November
Monday 4 August 2008 photo 1/5
|
Vet inte vad jag ska skriva.
Jag vet exakt vad jag ska skriva,
jag vet bara inte HUR jag ska skriva.
Killar som våldtar borde avrättas.
Det borde finnas dödsstraff i Sverige
för våldtäcktsmän, mördare och rånare.
Och pedofiler såklart.
Att bli våldtagen är en sak jag fruktar mer än något annat.
Skulle jag bli våldtagen har jag ingen aning om hur jag skulle klara av att fortsätta leva utan ständiga mardrömmar, synvillor etc.
Män som går på kvinnor mot deras vilja tyder verkligen på att dom är så jävla desperata eller att dom har någon sjukdom. Ingen frisk människa våldtar en annan varelse.
Det var bara en mellangrej liksom.
När jag ska till Bup nästa gång vet jag vad som väntas.
- Hur mår du idag då?
- Bra
- Hur har din sommar vart då?
- Dålig
- Dålig? Nej men, varför då?
Jag berättar om Italien och skit, därefter tillägger jag
- Jag har fått tillbaka mina självmordstankar och dom har inte bara kommit någon gång då och då.
Jag kan tala om att dom här jävla tankarna har bara blivit värre och värre och jag har egentligen ingen lust att prata om dom med en person i taget.
Sen Italien har jag gått med tankar om döden konstant i mitt huvud.
Tankar som "det vore bättre om jag inte fanns", "jag är värdelös", "ingen behöver mig", "alla skulle må bra om jag försvann", "livet är värdelöst", "jag har inget att leva för", "ingen bryr sig" etc.
Det skrämmer mig. Med tanke på att jag inte tänkt såhär på över ett år och att dom helt plötsligt kommer tillbaka så vet jag inte vad jag ska göra. Dessutom har jag inte mitt stöd från Bup under sommaren, vilket gör det ännu svårare för mig att försöka se positivt och att bolla mina tankar med dom.
Det mesta jag tänker på kopplar jag till döden som i sin tur kopplar döden till mitt mående. Jag vet inte varför det är såhär, jag vet bara att jag mår jävligt dåligt av det.
Jag lånade en bok från Bibblan för ett tag sedan och började läsa den när jag kom hem från Italien. Den handlar om hur man ska äta, sova, röra sig etc för att ha en bra psykisk hälsa. Där i fanns det ett test, samma test som jag fått göra på Bup x antal gånger för att se om jag är deprimerad/självmordsbenägen etc. Resultatet visade att jag hade måttlig depression, som kan botas genom antidepp och terapi, antingen individualterapi eller gruppterapi.
Testet, som många kanske känner till, går ut på att man svarar på x antal frågor som visar hur man känt sig dom tre sista dagarna. Ibland är det dom två sista veckorna.
Man räknar sedan ihop allt och får resultatet. Jag fick mittimellan-depressionen (= måttliga), som jag redan skrivit.
Jag förstår inte hur folk kan vara så jävla trångsynta och blinda. Jag mår dåligt, jag mår lika dåligt som jag gjorde för bara ett år sedan, men nu är jag dock inte blind. Jag kan tänka på ett annorlunda sätt, nackdelen är dock att jag alltid ramlar tillbaka till dom negativa tankarna.
Chansen att det blir som det blir är för att jag inte är riktigt utvecklad och färdig inom DBT än, men det är inte allt. Jag ska kunna leva ett friskt och sunt liv utan att må dåligt, utan Bup.
Det räcker inte att jag äter rätt, rör mig tillräckligt och sover regelbundet och på bra tider- jag har redan försökt och det hjälpte inte.
Åter till mina tankar.
För att göra det klart för er- när jag tänker "jag är värdelös" så är inte det en känsla. Ni kan inte känna er värdelösa, men ni tänker att ni känner er värdelösa. Värdelöshet är ingen känsla, men ledsamhet och nedstämdhet är. Det är skillnad på det, kom ihåg det, ni som inte redan visste det.
