Ett stort jävla inte-tack till alla som inte ställt upp för mig den senaste och gångna veckan.
Det betyder och värmer så oerhört att känna att jag inte får stöttning från någon annan än Lova och mamma. Gud vad det värmer i mig när jag tänker på er.
Jag känner VERKLIGEN av er kärlek till mig. Det går inte att missa den, så mycket visar ni den.

Tack så jävla lite för den hjälp jag inte fått av er.
Sug kuk jävla fittor.

Idag är det en vecka sen vi träffades sist.
Nu känner jag verkligen av beroendet och abstinensen. Jag vill bara ta mobilen och skicka ett jävla sms, men det går inte för jag har inte kvar hans nummer och hade jag haft det hade jag ändå inte smsat, eftersom jag bara faller tillbaka varenda jävla gång jag känner mig svag men den här jävla gången ska jag hålla mitt jävla löfte: jag tar inte kontakt igen.
Jag ska fan i helvete ta mig igenom detta. Jag blir så jävla arg och ledsen att alla bara "men skit i honom, han är inte värd dina tårar",
för det första:
JAG GRÅTER INTE ÖVER HONOM, det har jag inte heller gjort.
För det andra:
Jag försöker skita i honom men DET ÄR INTE SÅ JÄVLA ENKELT eftersom han besöker mig KONSTANT och blockar jag honom så kommer han in anonymt ändå, trots att jag har lösenord.
För det tredje:
Ni ska få känna samma jävla skit och smärta när något sånthär liknande händer er i framtiden. Jag ska säga till er "men vad fan, lägg av. jag orkar inte lyssna, jag har inte tid nu, gråt inte över honom, det finns 100000 bättre killar och tjejer än honom". Då fan i helvete ska ni få känna på hur det verkligen KÄNNS att gå igenom något sånthär helt jävla ensam, för ni kommer uppleva det någon gång innan ni dör.

Nu menar jag inte att alla ska komma och bomba mig med 1000 frågor: "hur mår du? kan jag hjälpa dig? vill du prata om det? vad har hänt? varför skrev du såhär?" jag tänker absolut INTE besvara någon form av fråga som handlar om mitt välmående just nu, för ni vet ALLA att jag mår SKIT över det som hänt, men jag kämpar och jag kämpar och jag ger fan i helvete inte upp i första hand.
Ni kan INTE hjälpa mig komma över smärtan och sorgen jag bär, men ni kan fan åtminstonde ta och lyssna på mig om ni frågar "vad är det som har hänt, varför är du så deppig?". Har ni tagit steg 1 så kan ni inte bara stanna där i alla evighet.
Jag vill inte prata om det som hänt, jag tror ändå dom flesta vet vad som hänt i vilket fall och för dom som inte vet så är det bara att gå ner på stan och höra med första bästa fittskalle där så vet ni därifrån vad som pågått den sista en och en halv vecka som vart.
anledningen till att jag skriver detta är för att jag måste skriva av mig. jag vill inte ta samma visa med 40 olika människor, jag har inte den kraften för tillfället. har ni läst allt vet ni hur läget är med mig, alltså behöver ni inte fråga om hur jag mår om fem eller tio eller 90 minuter.

Jag HATAR denna jävla skit. Jag sitter i kläm och ju mer jag kämpar för att komma loss, desto hårdare trycks väggarna mot mig. Vad jag än gör, vad jag än tänker, vad jag än ser, vad jag än säger så finns han ALLTID med.
En puss på tv: jag saknar honom.
En kram på tv: jag saknar honom.
Ett bråk på tv: jag saknar honom.
Ett skratt på tv: jag saknar honom.
Ett skämt på tv: jag saknar honom.
En person med långt hår: jag saknar honom.
Septum: jag saknar honom.
Tårar: jag saknar honom.
Tiden: jag saknar honom.
Telefon/sms: jag saknar honom.
Bada: jag saknar honom.
Lyssna på musik: jag saknar honom.
Äta: jag saknar honom.
Diskutera politik: jag saknar honom.
Gå på stan: jag saknar honom.
Gå ute: jag saknar honom.
Tänka: jag saknar honom.
Skratta: jag saknar honom (och hans leende och skratt).
All ångest: jag saknar honom.
Sitta vid datorn: jag saknar honom.
Träffa kompisar: jag saknar honom.
Vad fan jag än gör så tänker jag på honom KONSTANT, jag saknar honom KONSTANT, jag VILL INTE sakna honom konstant men jag gör det ÄNDÅ för jag inte kan styra över det.
Det känns som jag verkligen sitter fast här och inte har något annat jävla val än att vänta till mina känslor till honom försvunnit och först DÅ kan jag knulla vidare. Det känns orättvist, värdelöst, onödigt, långt bort, jobbigt, frustrerande, ledsamt, irriterande, knullat, fittigt, ANUS. Jag vill inte sitta och vänta och sörja i sex månader för att kunna komma över en människa som jag verkligen älskar. Varför ska man behöva komma över en sån person som betyder lika mycket för en som ens mamma gör? Vad fan är meningen?
Jag HATAR denna situation och jag vill försvinna från den för evigt. Jag vill inte ta itu med problemen, jag vill inte blanda in människor i det, men jag MÅSTE få prata av mig med någon/några. Jag kan inte hålla allt inom mig, för jag klarar inte av det.
Det blir för mycket ångest att bära, det blir för mycket ilska, ensamhet och ledsamhet.

