November
Saturday 15 November 2008 photo 4/11
|
Den som inte såg Nancys skönhet är blind.
Den som inte ser hennes skönhet idag, så som hon såg ut då, är blind.
Den som inte har förståelse för människors brister är dum, efterbliven eller lever i förnekelse.
Alla människor har brister, somliga har mer, andra har mindre.
Nancy var sjuk, precis som jag är övertygad om att jag är.
Antagligen inte schizofren, men en skvätt av det ena och en skvätt av det andra.
Vissa föds sjuka, andra utvecklar sjukdomar.
Bara för Nancy var sjuk betydde det inte att hon var mindre värd eller hade mindre rätt att leva ett normalt liv i samhället. Precis som levande sjuka idag blir behandlade som ohyra, blev Nancy emellanåt det.
Jag beundrar Nancy. Hon visste att hon skulle dö ung, hon ville inte leva.
Hon var stark, om man ser situationen från en annan synvinkel än att hon var "en bråkig unge".
Jag beundrar hennes mod att stå upp för sig själv och sin rätt att vilja dö ung och veta om att det kommer hända.
Jag beundrar att hon gjorde allt hon kunde för att överleva och samtidigt långsamt förgöra sig själv.
Är det någon jag skulle vilja byta tankar och åsikter med (bortsett från Manson) så är det Nancy Laura Spungen.
Jag ser väldigt mycket likheter i hur hon betedde sig och hur jag beter mig.
Jag skulle vilja känna att det fanns någon som var precis som jag är.
Jag skulle vilja känna mig välkomnad och inte så lämnad utanför.
Jag skulle vilja känna en samhörighet och det skulle jag gjort med Nancy.
Nancy var ingen knarkarhora. Hon var en ung tjej med psykiska problem.
Hur många unga tjejer har inte psykiska problem idag och hur många av dom knarkar inte?
Är vi alla unga tjejer med psykiska problem som knarkar, knarkarhoror då?
Hon försökte, precis som de flesta som använder droger, överleva dagen.
Det är det ni inte förstår.
Jag försöker överleva min dag men utan droger.
Jag kämpar som en jävla idiot för att få mina dagar att inte falla samman.
Nancy ville dö från barnsben och resten av sitt liv.
Jag har velat dö i stort sett lika länge och kämpar fortfarande för att inte "ge upp" som ni kallar det.
Det handlar inte om att "ge upp" om man tar sitt liv.
Det handlar om att finna sin frid man sökt efter hela sitt liv, att slippa alla bekymmer.
Det kan ses som fegt av somliga, modigt av andra.
För mig är det bara självmord. Inte varken eller.
Det är upp till var och en ifall man vill ta sitt liv. Folk kommer definitivt sörja, men det är fortfarande ens egna liv det handlar om. Det är du som lever ditt liv, inte din familj eller dina vänner, utan du.
Därför är det din rättighet som människa att bestämma själv om du vill dö eller inte.
Jag har bestämt mig.
Jag vill dö men jag ska inte dö, än.
Jag har mycket kvar jag måste göra i mitt liv innan jag kan ge upp.
Jag måste hinna rädda liv innan jag själv ger upp.
Jag måste hinna se världen innan jag ger upp.
Jag måste hinna med så mycket.
Jag vill ge upp, men jag gör det inte.
Jag kämpar och jag kämpar men mitt kämpande gör inte så någon har rätt att ta mitt val ifrån mig.
Nu vet ni lite hur läget ligger till.
Jag vet att jag inte är frisk men den svenska vården är för kass för att göra utredningar.
Jag har en fri vilja att göra vad jag själv vill med mitt liv - leva eller dö - och ingen kan ta den viljan ifrån mig, någonsin.
Jag känner en samhörighet till en människa, som dessutom är död, vilket leder tillbaka till nollpunkten - jag känner mig ensam igen.
Jag mår dåligt och vill bara ge upp.
Jag har rätt att må som jag gör men jag kan styra över det, bara jag kämpar.
Jag har inte den styrkan att klara av att kämpa.