Jag måste ta det med Maria på en gång, för som ni förmodligen/förhoppningsvis förstår så kan jag inte fortsätta må såhär. Något måste hända.
Jag känner absolut inte för att fortsätta leva längre.
Dom senaste dagarna har jag funderat på om jag verkligen skulle våga ta mitt liv och det skulle jag göra. För ett år sen hade jag sagt nej, men nu vågar jag.
Vad har jag att se fram emot?
Jag är otacksam, bortskämd, uppkäftig, grinig, negativ, tjurig, jobbig, hängig, dryg, värdelös, onödig, jag gör ingen nytta i den här världen och jag har absolut inget att se fram emot i framtiden- ingenting- så varför ska jag då fortsätta gå här bland er?
Varför ska jag behöva låtsas må bra när jag egentligen mår dåligt?
Varför ska jag behöva låtsas må bra bara för ni inte vågar trösta mig?
Varför ska jag behöva låtsas må bra medan ni visar era känslor för mig och förväntar er att jag är en liten soltråle?
Jag har tänkt tanken att verkligen ta livet av mig en gång och nästan genomfört det. Jag stod som paralyzerad på en balkong högst upp i ett höghus och tittade ner. Jag tänkte att jag inte hade något att leva för. Jag tänkte verkligen hoppa, när en vän kom ut och frågade om jag inte skulle komma in och dricka saft. Då gjorde jag det.
Tanken om att det kunde varit min sista dag i livet har slagit mig flera gånger i ansiktet. Hade inte hon kommit och frågat om jag ville ha saft är risken stor att jag inte hade funnits här bland er idag.
Det är något jag inte har berättat för någon tidigare.
Jag vet att många av er vet hur det är att leva med dom här tankarna.
Jag vet att många inte riktigt förstår hur det är att gå runt med tankar om livet efter döden etc, 90% av sin vakna tid.
Jag kan inte heller förklara hur det riktigt känns och hur dåligt jag mår av dom, förutom att jag känner ett stort tryck mot mina axlar, som om någon försöker trycka ner mig djupare och djupare ner mot marken. Hela tiden.
Jag vill inte prata med någon annan än Maria om det här.
Jag kände bara att jag behövde lätta på bröstet.
Jag känner att jag vill att ni ska förstå att jag kan bli nedstämd under längre tider och jag vill då att ni ska förstå och acceptera att jag inte vill att ni ska komma för nära och fråga för mycket.
Många gånger kan jag inte förklara varför jag får tankarna, därför kan det vara svårt för mig att formulera varför jag mår dåligt.
Jag önskar att ni kan förstå det.
Försök tänka er att ni går med negativa tankar hela tiden.
Förstår ni hur tufft det är? Hur tungt det blir?
Jag är inte säker på att ni som inte känt sånna här tankar under en längre period kan förstå och känna hur det känns för oss som mått/mår såhär.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig och komma med kommentarer som "jag finns här för dig <3". Jag vet vilka som verkligen finns och bryr sig och vilka som fejkar allt.
Jag vill inte att ni ska få dåligt samvete för något, för det finns inget ni kunnat göra för att stoppa dom här tankarna.
Jag vill inte att ni ska tänka att jag är ute efter eran uppmärksamhet på något sätt, det är det minsta jag är.
Jag vill bara göra klart för mig att jag mår skit dåligt och jag kan tyvärr inte göra något åt den saken förän den 14, om inte längre tid.
Jag ber inte ursäkt om något heller.
Tack för ni tog er tid att läsa mina tankar.
(PS. Somliga förstår inte att jag orkar skriva så mycket - det finns dom som inte ens vågar fråga hur jag kan orka skriva så mycket - men när jag mår dåligt så är mina utvägar rakblad eller bokstäver. Jag vill helst välja bokstäver, men ibland blir det rakblad. DS.)
Jag vet exakt vad jag ska skriva,
jag vet bara inte HUR jag ska skriva.
Killar som våldtar borde avrättas.
