november
onsdag 24 september 2008 bild 8/8
|
Jag ska försöka få ner mina tankar angående självskador.
Jag vet att jag inte borde skriva det här, men jag har rätt till mina åsikter som en svensk medborgare, vilket betyder att jag får yttra mig här och jag kan stå för det jag skriver.
Jag försöker motarbeta självskador på alla möjliga sätt, men för att vara helt ärlig kan jag inte påstå att jag tycker det är så dåligt som jag predikar om.
Javisst, självskador är dåligt på många olika nivåer: vi får ärr för livet, vi kan dö av det, det kan bli ohanterbart, etc.,
men det många inte understryker är de positiva sidorna självskador faktiskt har: det lindrar för stunden, vi slipper oroa oss för problemen, vi löser våra problem på vårat sätt, det är skönt och det är vackert.
Det jag inte förstår är varför de flesta säger "skär dig inte, det blir bara fula ärr". Jag bryr mig inte om ärr- mina knän är ärrade från barndomen, så varför kan inte övriga kroppen vara ärrig då? Jag har vart i slagsmål med min syster x antal gånger och fått ärr från henne. Jag har ärr som jag gjort själv.
Vad spelar det egentligen för roll med lite mer ärr? Jag kan skära mig hur mycket som helst på benen för mina ben visar jag aldrig för någon. Ingen har med min kropp att göra förutom jag.
Jag kan inte hjälpa min psykiska instabilitet för tillfället. Allt jag vill och velat göra under en väldigt lång tid är att skära sönder mig. Jag vill sluta känna, jag vill sluta höra, sluta tänka, sluta bry mig, sluta andas. Jag vill inte titta på medan allt går åt helvete. Den enklaste utvägen är självmord. Det är min flykt.
Jag tycker inte att andra ska självskada sig, just för att jag vet konsekvenserna. Jag vet hur en mammas min ser ut när hon lägger om armen eller benet, jag vet hur en fars reaktion är när han ser ärren och märkena. Jag vet hur dåligt syskon mår av det. Jag vet hur omgivningen drar sig undan när man kommer nära. Som om man vore någon frätande syra.
Jag tror på psykologin och dess under. Jag tror på kontaktpersoner och vård, men det betyder inte att jag inte tror på självskador.
Jag har levt med självskador under hela min tonårstid. Det blev som en vardagssyssla- som att äta, sova, skita, pissa. Ibland gjorde jag det enbart för att slippa smärtan från tidigare skärsår, ibland av ren vana, oftast för jag mådde skit, men det jag menar är att jag inte skar varje gång för jag mådde skit utan för att det var en flykt från verkligheten och en ren vana att göra det. Ett beroende.
Självskador smittar och är beroendeframkallande.
Jag har många gånger sagt "jag röker istället för att skära mig" för ciggen tar bort mycket av lusten till att göra mig själv illa, men ibland hjälper inte enbart ciggaretter utan ibland behövs även vassa föremål när varken tårar, stöd, cigg eller godis hjälper.
Jag har inte helt slutat skära mig än. Ibland kan det gå över en månad mellan händelserna, ibland flera gånger i veckan, men nu för tiden skär jag enbart på mitt ben för att folk inte ska lägga märke till såren.
Jag vill inte att folk ska tänka "jävla emo" om mig för jag är inget jävla emo som skär sig för uppmärksamhetens skull, för skulle det vara för uppmärksamhetens skull skulle jag gott och väl kunna skära mig i ansiktet istället.
Jag skriver inte den här texten för att få medlidande, jag skriver den här texten för jag har ingen att prata med det här om och den som läser det här är uppenbarligen intresserad av mig och bryr sig om mig, men det är så- jag känner att jag inte har någon att prata med angående det här.
Det är ingen som stöttar mig när jag säger "självskador är bra". Alla säger samma sak: "sluta upp med det där! det är bara dåligt! du får bara massa ärr av det!" etc. Ingen vågar lyssna på vad jag anser om det här och det jag anser är att det är varje enskild individs val om man vill skära sig eller inte. Om man vill sluta och inte klarar av det på egen hand bör man söka hjälp, om man inte vill sluta får man leva i träsket på egen hand, precis som jag gör.