Det är tillräckligt jobbigt för mig att sova på kvällarna. Att bara försöka sova. Jag har alltid ÄLSKAT att sova men nu förskjuter jag undan sömnen så länge som möjligt så jag slipper somna utan honom vid min sida. Jag vill inte somna ensam, jag vill inte ligga där ensam, jag vill inte drömma mardrömmar ensam, jag vill inte vakna upp ensam.
Jag sover skit, pga min rädsla för ensamheten.
"DU MÅSTE JU GÅ EMOT DEN RÄDSLAN FÖR ATT KOMMA ÖVER DEN", JA PROVA GÅ EMOT DIN EGNA RÄDSLA SÅ FÅR DU SE HUR JÄVLA LÄTT DET ÄR!
Jag blir så jävla frustrerad över alla känslor. Jag kan inte styra alla heller, då blir jag ännu mer frustrerad, sedan förvirrad. Jag hatar den här jävla sitsen jag är i.

Nej, man kan inte alltid vara nöjd med allt men en sån här jävla situation förtjänar INGEN, inte ens min värsta fiende, att vara i. Det är fan INGEN som får ut ett skit genom pajkastning hit och pajkastning dit.
Det är så oerhört mycket slöseri med tid. Så OERHÖRT frustrerande att bara sitta här och vänta och vänta och vänta och verkligen anstränga sig till gränsfall för att inte ta reda på hans nummer, skriva ett sms och skicka iväg det till honom. Jag vill besöka honom på bdb men jag gör det inte, trots att jag känner hur den jävla styrkan nästan tar överhand över mig. Det tar emot som in i helvete men jag har klarat det hittills, därför klarar jag det i fortsättningen också.

Nu har jag verkligen abstinens och ett starkt behov av honom. Det känns ungefär som att sluta röka. Ju mer jag anstränger mig, desto mer misslyckas jag. Jag kan inte låta allt ligga på sidan, jag KAN inte, jag klarar inte av att se det bara ligga där och fresta mig. Jag kan inte gömma det för jag VILL ha det rakt framför mina ögon.
Jag
blir
så
jävla
trött
på
detta
helvetes
FITTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA skit.

Detta var ett så oerhört otrevligt avslut så det inte finns. Ett "smutsigt" avslut med en jävla massa pajer kastandes hit och kastandes dit. Det är inte ens en jävel som torkar upp pajresterna efter oss utan dom kommer vara kvar där i tid och evighet och lämna avtryck från oss, som vi aldrig någonsin i helvete kommer kunna tvätta bort. Den smutsen kommer i all jävla fucking fittevighet vara kvar på våra händer. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker tvätta bort det, det kommer vara där för alltid.
Därför borde vi lägga ner med detta tjaffsande för det räcker med den smuts vi redan har fått på oss. Det behövs fan inte något mer, från varken han eller mig.

Och jag blir så JÄVLA frustrerad.
Jävla grisfittas åsnejävel i helvetes kukfan.
Jag är så jävla arg och frustrerad och ensam och ERAN närhet är inte densamma som HANS närhet. Jag vill ha HANS närhet, INGEN annans för ingen av er kan ersätta hans närhet. Ingen av er kan någonsin ersätta hans närhet, hans leende, hans skratt, hans sätt att ge mig lycka.

Jag tycker det är så fel att han inte kommer upp hit, att jag inte kan skicka ett sms och skriva "jag älskar och saknar dig" utan att allt ska gå åt pipsvängen. Jag tycker inte det är rätt att se honom gå förbi mig utan att le mot mig, komma fram till mig och pussa mig på munnen. Jag tycker inte det är rätt att han inte ser mig längre. Allt känns så jävla fel när det är så. Det borde vara DU och JAG, inte JAG, sen DU. Inte JAG och Någon annan, inte DU och Någon annan. Det kändes så JÄVLA rätt för första jävla gången och nu känns det så jävla fel när det inte är vi längre.

FAN I HELVETE ATT ALLT ALLTID SKA GÅ ÅT HELVETES JÄVLA FAN.
Jag hatar mig själv för det här.
Jag har gjort tillräckligt med snedsteg i denna historia.
Jag överlämnar allt annat till resten av världen.
Jag pensionerar mig nu och går i ide i evig tid, bye fittfaces.

ps. jag behöver bara avreagera mig någonstans. jag vill bara få min jävla röst hörd. det handlar inte om att jag vill få mest uppmärksamhet, det handlar bara om att jag vill känna att ni faktiskt bryr er fast ni fan inte visar en gnutta empati. ds.

Du är grymt duktig på att skriva! Allt du skriver är så jävla sant.