What if I fell to the floor,
couldn't take this anymore,
what would you do?

You say you wanted more,
what are you waiting for?
I'm not running from you.

För stunden känns i stort sett allt långt bort, bortkastat med tid, onödigt, jobbigt, kämpigt, förjävligt, eländigt, hektiskt, stressande, nedlåtande, nedbrytande, ledsamt, hårt, fittigt, skitigt, slöseri med tid och energi, värdelöst.
Fy fan. Jag vill inte alls ha det såhär. Jag vill inte att det ska kännas som jag lever i ett svart hål fyllt av skitsnack, värdelöshet, oärlighet, falskhet och svek.
Jag vill leva i en värld fylld av hopp, glädje, ärlighet, trohet, kärlek och godhet.
Jag tror att allt ni pratar om, allt ni ser som positivt, egentligen är negativt på något sätt. Det finns inte något positivt med den här världen. Var jag än vänder mig om står det alltid någon i hörnet och är falsk, elak eller bara allmänt skadad. Hur positivt vi än försöker se på saker och ting finns det alltid en baksida, en svart baksida, som kanske inte visas lika ofta som den vita eller ljusa, men den finns där och när som helst kan den sidan visas och allt vi byggt upp rasar samman.
Det finns ingen mening att bygga upp ett förtroende för någon eller låta folk veta mina innersta tankar och hemligheter när dom förr eller senare går bakom min rygg och avslöjar allting för andra. Det finns ingen som helst anledning att lita på någon annan än sig själv, för håller jag allt för mig själv kan jag vara 100% säker på att det stannar hos mig och inte sprids till människor som inte alls har med saken att göra.
Att se er leka era patetiska livslekar, försöka passa in i den här sjukt vridna världen är så jävla sorgligt så det inte går att beskriva i ord. Jag kan se er, hur ni försöker så gott ni kan, att hålla masken för era ansikten, men innerst inne vill ni bara skrika ut eran ilska, hat och frustration för all skit ni håller inne och inte vågar släppa ut, för släpper ni ut det ses ni som damp-barn, missfoster, idioter, knäppskallar osv, och att klassas som en annorlunda människa är den värsta stämpeln ni kan få.
Att jag hela tiden ska behöva öppna min stora käft och säga emot eller prata om mina problem, medan ni sitter tysta som små möss och knappt vågar andas, gör mig svag, samtidigt som hela proceduren ger mig en sån jävla respekt och obeskrivlig styrka att våga prata och säga emot, att visa att jag inte är ett jävla fegt kräk som ni är.
Ni kan inte leva på andra resten av era liv. Ni kan inte tro att allt kommer till er bara för ni är snälla och glada, för ni, liksom jag, har en negativ sida. Jag kanske visar min negativa sida mer än er, men jag bevisar bara att jag har en positiv och en negativ sida, medan ni försöker undvika sanningen.
Sanningen är att vi alla bär på våra hemligheter- snuskiga, vidriga, groteska, sexistiska, hemska, olagliga, roliga eller allmänt knäppa, men det ni inte gör är att våga öppna käften och berätta lite om er själva. Ska vi som träffar er sitta och gissa oss till eran personlighet när ni inte vågar öppna upp er och bjuda på er själva?
Då dömer vi er och då får ni skylla er själva att vi har förutfattade meningar om er. Vi ska kunna vara ärliga och inte inåtvända. Nu säger jag inte att vi ska berätta alla våra innersta drömmar, fantasier, hemligheter, upplevelser osv, men att bjuda på sig själv i små mängder skadar ingen, allra minst er själva.

Jag är förbannat trött på alla falska jävlar som går på denna jord och försöker spela så normala och ärliga som möjligt, medan falskheten ligger i skuggan och alltid är med, när den kan komma fram närsom och attackera. Ni tror inte jag läser igenom er. Om det är något jag kan är det att se när någon ljuger, mår dåligt, är lycklig eller visar sina känslor med hjälp av sitt ansiktsuttryck. Jag är inte helt jävla dum.
Att försöka dölja sin ledsamhet för mig är som att äta soppa med en gaffel. Allt rinner till slut igenom och ni får inte i er något. Till slut förstår ni att en sked fungerar och väljer då att prata med mig.

Jag är en negativ person. Under hela mitt liv har jag setts som negativ och blyg av min omgivning och av mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna se saker ur ett positivt perspektiv. Hur gör ni? Kan någon förklara för mig, hur jag ska kunna se saker mer positivt?
Ni kan inte begära att jag ska vara glad dygnet runt, när ingen kan förklara för mig hur man gör. Hur ska jag kunna veta hur man gör, när jag aldrig gjort det eller inte ens fått en förklaring på hur man ser saker positivt?
Ni kan heller inte begära av mig att jag ska vara positiv jämt, eftersom jag ser er som är det som falska. Jag tänker inte ses som falsk i mina egna ögon.

så sant Ronja! hur ska man kunna vara positiv i en negativ värld?