Om 8 dagar får jag (förhoppningsvis) träffa Rickard igen.
8 jävla dagar.
8 dagar borde inte ses som länge, långa eller mycket men om två personer träffas i stort sett varje dag under en rätt lång period, och sedan ska vara ifrån varandra ett tag, blir det jävligt länge och jävligt ensamt, vad man än är för andra människor.
I trappen till mamma började jag storgråta. Jag insåg att 8 dagar är lång tid för mig, men jag försökte intala mig att det går fort, som Rickard sa.
Jag ville dölja mina tårar för mor och syster, men båda två såg. Jag gick in i badrummet och försökte samla mina tankar och känslor, men det gick inte.
Jag försökte tänka på något annat, men det enda som dök upp i mitt huvud var bilder av Rickard när hela hans ansikte lyser upp av hans leende, när han håller om mig, när han pussar mig, när han försöker se sur ut. Allt jag kunde tänka på var hur jävla sakta tiden kommer gå utan honom, utan att höra hans röst, känna hans värme, se hans leende.
Tiden kommer säkert gå fortare än jag tror, men för tillfället (och fortfarande) känns 8 dagar långt bort.

Jag känner fortfarande en enorm längtan efter att bara få stanna i Rickards famn hela sommaren, men jag vet att jag måste ha ett liv utan honom också.
Det känns precis som det gör när man blir dumpad. Samma tankar, samma känslor. Påminns om platser man vart på tillsammans, saker man sagt till varandra, vad man gjort tillsammans och man blir ledsen när man tänker på det.

Jag vill inte ens veta hur jävla ledsen jag kommer bli när jag ska till Italien i 17 dagar och inte träffa honom på så jävla länge.
Jag vill lägga mig under mitt täcke och fan inte gå bort förän Rickard är här.
Jag saknar honom. Och jag älskar honom.

min pojkvän ska åka till spanien i TRE veckor =( jag kommer dö....