Nu skiner solen iaf och jag ska sätta mej och få lite solljus på min alldeles för ledsna själ, det mår jag nog bara gott av.
Men ja,jag är tacksam för att jag mått "bra" några dagar nu och för att fått skrattat och kommit i väg på lite saker:) och att jag träffat T, som får mej le och känna mej uppskattad:) hans sällskap gör mej uppåt iaf:) Underbart med nya människor som kan få en glad trots hur nere man egentlgen är. I like it, sånna människor borde det finnas flera av:) så jag har mina guldkorn till änglar och vänner i mitt liv, det är värt mycket det <3
..... and so does I =,(
Har en riktigt förjävligt JOBBIG dag idag....har i prencip gråtit sen jag vaknade vid 10.00 (och ja, jag har mens oxå som gör mej x-rta känslig) jag har mått bra. väldigt bra flera dagar nu, haft saker att focuserat på, haft mysigt kvälls sällskap här hemma,skrattat och haft kul med mina vänner, så jag har helt enklet inte kunat tänka så mycket på annat...
men drömmen jag hade i natt (så underbar) för att sedan vakna och inse att det var just bara det...en dröm....jag SAKNAR...visseligen har det bara gått 3 veckor och det tar väl tid antar jag,...men ska det verkligen behöva vara så här JOBBIGT? och SMÄRTA så här förbannat mycket:( Det verkar lixom inte gå över heller....
O jag kan inte sluta älta hur det kunde bli så fel....något som enligt mej var så himla fint och bra.....när man äntligen kände kärlek för 1:a gången, på RIKIGT; när man äntligen hittat sin drömkille.....så gick det helt plötsligt så fel =,(
hans skratt, hans humor, hans sätt att få mej på humör då jag var nere, allt med han helt enkelt *miss it a lot* =,(
Och så i det hela sitter jag och tänker, att fan, han är inte värd mina tårar någe mera, eftersom han satte den största kniven någonsin i mitt liv, jag tror dock inte han förstår hur MYCKET han har sårat mej...jag tror inte han förstår hur MYCKET jag verkligen tyckte om honom...hur MYCKET jag verkligen gjorde för honom och hur MYCKET jag passade upp på honom...jag tror inte han förstår det...jag tror verkligen inte det:( för hade han förstått skulle det aldrig bli så här...FAN!=/ Eller så förstår han men inte vågar...vad vet jag....
Men jag kan ändå inte vara sur på honom på det viset, han slutade vara kär i mej helt enkelt, man rår inte över sina känslor, han är för underbar och fin för att vara sur på.....men jag vet snart inte vad jag ska göra:(
Att bara se honom, finaste killen ever, att se honom, gör så det hugger i mitt hjärta!
Jag vill att det ska gå över, jag vill inte känna så här för honom längre, det tar på mina krafter, men det tycks aldrig sluta heller.....har dock bara gått 3 veckor och är juh ändå ganska fräskt så att säga...men ändå....jag vill kunda sluta vara kär i honom...jag vill bara sluta! jag vill bara bli anti lixom....men hur fan ska det gå till när jag tycker och tänker som jag gör?
Så ja, idag är en jobbig dag, fruktansvärt jobbig dag och tårarna rullar ner för mina kinder hela tiden...
När två själar möts, som föddes för att få vara med varandra, som hittar varandra som av en slump, och bestämmer sej för att vara med varandra och det ter ser att bli bra och mys, när då plötsligt den ena av själarna inte längre tror att det ska vara så (fast den egentligen innerst inne vet)då blir allt kaos...när den själen vet att den andra själen är den som är drömmen i ens liv, när den blir förbytt och helt plötsligt rädd...då blir det upp och ner, det blir en krock med känslor för den lämnade kvar stående själen:( som inte kan bli hel förens den andra insett sanningen och kommer tillbax....nu står den ena själen helt ensam och vilse i sitt liv, förgäves försöker sträcka ut handen, förgäves försöker men utan resultat...och det gör ONT, det svider och smärtar utav dess like =,(
COME BACK TO MEE!!
Sättet vi träffades på lixom, och jag redan då visste....fan!! det finns så förbannat mycket mera att ge...hur ska det kuna vara så svårt!!??
Jag har så förbannat svårt att öppna mej face to face med någon av mina vänner och prata, förbannat svårt för det, jag känner mej dum att belasta andra med mina dryga proplem...därför skriver jag oftast av mej i min blogg och jag tvingar ingen att läsa, jag skriver som en slags terapi för mej själb...så förbannat jävla ledsamt att en del okänsliga människor bara måste förstöra och göra mitt måående ännu värre genom sina spydiga kommentarer:( men men jag har en öppen blogg så ja, det e väl smällar man få ta, men bara så onödigt kan jag tycka:(
Men som sagt är idag jag mår så här, behöver gråta ut mej, behöver få sakna. behöver få ha detta, en bearbetning lixom...
Jag önskar han kunde förstå bara, det gör han nog, men att förstå att det är VI, att vi hör ihop, att vi har så mycket mera att uppleva och ge varandra.....jag önskar....jag önskar....så mycket....förbannat mycket....
Nu skiner solen iaf och jag ska sätta mej och få lite solljus på min alldeles för ledsna själ, det mår jag nog bara gott av.
Men ja,jag är tacksam för att jag mått "bra" några dagar nu och för att fått skrattat och kommit i väg på lite saker:) och att jag träffat T, som får mej le och känna mej uppskattad:) hans sällskap gör mej uppåt iaf:) Underbart med nya människor som kan få en glad trots hur nere man egentlgen är. I like it, sånna människor borde det finnas flera av:) så jag har mina guldkorn till änglar och vänner i mitt liv, det är värt mycket det <3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/galenkatt/400229889/
Visa toppen
Show footer