Det är ingen som kommer till mig och frågar "ronja, hur mår du?", det är ingen som kommer hem till mig och tröstar mig mitt i natten när jag ligger och har panikångest och gråter floder och bara vill skära mig sönder och samman. Det är ingen som lugnar mig mitt i panikångesten. Det är ingen som ger mig en hjälpande hand när jag som mest behöver det.
Jag menar inte att folk ska komma springandes hem till mig mitt i natten för att jag inte kan kontrollera mig själv och för jag känner mig ensam, men att skicka ett sms nån gång och skriva något gulligt är väl inte för mycket begärt?
För mig betyder sms från alla nära och kära väldigt mycket. När allt känns skit är det bara för mig att läsa dom där smsen, helt plötsligt känner jag mig säkrare i mig själv. Jag vet att jag är omtyckt av många, men det är inte alla som visar det eller visar uppskattning för det jag faktiskt gör för dom.
Jag har lovat så många att sluta skära mig- alltför många- men jag vet själv, både från min insida och erfarenhet av mig själv, att jag inte kan lova något sånt. Jag kan däremot lova att försöka minska och dra ner på det, att inte skära lika djupt, att skära mindre etc., men jag kan aldrig lova att jag ska sluta för det löftet bryts på en gång och jag hatar att bryta löften.
Det måste ni förstå. Ni kan inte ställa sånna höga krav på mig eller någon annan i samma situation.
Just nu vill jag skära mig. Jag har ett rakblad i lådan brevid mig. Det är bara för mig att plocka upp det, sätta det mot huden, trycka in och dra. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Gång på gång.
Jag har gjort det oräkneliga gånger. Jag vet exakt hur hårt jag ska trycka för att det ska bli djupa ärr eller bara ytliga ärr. Jag vet precis hur det fungerar.
Men jag låter bli, dels för jag är för lat, dels för att jag måste skriva kedja med Maria på Bup imorgon om jag skär mig, vilket jag inte orkar. För jag orkar inte dra till med en lögn varför jag gjorde det.
Jag vågar inte vara ärlig och säga "för att jag vill njuta. för jag tycker det är skönt. för jag älskar att se blodet rinna. för jag älskar hur det smärtar ända in i ryggraden". Jag klarar inte av att säga det för jag vet redan nu vad hon skulle svara: "du måste sluta med det. det finns andra saker du kan göra för att bli tillfredsställd". Som vadå?
Brännmärka mig? Nej, det gör för ont.
Slå huvudet i väggar? Nej, det gör för ont.
Sparka i väggar? Nej, jag vrickar bara fötterna.
Skrika? Nej, jag får ont i halsen.
Vad jag än gör för att uppleva smärta, är inte detsamma som att uppleva smärtan jag upplever när rakblad skär upp huden i benet.
I benet måste jag trycka extra hårt, för där är huden tjockare än i handleden.
Jag vet vad många tänker och kanske skriver till mig nu: "jag vet hur det är, jag vet hur underbar smärtan är men det är inte värt det. Det är inte värt att skära upp sig helt och hållet". Jo, det är det. Det är värt allting. Det är värt allting och ingenting, för vi är ingenting.
Jag vill inte sitta som en av de där pryda flickorna med händerna i knät och knipa käft. Jag må vara rebellisk men inte till 100%. Jag har egna åsikter och mina åsikter kan jag stå för.
Jag kommer inte ändra uppfattning angående det här, för det är min sanning och det är mitt liv. Det är såhär mitt liv ser ut just nu. Jag vet inte alls hur det ser ut om 6 månader eller ett år, allt jag vet är att jag vill skära mig under all min vakna tid. Jag vill förstöra min kropp för det är inte värt att vara fin och pryd livet ut.
Ni får ha era åsikter om det här, jag vet att vi kommer ha delade åsikter men så får det då vara. Ni får gärna kommentera vad ni tycker om detta ämne, men nu vet ni var jag står och jag ändrar mig inte för en kommentar.
Ni må ha rätt i delar av era åsikter, men det betyder inte att jag tar efter er och tycker lika som ni på en gång.
Allt tar tid.
Det tar tid att bygga upp en tillit.
