November
Tuesday 21 October 2008 photo 4/8
|
Försvinn ur mitt liv
Det är tillräckligt svårt som det är med allt runtom.
Jag behöver inte en tilläggsskatt.
Jag behöver inte någon som kramar mig eller håller om mig eller säger "jag förstår hur du känner dig" för ni förstår inte alls.
Ni förstår inte hur det kändes att bli behandlad som jag blev.
Jag behöver inte ha folk som frågar hur jag mår för jag vill ändå inte prata om hur jag mår med er.
Jag vill inte nämna det som hänt. Jag vill se framåt och aldrig mer blicka bakåt i det jag vart med om.
Han och jag hade många drömmar och många planerade och bestämda gemensamma upplevelser.
Det var så mycket vi skulle göra, nu förstörs allt. Skiten rivs ner till platt mark och jag får jobba och slita för att få den där jävla muren hård och stabil igen.
När den är klar är det ingen, då menar jag ingen, som kommer kunna komma innanför den och riskera att riva den igen.
Nästa person som kommer in och river ner min mur kommer jag klappa till så pass jävla hårt att den kommer ångra dens födelse.
Nu får det vara nog. Nu är jag slut på försök.
Försök på försök på försök.
Problem på problem på problem.
Sopa under mattan, ja gör det. Sedan finns det inga mer problem kvar att se!
Förän stormen kommer och lyfter upp mattan och helt plötsligt står vi där med 99999999999 olika olösta problem som leder till ett jättestort gräl.
Jag tänker aldrig mer i hela mitt jävla liv gå igenom en sådan process igen.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt jävla liv klara av att lita på en man igen.
Varenda gång har jag blivit sviken av karlar. Gång på gång. Jag har alltid fått skulden för ALLT men den här jävla gången har jag insett att det inte bara är jag.
Det är inte JAG som är tillsammans med Ronja. Det är inte bara JAG som käftar. Det är alltid två personer i ett förhållande, då är det omöjligt att allt kan vara den enes fel.
Den som inte förstår det har inget med förhållanden att göra.
Den som ger sig på mig, verbalt eller fysiskt, får räkna med motstånd från mig på ett eller annat sätt. Det är inget hot, det är bara ren jävla fakta.
Det var tillräckligt svårt att kliva ur mammas bil och gå mot huset. Jag hade förväntat mig något mer än en pappa och en syster.
Det blev svårare när jag klev in i mitt rum och upptäckte hur tomt det var. Jag hade förväntat mig min "livs kärlek" sitta på min sängkant och titta upp och le världens vackraste leende mot mig, men inte heller det fick jag uppleva.
Att veta att jag aldrig mer kommer få känna en sån stolthet hos mig själv igen och heller inte få uppleva den närhet och kärlek jag fått uppleva gör allt 10 gånger värre än vad det redan var från början.
Jag behöver inte tilläggsskatt.
För första gången i mitt förbannat jävla ostabila kärleksliv trodde jag på en framtid tillsammans med en person som jag placerade etta på alla mina listor. Jag trodde han var "den rätte", men jag hade fel och nu har jag slutat hoppas på "den rätte", för sånna finns inte. Det är bara fantasi alltihop.
Det svåraste med allt är att veta att när jag går och lägger mig inatt kommer inte personen i fråga finnas breve mig, han kommer inte säga "god natt älskling", pussa mig i nacken och sedan somna.
Det kommer aldrig upplevas i min närhet igen och jag hatar det.
Jag hatar det så jävla mycket så jag inte vet vad jag ska göra åt all ångest.
Jag kan inte kontrollera något längre.
Jag har totalt tappat greppet och jag vet inte vad jag är kapabel till i denna stund.
Jag säger inte att jag vill ha tillbaka personen i fråga.
Jag säger bara att jag vill komma över honom, begrava alla minnen och därefter gå vidare och aldrig mer se bakåt om minnena följer efter mig.
Jag vet att det kommer ta tid att bearbeta allt, att komma över honom, att gå vidare utan honom, men samtidigt vet jag att jag kan göra det.
Jag kan leva ett värdigt liv utan honom, jag kan andas utan honom.
Jag behöver inte honom för att överleva.
Det som tynger ner mig till botten är minnena. Allt vi gjort tillsammans.
Jag vill inte ha kvar några jävla minnen av någon människa som kommer att betyda noll för mig i framtiden.
Jag vill inte spara ett jävla skit från honom.
Jag vill radera allt och gå vidare. Jag vill glömma och aldrig mer påminnas om det som hänt, varken det bra eller det dåliga.
Jag ska resa mig upp och gå vidare i mitt liv utan han vid min sida.
Jag klarar mig ändå.
Jag ska kämpa till mitt sista andetag.
Jag kommer aldrig klara av att lita på en man igen under mitt liv.
Det är knappt så jag kan lita på mig själv längre.
Det skulle verkligen inte sitta illa med en kram just nu....
Det är tillräckligt svårt som det är med allt runtom.
Jag behöver inte en tilläggsskatt.