Det borde finnas dödsstraff i Sverige
för våldtäcktsmän, mördare och rånare.
Och pedofiler såklart.
Att bli våldtagen är en sak jag fruktar mer än något annat.
Skulle jag bli våldtagen har jag ingen aning om hur jag skulle klara av att fortsätta leva utan ständiga mardrömmar, synvillor etc.
Män som går på kvinnor mot deras vilja tyder verkligen på att dom är så jävla desperata eller att dom har någon sjukdom. Ingen frisk människa våldtar en annan varelse.
Det var bara en mellangrej liksom.
När jag ska till Bup nästa gång vet jag vad som väntas.
- Hur mår du idag då?
- Bra
- Hur har din sommar vart då?
- Dålig
- Dålig? Nej men, varför då?
Jag berättar om Italien och skit, därefter tillägger jag
- Jag har fått tillbaka mina självmordstankar och dom har inte bara kommit någon gång då och då.
Jag kan tala om att dom här jävla tankarna har bara blivit värre och värre och jag har egentligen ingen lust att prata om dom med en person i taget.
Sen Italien har jag gått med tankar om döden konstant i mitt huvud.
Tankar som "det vore bättre om jag inte fanns", "jag är värdelös", "ingen behöver mig", "alla skulle må bra om jag försvann", "livet är värdelöst", "jag har inget att leva för", "ingen bryr sig" etc.
Det skrämmer mig. Med tanke på att jag inte tänkt såhär på över ett år och att dom helt plötsligt kommer tillbaka så vet jag inte vad jag ska göra. Dessutom har jag inte mitt stöd från Bup under sommaren, vilket gör det ännu svårare för mig att försöka se positivt och att bolla mina tankar med dom.
Det mesta jag tänker på kopplar jag till döden som i sin tur kopplar döden till mitt mående. Jag vet inte varför det är såhär, jag vet bara att jag mår jävligt dåligt av det.
Jag lånade en bok från Bibblan för ett tag sedan och började läsa den när jag kom hem från Italien. Den handlar om hur man ska äta, sova, röra sig etc för att ha en bra psykisk hälsa. Där i fanns det ett test, samma test som jag fått göra på Bup x antal gånger för att se om jag är deprimerad/självmordsbenägen etc. Resultatet visade att jag hade måttlig depression, som kan botas genom antidepp och terapi, antingen individualterapi eller gruppterapi.
Testet, som många kanske känner till, går ut på att man svarar på x antal frågor som visar hur man känt sig dom tre sista dagarna. Ibland är det dom två sista veckorna.
Man räknar sedan ihop allt och får resultatet. Jag fick mittimellan-depressionen (= måttliga), som jag redan skrivit.
Jag förstår inte hur folk kan vara så jävla trångsynta och blinda. Jag mår dåligt, jag mår lika dåligt som jag gjorde för bara ett år sedan, men nu är jag dock inte blind. Jag kan tänka på ett annorlunda sätt, nackdelen är dock att jag alltid ramlar tillbaka till dom negativa tankarna.
Chansen att det blir som det blir är för att jag inte är riktigt utvecklad och färdig inom DBT än, men det är inte allt. Jag ska kunna leva ett friskt och sunt liv utan att må dåligt, utan Bup.
Det räcker inte att jag äter rätt, rör mig tillräckligt och sover regelbundet och på bra tider- jag har redan försökt och det hjälpte inte.
Åter till mina tankar.
För att göra det klart för er- när jag tänker "jag är värdelös" så är inte det en känsla. Ni kan inte känna er värdelösa, men ni tänker att ni känner er värdelösa. Värdelöshet är ingen känsla, men ledsamhet och nedstämdhet är. Det är skillnad på det, kom ihåg det, ni som inte redan visste det.
Jag måste ta det med Maria på en gång, för som ni förmodligen/förhoppningsvis förstår så kan jag inte fortsätta må såhär. Något måste hända.
Jag känner absolut inte för att fortsätta leva längre.