Jag vet att jag inte borde skriva det här, men jag har rätt till mina åsikter som en svensk medborgare, vilket betyder att jag får yttra mig här och jag kan stå för det jag skriver.
Jag försöker motarbeta självskador på alla möjliga sätt, men för att vara helt ärlig kan jag inte påstå att jag tycker det är så dåligt som jag predikar om.
Javisst, självskador är dåligt på många olika nivåer: vi får ärr för livet, vi kan dö av det, det kan bli ohanterbart, etc.,
men det många inte understryker är de positiva sidorna självskador faktiskt har: det lindrar för stunden, vi slipper oroa oss för problemen, vi löser våra problem på vårat sätt, det är skönt och det är vackert.
Det jag inte förstår är varför de flesta säger "skär dig inte, det blir bara fula ärr". Jag bryr mig inte om ärr- mina knän är ärrade från barndomen, så varför kan inte övriga kroppen vara ärrig då? Jag har vart i slagsmål med min syster x antal gånger och fått ärr från henne. Jag har ärr som jag gjort själv.
Vad spelar det egentligen för roll med lite mer ärr? Jag kan skära mig hur mycket som helst på benen för mina ben visar jag aldrig för någon. Ingen har med min kropp att göra förutom jag.
Jag kan inte hjälpa min psykiska instabilitet för tillfället. Allt jag vill och velat göra under en väldigt lång tid är att skära sönder mig. Jag vill sluta känna, jag vill sluta höra, sluta tänka, sluta bry mig, sluta andas. Jag vill inte titta på medan allt går åt helvete. Den enklaste utvägen är självmord. Det är min flykt.
Jag tycker inte att andra ska självskada sig, just för att jag vet konsekvenserna. Jag vet hur en mammas min ser ut när hon lägger om armen eller benet, jag vet hur en fars reaktion är när han ser ärren och märkena. Jag vet hur dåligt syskon mår av det. Jag vet hur omgivningen drar sig undan när man kommer nära. Som om man vore någon frätande syra.
Jag tror på psykologin och dess under. Jag tror på kontaktpersoner och vård, men det betyder inte att jag inte tror på självskador.
Jag har levt med självskador under hela min tonårstid. Det blev som en vardagssyssla- som att äta, sova, skita, pissa. Ibland gjorde jag det enbart för att slippa smärtan från tidigare skärsår, ibland av ren vana, oftast för jag mådde skit, men det jag menar är att jag inte skar varje gång för jag mådde skit utan för att det var en flykt från verkligheten och en ren vana att göra det. Ett beroende.
Självskador smittar och är beroendeframkallande.
Jag har många gånger sagt "jag röker istället för att skära mig" för ciggen tar bort mycket av lusten till att göra mig själv illa, men ibland hjälper inte enbart ciggaretter utan ibland behövs även vassa föremål när varken tårar, stöd, cigg eller godis hjälper.
Jag har inte helt slutat skära mig än. Ibland kan det gå över en månad mellan händelserna, ibland flera gånger i veckan, men nu för tiden skär jag enbart på mitt ben för att folk inte ska lägga märke till såren.
Jag vill inte att folk ska tänka "jävla emo" om mig för jag är inget jävla emo som skär sig för uppmärksamhetens skull, för skulle det vara för uppmärksamhetens skull skulle jag gott och väl kunna skära mig i ansiktet istället.
Jag skriver inte den här texten för att få medlidande, jag skriver den här texten för jag har ingen att prata med det här om och den som läser det här är uppenbarligen intresserad av mig och bryr sig om mig, men det är så- jag känner att jag inte har någon att prata med angående det här.
Det är ingen som stöttar mig när jag säger "självskador är bra". Alla säger samma sak: "sluta upp med det där! det är bara dåligt! du får bara massa ärr av det!" etc. Ingen vågar lyssna på vad jag anser om det här och det jag anser är att det är varje enskild individs val om man vill skära sig eller inte. Om man vill sluta och inte klarar av det på egen hand bör man söka hjälp, om man inte vill sluta får man leva i träsket på egen hand, precis som jag gör.
