February
Wednesday 11 January 2012 photo 3/3
|
Vila i frid morfar. Jag saknar dig <3
!VARNING!
Ni som är känsliga eller så, läs inte det här! Det handlar om en sorglig historia om hur cancern tog en del av mitt hjärta. Min morfar. Det är allt jag kan säga innan jag säger nästan allt som står här. Det är en väldigt detaljerad historia.
Den enda som verkligen förstod mig, som alltid hade en lösning.
Jag kunde hjälpa dig också ibland, om du va irriterad på en jobbarkompis eller något sånt, men jag va så mycket yngre, så det räknas inte.
Vi har hjälpt varann genom livet, du och jag. Och det har alltid varit självklart, jag var aldrig "mammas lilla flicka" eller "Pappas fina tjej" - Jag va "morfars lilla flicka" . Aldrig något tvivel.
Vi har förlorat många i våran släkt, och jag har alltid varit den samlade i familjen, visst grät jag och "sörjde" men så värst mycket mer var det aldrig, bara på insidan. Redan första gången vi åkte till sjukhuset var jag bergsäker på att det snart var slut. jag kommer såväl ihåg allt som hände morgonen mamma berättade att vi skulle åka och hälsa på dig där.
Det jag inte visste var hur länge "snart" var. Och det var jävligt kort om du frågar mig. Oväntat långt om du frågar läkarna.
Prostata cancer. Var det jag fick reda på när jag kom dit. Jag visste inte vad det var mer än att det var dödligt. Och jag visste att du var stark. Du kämpade så hårt du kunde, in i det sista - och det vill jag tacka dig för.
En natt, vaknade vi av att mormor ringde, och efter fem minuter satt hela familjen i bilen påväg till stan, sjukhuset. Vi gick inte i dom långa gångarna, Eller dom andra gjorde det, men jag sprang. Inte för att jag hittade men det finns ju skyltar och läkare överallt. När jag kom till ditt rum stod jag bara tyst utanför - vågade inte gå in förrän mamma kom.
Där låg du.. Så blek och svag. Slangar och sladdar och pipande maskiner.
Min bror kollar alltid på mig för att se om det är farligt eller dåligt eller så, hela tiden , så jag är van att hålla masken. Jag satte mig i mormors knä med ansiktet mot fönstret , lät tårarna rinna tyst. Ville inte att morfar eller Jonathan skulle höra. Sen samlade jag mig ännu mer, och tog fram en stol till sängkanten. Och där satt jag sen, medan pappa och Jonathan, eller ska jag säga Jotis, som morfar brukade kalla honom, gick iväg för att äta, mamma gick och hämtade te, och mormor gick på toa. Jag satt bara där och höll honom i handen. Inte någon eller någonting kunde få mig att flytta på mig. Utom läkarens blick. Blicken som talade om att vi nog skulle gå nu, pappa, jag och Jotis. För han visste att vi inte ville se.
Vi åkte hem, och kollade på en film, men ingen kollade egentligen, alla väntade på telefonsamtalet. Efter en timme - en evighet - ringde mamma.
Pappa sa bara; Vi kommer sen.
Sen tittade han på oss och skakade på huvudet och grät.
Jonathan kröp upp i hans knä och grät också.
Och jag då..? Jag vad gjorde jag? Jo..
Jag satt tyst på golvet i en halv minut innan jag bara skrek. Jag slutade andas, jag grät inte. Jag bara låg där och skrek.
När vi kom dit så fick dom turas om att sitta utanför med mig, eftersom att jag vägrade att gå in. Ville ha kvar fina bilder av honom. Tillslut fick en sköterska som brukade ta hand om mig på barnavdelningen mig att gå in dit. Och jag ångrar det inte, det var "nyttigt" för mig att se. Annars hade jag aldrig förstått på riktigt att han var borta.
Det här är ganska hemskt. Och jag tror att många av er är lite tårögda
- det är inget att skämmas för, det visar bara att du har ett gott hjärta!
Sa en person till mig när jag grät för att jag lyssnade på en låt om när barn blir dödade i krig..
Men ni som läste detta, tack för att ni tog er tid. Det var lite läskigt att skriva, eftersom jag återupplever allt genom orden. Men ni kanske börjar tänka att cancer faktiskt inte är så roligt.. Men det behöver inte vara dödligt, så ge inte upp hoppet om ni känner någon som har det, det finns många som botas.
Jag har bestämt mig för länge sen att om jag ser ett nagellck jag vill ha, ska jag istället gå och lägga dom pengarna i en insamlingssak för cancerforskning. Det är inget man måste , eller något sånt, men man kan göra väldigt små saker för att förändra många liv, tillexempel kan man bara vara ett stöd för någon som har cancer eller känner någon som har det. Låter lätt och är ganska simpelt, bara att lyssna när den personen behöver prata av sig. En enkel liten sak som kan göra gigantisk nytta!
Det var inte meningen att vara så detaljerad när jag skrev , det bara flöt på , och känns synd att "omskapa" texten så den låter bra, för allt är ibland inte bra. Ni behöver inte kommentera eller någonting, men vill bara säga detta , eftersom det finns många därute som upplevt samma sak.
Om du nån gång mår dåligt, säg bara till mig! Jag finns alltid för alla!
Om du kommit hit ner i texten, tack så jätte mycket igen för att du tog dig tid att läsa, och förlåt att jag är så deprimerande <3
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 1100D
Focal length 41 mm
Aperture f/5.0
Shutter 1/60 s
ISO 800
Comment the photo
Anonymous
Thu 12 Jan 2012 16:18
finns alltid hjärtat..<3
aanji
Thu 12 Jan 2012 15:36
haha, jag avskyr dig lite smått för tillfället men det går nog över när jag slutat gråta...
finns alltid här för dig också hjärtat, sådetså <3
finns alltid här för dig också hjärtat, sådetså <3
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gammaldayview/500783858/
Visa toppen
Show footer