November
Sunday 5 October 2008 photo 2/4
|
Jag var verkligen kär den här gången.
Jag trodde att det här förhållandet skulle vara länge, med länge menar jag flera år.
Jag trodde verkligen inte på ett slut, bara sådär- pang, bom krasch.
Det kom som en fallande stjärna- jag blev chockad, mitt hjärta stannade och jag började skaka.
"Är det verkligen sant eller kommer vi klara det här den här gången också?" Nej, tydligen så kommer vi inte kunna klara av något igen.
Allt pga mig. För att jag snackar, för att jag gör si, för att jag säger så. För att allt är vårat fel, för att jag säger fel saker, för att jag är en fegis, för att jag hatar den här världen, för jag känner mig som världens mest ensammaste person just nu.
Jag önskar att jag kunde gjort något annorlunda- exempelvis hållt käften och pratat med Rickard istället.
Jag önskar jag klarade av att vara ärlig mot min egna pojkvän och inte vara så jävla tystlåten och bara se på när allt faller ihop pga mig och mina val.
Jag kan inte ändra på något längre.
Jag vill inte ha någon annan kille än Rickard, jag vill dela mitt jävla liv med den killen, jag vill inte vara den som springer runt från kille till kille och särar på benen för vilken kuk som helst. Jag är inte den typen.
Jag var Rickards lilla flicka. Han skyddade mig alltid från allt- ALLT! Han fanns ALLTID där, jag fick alltid krypa upp i hans varma famn och känna mig trygg och vänta till allt lagt sig.
Men nu står jag på mina egna två fötter och måste ta egna steg, bli självständig och krypa upp i min egna famn när jag behöver tröst och trygghet.
Jag kan inte krypa upp hos någon annan längre, hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Jag vill att Rickard ska vara den enda för mig, jag vill att han ska förstå hur mycket han betyder för mig, men jag vill inte se honom ledsen eller nedstämd. Jag vill se Rickard lycklig.
Rickard är lycklig utan mig och då får jag acceptera det. Det finns inget annat val.
Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde åka tillbaka i tiden och ta dom rätta valen.
Nu ska jag ligga i min säng, som jag såg som min och Rickards säng, ensam för alltid. Utan min älskade Rickard som håller om mig, som pussar på mig med sina mjuka läppar, som viskar "jag älskar dig Ronja".
"jag älskar dig Ronja, men jag orkar inte mer".
Jag fick en sista puss och en sista kram.
Jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag valde just valen jag valde.
Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka Rickard som min pojkvän.
Jag skulle göra vad som helst för att ändra på mig själv, för min och Rickards skull.
Nu är det försent, jag skulle ha tänkt på det tidigare. I det här fallet funkar inte "bättre sent än aldrig". Hade jag aldrig börjat, hade aldrig det här hänt. Då hade jag legat hemma hos Rickard, i hans famn och lyssnat på hans andetag.
Jag hade lett för mig själv i mörkret, för hans underbara kropp och utseende. För att jag skulle haft honom hos mig.
Och man vet aldrig när sista gången är.
Jag har fått mina chanser- jag har sumpat dom.
Han har kämpat och kämpat men han orkar inte längre.
Jag var verkligen världens mest lyckligaste person i Rickards närhet.
Ingen annan kunde lysa upp min värld så ljust som Rickard kunde.
Jag vet inte vad det var för speciellt med honom, men det fanns något hos honom som fick mig att fastna på en gång, att falla pladask för honom.
Jag trodde verkligen på det här, men titta på mig nu- jag sitter med tårfyllda ögon invirat i mitt täcke och drar in sista doften från Rickard, innan jag går och lägger mig och sover den sista natten med doften från Rickard.
Jag önskar verkligen att jag kan ändra på saker och ting.
Det spelar ingen roll vad jag säger för inget kommer ändras över en natt.
Jag vill verkligen avsluta det här kapitlet- Ronjas Liv- nu. Jag vill bara läsa klart det och slå igen boken för alltid.
Jag vill aldrig att den ska tas upp, aldrig mer pratas om, bara glömma och gå vidare.
Jag vill att folk ska glömma Ronjas Liv och läsa en annan bok.
Jag orkar helt enkelt inte längre.
Förlåt.
Det gör ingen som helst skillnad men det är en ursäkt för det jag sagt och gjort. Jag vet att allt jag gjort och sagt varit fel. Jag är inte stolt över mina gärningar, jag skäms. Jag gör som hunden- går med svansen mellan benen.
Ingenting kommer någonsin kunna ändra på det som hänt.
Jag är bara så jävla ledsen att det blev såhär. Det var verkligen inte meningen.
Det spelar ingen roll vad jag säger, för ingenting kommer ändras.
Jag trodde att det här förhållandet skulle vara länge, med länge menar jag flera år.