Det är ingen som kommer till mig och frågar "ronja, hur mår du?", det är ingen som kommer hem till mig och tröstar mig mitt i natten när jag ligger och har panikångest och gråter floder och bara vill skära mig sönder och samman. Det är ingen som lugnar mig mitt i panikångesten. Det är ingen som ger mig en hjälpande hand när jag som mest behöver det.
Jag menar inte att folk ska komma springandes hem till mig mitt i natten för att jag inte kan kontrollera mig själv och för jag känner mig ensam, men att skicka ett sms nån gång och skriva något gulligt är väl inte för mycket begärt?
För mig betyder sms från alla nära och kära väldigt mycket. När allt känns skit är det bara för mig att läsa dom där smsen, helt plötsligt känner jag mig säkrare i mig själv. Jag vet att jag är omtyckt av många, men det är inte alla som visar det eller visar uppskattning för det jag faktiskt gör för dom.
Jag har lovat så många att sluta skära mig- alltför många- men jag vet själv, både från min insida och erfarenhet av mig själv, att jag inte kan lova något sånt. Jag kan däremot lova att försöka minska och dra ner på det, att inte skära lika djupt, att skära mindre etc., men jag kan aldrig lova att jag ska sluta för det löftet bryts på en gång och jag hatar att bryta löften.
Det måste ni förstå. Ni kan inte ställa sånna höga krav på mig eller någon annan i samma situation.
Just nu vill jag skära mig. Jag har ett rakblad i lådan brevid mig. Det är bara för mig att plocka upp det, sätta det mot huden, trycka in och dra. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Gång på gång.
Jag har gjort det oräkneliga gånger. Jag vet exakt hur hårt jag ska trycka för att det ska bli djupa ärr eller bara ytliga ärr. Jag vet precis hur det fungerar.
Men jag låter bli, dels för jag är för lat, dels för att jag måste skriva kedja med Maria på Bup imorgon om jag skär mig, vilket jag inte orkar. För jag orkar inte dra till med en lögn varför jag gjorde det.
Jag vågar inte vara ärlig och säga "för att jag vill njuta. för jag tycker det är skönt. för jag älskar att se blodet rinna. för jag älskar hur det smärtar ända in i ryggraden". Jag klarar inte av att säga det för jag vet redan nu vad hon skulle svara: "du måste sluta med det. det finns andra saker du kan göra för att bli tillfredsställd". Som vadå?
Brännmärka mig? Nej, det gör för ont.
Slå huvudet i väggar? Nej, det gör för ont.
Sparka i väggar? Nej, jag vrickar bara fötterna.
Skrika? Nej, jag får ont i halsen.
Vad jag än gör för att uppleva smärta, är inte detsamma som att uppleva smärtan jag upplever när rakblad skär upp huden i benet.
I benet måste jag trycka extra hårt, för där är huden tjockare än i handleden.
Jag vet vad många tänker och kanske skriver till mig nu: "jag vet hur det är, jag vet hur underbar smärtan är men det är inte värt det. Det är inte värt att skära upp sig helt och hållet". Jo, det är det. Det är värt allting. Det är värt allting och ingenting, för vi är ingenting.
Jag vill inte sitta som en av de där pryda flickorna med händerna i knät och knipa käft. Jag må vara rebellisk men inte till 100%. Jag har egna åsikter och mina åsikter kan jag stå för.
Jag kommer inte ändra uppfattning angående det här, för det är min sanning och det är mitt liv. Det är såhär mitt liv ser ut just nu. Jag vet inte alls hur det ser ut om 6 månader eller ett år, allt jag vet är att jag vill skära mig under all min vakna tid. Jag vill förstöra min kropp för det är inte värt att vara fin och pryd livet ut.
Ni får ha era åsikter om det här, jag vet att vi kommer ha delade åsikter men så får det då vara. Ni får gärna kommentera vad ni tycker om detta ämne, men nu vet ni var jag står och jag ändrar mig inte för en kommentar.
Ni må ha rätt i delar av era åsikter, men det betyder inte att jag tar efter er och tycker lika som ni på en gång.
Allt tar tid.
Det tar tid att bygga upp en tillit.
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/gaystjernan/271284869/
Visa toppen
Visa sidfoten