Jag behöver inte någon som kramar mig eller håller om mig eller säger "jag förstår hur du känner dig" för ni förstår inte alls.
Ni förstår inte hur det kändes att bli behandlad som jag blev.
Jag behöver inte ha folk som frågar hur jag mår för jag vill ändå inte prata om hur jag mår med er.
Jag vill inte nämna det som hänt. Jag vill se framåt och aldrig mer blicka bakåt i det jag vart med om.
Han och jag hade många drömmar och många planerade och bestämda gemensamma upplevelser.
Det var så mycket vi skulle göra, nu förstörs allt. Skiten rivs ner till platt mark och jag får jobba och slita för att få den där jävla muren hård och stabil igen.
När den är klar är det ingen, då menar jag ingen, som kommer kunna komma innanför den och riskera att riva den igen.
Nästa person som kommer in och river ner min mur kommer jag klappa till så pass jävla hårt att den kommer ångra dens födelse.
Nu får det vara nog. Nu är jag slut på försök.
Försök på försök på försök.
Problem på problem på problem.
Sopa under mattan, ja gör det. Sedan finns det inga mer problem kvar att se!
Förän stormen kommer och lyfter upp mattan och helt plötsligt står vi där med 99999999999 olika olösta problem som leder till ett jättestort gräl.
Jag tänker aldrig mer i hela mitt jävla liv gå igenom en sådan process igen.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt jävla liv klara av att lita på en man igen.
Varenda gång har jag blivit sviken av karlar. Gång på gång. Jag har alltid fått skulden för ALLT men den här jävla gången har jag insett att det inte bara är jag.
Det är inte JAG som är tillsammans med Ronja. Det är inte bara JAG som käftar. Det är alltid två personer i ett förhållande, då är det omöjligt att allt kan vara den enes fel.
Den som inte förstår det har inget med förhållanden att göra.
Den som ger sig på mig, verbalt eller fysiskt, får räkna med motstånd från mig på ett eller annat sätt. Det är inget hot, det är bara ren jävla fakta.
Det var tillräckligt svårt att kliva ur mammas bil och gå mot huset. Jag hade förväntat mig något mer än en pappa och en syster.
Det blev svårare när jag klev in i mitt rum och upptäckte hur tomt det var. Jag hade förväntat mig min "livs kärlek" sitta på min sängkant och titta upp och le världens vackraste leende mot mig, men inte heller det fick jag uppleva.
Att veta att jag aldrig mer kommer få känna en sån stolthet hos mig själv igen och heller inte få uppleva den närhet och kärlek jag fått uppleva gör allt 10 gånger värre än vad det redan var från början.
Jag behöver inte tilläggsskatt.
För första gången i mitt förbannat jävla ostabila kärleksliv trodde jag på en framtid tillsammans med en person som jag placerade etta på alla mina listor. Jag trodde han var "den rätte", men jag hade fel och nu har jag slutat hoppas på "den rätte", för sånna finns inte. Det är bara fantasi alltihop.
Det svåraste med allt är att veta att när jag går och lägger mig inatt kommer inte personen i fråga finnas breve mig, han kommer inte säga "god natt älskling", pussa mig i nacken och sedan somna.
Det kommer aldrig upplevas i min närhet igen och jag hatar det.
Jag hatar det så jävla mycket så jag inte vet vad jag ska göra åt all ångest.
Jag kan inte kontrollera något längre.
Jag har totalt tappat greppet och jag vet inte vad jag är kapabel till i denna stund.
Jag säger inte att jag vill ha tillbaka personen i fråga.
Jag säger bara att jag vill komma över honom, begrava alla minnen och därefter gå vidare och aldrig mer se bakåt om minnena följer efter mig.
Jag vet att det kommer ta tid att bearbeta allt, att komma över honom, att gå vidare utan honom, men samtidigt vet jag att jag kan göra det.
Jag kan leva ett värdigt liv utan honom, jag kan andas utan honom.
Jag behöver inte honom för att överleva.
Det som tynger ner mig till botten är minnena. Allt vi gjort tillsammans.
Jag vill inte ha kvar några jävla minnen av någon människa som kommer att betyda noll för mig i framtiden.
Jag vill inte spara ett jävla skit från honom.
Jag vill radera allt och gå vidare. Jag vill glömma och aldrig mer påminnas om det som hänt, varken det bra eller det dåliga.
Jag ska resa mig upp och gå vidare i mitt liv utan han vid min sida.
Jag klarar mig ändå.
Jag ska kämpa till mitt sista andetag.
Jag kommer aldrig klara av att lita på en man igen under mitt liv.
Det är knappt så jag kan lita på mig själv längre.
Det skulle verkligen inte sitta illa med en kram just nu....
det är klart att jag hjälper dig, alltid <3
du kommer att kunna gå vidare och jag ska stötta dig till 18250257%.
<3
jag ska gå vidare som fan och jag tänker riva sönder allt. vill du hjälpa mig?
<3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gaystjernan/283535191/
Visa toppen
Show footer