Jag trodde verkligen inte på ett slut, bara sådär- pang, bom krasch.
Det kom som en fallande stjärna- jag blev chockad, mitt hjärta stannade och jag började skaka.
"Är det verkligen sant eller kommer vi klara det här den här gången också?" Nej, tydligen så kommer vi inte kunna klara av något igen.
Allt pga mig. För att jag snackar, för att jag gör si, för att jag säger så. För att allt är vårat fel, för att jag säger fel saker, för att jag är en fegis, för att jag hatar den här världen, för jag känner mig som världens mest ensammaste person just nu.
Jag önskar att jag kunde gjort något annorlunda- exempelvis hållt käften och pratat med Rickard istället.
Jag önskar jag klarade av att vara ärlig mot min egna pojkvän och inte vara så jävla tystlåten och bara se på när allt faller ihop pga mig och mina val.
Jag kan inte ändra på något längre.
Jag vill inte ha någon annan kille än Rickard, jag vill dela mitt jävla liv med den killen, jag vill inte vara den som springer runt från kille till kille och särar på benen för vilken kuk som helst. Jag är inte den typen.
Jag var Rickards lilla flicka. Han skyddade mig alltid från allt- ALLT! Han fanns ALLTID där, jag fick alltid krypa upp i hans varma famn och känna mig trygg och vänta till allt lagt sig.
Men nu står jag på mina egna två fötter och måste ta egna steg, bli självständig och krypa upp i min egna famn när jag behöver tröst och trygghet.
Jag kan inte krypa upp hos någon annan längre, hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Jag vill att Rickard ska vara den enda för mig, jag vill att han ska förstå hur mycket han betyder för mig, men jag vill inte se honom ledsen eller nedstämd. Jag vill se Rickard lycklig.
Rickard är lycklig utan mig och då får jag acceptera det. Det finns inget annat val.
Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde åka tillbaka i tiden och ta dom rätta valen.
Nu ska jag ligga i min säng, som jag såg som min och Rickards säng, ensam för alltid. Utan min älskade Rickard som håller om mig, som pussar på mig med sina mjuka läppar, som viskar "jag älskar dig Ronja".
"jag älskar dig Ronja, men jag orkar inte mer".
Jag fick en sista puss och en sista kram.
Jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag valde just valen jag valde.
Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka Rickard som min pojkvän.
Jag skulle göra vad som helst för att ändra på mig själv, för min och Rickards skull.
Nu är det försent, jag skulle ha tänkt på det tidigare. I det här fallet funkar inte "bättre sent än aldrig". Hade jag aldrig börjat, hade aldrig det här hänt. Då hade jag legat hemma hos Rickard, i hans famn och lyssnat på hans andetag.
Jag hade lett för mig själv i mörkret, för hans underbara kropp och utseende. För att jag skulle haft honom hos mig.
Och man vet aldrig när sista gången är.
Jag har fått mina chanser- jag har sumpat dom.
Han har kämpat och kämpat men han orkar inte längre.
Jag var verkligen världens mest lyckligaste person i Rickards närhet.
Ingen annan kunde lysa upp min värld så ljust som Rickard kunde.
Jag vet inte vad det var för speciellt med honom, men det fanns något hos honom som fick mig att fastna på en gång, att falla pladask för honom.
Jag trodde verkligen på det här, men titta på mig nu- jag sitter med tårfyllda ögon invirat i mitt täcke och drar in sista doften från Rickard, innan jag går och lägger mig och sover den sista natten med doften från Rickard.
Jag önskar verkligen att jag kan ändra på saker och ting.
Det spelar ingen roll vad jag säger för inget kommer ändras över en natt.
Jag vill verkligen avsluta det här kapitlet- Ronjas Liv- nu. Jag vill bara läsa klart det och slå igen boken för alltid.
Jag vill aldrig att den ska tas upp, aldrig mer pratas om, bara glömma och gå vidare.
Jag vill att folk ska glömma Ronjas Liv och läsa en annan bok.
Jag orkar helt enkelt inte längre.
Förlåt.
Det gör ingen som helst skillnad men det är en ursäkt för det jag sagt och gjort. Jag vet att allt jag gjort och sagt varit fel. Jag är inte stolt över mina gärningar, jag skäms. Jag gör som hunden- går med svansen mellan benen.
Ingenting kommer någonsin kunna ändra på det som hänt.
Jag är bara så jävla ledsen att det blev såhär. Det var verkligen inte meningen.
Det spelar ingen roll vad jag säger, för ingenting kommer ändras.
finns här för dig, men bara om du vill.
Älskar dej gumman <33333333333333
Tycker synd om både dig och Rickard, men som sagt. jag finns här om du behöver prata.
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gaystjernan/275741274/
Visa toppen
Show footer