Dom senaste dagarna har jag funderat på om jag verkligen skulle våga ta mitt liv och det skulle jag göra. För ett år sen hade jag sagt nej, men nu vågar jag.
Vad har jag att se fram emot?
Jag är otacksam, bortskämd, uppkäftig, grinig, negativ, tjurig, jobbig, hängig, dryg, värdelös, onödig, jag gör ingen nytta i den här världen och jag har absolut inget att se fram emot i framtiden- ingenting- så varför ska jag då fortsätta gå här bland er?
Varför ska jag behöva låtsas må bra när jag egentligen mår dåligt?
Varför ska jag behöva låtsas må bra bara för ni inte vågar trösta mig?
Varför ska jag behöva låtsas må bra medan ni visar era känslor för mig och förväntar er att jag är en liten soltråle?
Jag har tänkt tanken att verkligen ta livet av mig en gång och nästan genomfört det. Jag stod som paralyzerad på en balkong högst upp i ett höghus och tittade ner. Jag tänkte att jag inte hade något att leva för. Jag tänkte verkligen hoppa, när en vän kom ut och frågade om jag inte skulle komma in och dricka saft. Då gjorde jag det.
Tanken om att det kunde varit min sista dag i livet har slagit mig flera gånger i ansiktet. Hade inte hon kommit och frågat om jag ville ha saft är risken stor att jag inte hade funnits här bland er idag.
Det är något jag inte har berättat för någon tidigare.
Jag vet att många av er vet hur det är att leva med dom här tankarna.
Jag vet att många inte riktigt förstår hur det är att gå runt med tankar om livet efter döden etc, 90% av sin vakna tid.
Jag kan inte heller förklara hur det riktigt känns och hur dåligt jag mår av dom, förutom att jag känner ett stort tryck mot mina axlar, som om någon försöker trycka ner mig djupare och djupare ner mot marken. Hela tiden.
Jag vill inte prata med någon annan än Maria om det här.
Jag kände bara att jag behövde lätta på bröstet.
Jag känner att jag vill att ni ska förstå att jag kan bli nedstämd under längre tider och jag vill då att ni ska förstå och acceptera att jag inte vill att ni ska komma för nära och fråga för mycket.
Många gånger kan jag inte förklara varför jag får tankarna, därför kan det vara svårt för mig att formulera varför jag mår dåligt.
Jag önskar att ni kan förstå det.
Försök tänka er att ni går med negativa tankar hela tiden.
Förstår ni hur tufft det är? Hur tungt det blir?
Jag är inte säker på att ni som inte känt sånna här tankar under en längre period kan förstå och känna hur det känns för oss som mått/mår såhär.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig och komma med kommentarer som "jag finns här för dig <3". Jag vet vilka som verkligen finns och bryr sig och vilka som fejkar allt.
Jag vill inte att ni ska få dåligt samvete för något, för det finns inget ni kunnat göra för att stoppa dom här tankarna.
Jag vill inte att ni ska tänka att jag är ute efter eran uppmärksamhet på något sätt, det är det minsta jag är.
Jag vill bara göra klart för mig att jag mår skit dåligt och jag kan tyvärr inte göra något åt den saken förän den 14, om inte längre tid.
Jag ber inte ursäkt om något heller.
Tack för ni tog er tid att läsa mina tankar.
(PS. Somliga förstår inte att jag orkar skriva så mycket - det finns dom som inte ens vågar fråga hur jag kan orka skriva så mycket - men när jag mår dåligt så är mina utvägar rakblad eller bokstäver. Jag vill helst välja bokstäver, men ibland blir det rakblad. DS.)
"Det borde finnas dödsstraff i Sverige
för våldtäcktsmän, mördare och rånare.
Och pedofiler såklart" Helt rätt men tjejer som våldtar ska väl också ha döds straff :P. Ingen särbehandling här inte :P. Och lägg tills landsförädare på listan xD. Älskar dig gumman<3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gaystjernan/247500967/
Visa toppen
Show footer