Och stämningen på konserten känns som om man stoppat in Darins falsettskrikande fans på en konsert med trogna Iron Maiden-diggare - och klätt alla snyggt i japaninspirerat mode. Även om det japanska är framträdande har kvintetten numera stora likheter med amerikansk modern metal. Redan i första låten Repetition of hatred visar sångaren Kyo sin röstkapacitet, med growl, falsettsång och skrik. Som alltid är hans röst Dir En Greys starkaste kort, genom allt från dödsmetallnummer till ballader. Och i varje låt och mellan dem tjuter och hoppar publiken på ett sätt man sällan får uppleva. Det är trist att den tioårsjubilerande gruppen tonat ner sin visuella sida, och numera ser ut ungefär som vilket vanligt - men tufft - metalband som helst. Men de sliter fortfarande ordentligt på scenen, särskilt Kyo. Vid flera tillfällen poserar han ensam i rött ljus, på ett sätt som har smått religiösa undertoner. Han lever sig så in i musiken att när han går av scenen sista gången är det med blodet rinnande från den bara bröstkorgen. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=361774

Umm.. T__T Dir en grey är ute. Och, är det verkligen inte ett emo-band?