Jag fortsätter att intala mig att jag bara är i en svacka och att det snart går över.
Det ordnar sig alltid, sägs det.
Vi får se om det är sant eller falskt.
Den som inte ser hennes skönhet idag, så som hon såg ut då, är blind.
Den som inte har förståelse för människors brister är dum, efterbliven eller lever i förnekelse.
Alla människor har brister, somliga har mer, andra har mindre.
Nancy var sjuk, precis som jag är övertygad om att jag är.
Antagligen inte schizofren, men en skvätt av det ena och en skvätt av det andra.
Vissa föds sjuka, andra utvecklar sjukdomar.
Bara för Nancy var sjuk betydde det inte att hon var mindre värd eller hade mindre rätt att leva ett normalt liv i samhället. Precis som levande sjuka idag blir behandlade som ohyra, blev Nancy emellanåt det.
Jag beundrar Nancy. Hon visste att hon skulle dö ung, hon ville inte leva.
Hon var stark, om man ser situationen från en annan synvinkel än att hon var "en bråkig unge".
Jag beundrar hennes mod att stå upp för sig själv och sin rätt att vilja dö ung och veta om att det kommer hända.
Jag beundrar att hon gjorde allt hon kunde för att överleva och samtidigt långsamt förgöra sig själv.
Är det någon jag skulle vilja byta tankar och åsikter med (bortsett från Manson) så är det Nancy Laura Spungen.
Jag ser väldigt mycket likheter i hur hon betedde sig och hur jag beter mig.
Jag skulle vilja känna att det fanns någon som var precis som jag är.
Jag skulle vilja känna mig välkomnad och inte så lämnad utanför.
Jag skulle vilja känna en samhörighet och det skulle jag gjort med Nancy.
Nancy var ingen knarkarhora. Hon var en ung tjej med psykiska problem.
Hur många unga tjejer har inte psykiska problem idag och hur många av dom knarkar inte?
Är vi alla unga tjejer med psykiska problem som knarkar, knarkarhoror då?
Hon försökte, precis som de flesta som använder droger, överleva dagen.
Det är det ni inte förstår.
Jag försöker överleva min dag men utan droger.
Jag kämpar som en jävla idiot för att få mina dagar att inte falla samman.
Nancy ville dö från barnsben och resten av sitt liv.
Jag har velat dö i stort sett lika länge och kämpar fortfarande för att inte "ge upp" som ni kallar det.
Det handlar inte om att "ge upp" om man tar sitt liv.
Det handlar om att finna sin frid man sökt efter hela sitt liv, att slippa alla bekymmer.
Det kan ses som fegt av somliga, modigt av andra.
För mig är det bara självmord. Inte varken eller.
Det är upp till var och en ifall man vill ta sitt liv. Folk kommer definitivt sörja, men det är fortfarande ens egna liv det handlar om. Det är du som lever ditt liv, inte din familj eller dina vänner, utan du.
Därför är det din rättighet som människa att bestämma själv om du vill dö eller inte.
Jag har bestämt mig.
Jag vill dö men jag ska inte dö, än.
Jag har mycket kvar jag måste göra i mitt liv innan jag kan ge upp.
Jag måste hinna rädda liv innan jag själv ger upp.
Jag måste hinna se världen innan jag ger upp.
Jag måste hinna med så mycket.
Jag vill ge upp, men jag gör det inte.
Jag kämpar och jag kämpar men mitt kämpande gör inte så någon har rätt att ta mitt val ifrån mig.
Nu vet ni lite hur läget ligger till.
Jag vet att jag inte är frisk men den svenska vården är för kass för att göra utredningar.
Jag har en fri vilja att göra vad jag själv vill med mitt liv - leva eller dö - och ingen kan ta den viljan ifrån mig, någonsin.
Jag känner en samhörighet till en människa, som dessutom är död, vilket leder tillbaka till nollpunkten - jag känner mig ensam igen.
Jag mår dåligt och vill bara ge upp.
Jag har rätt att må som jag gör men jag kan styra över det, bara jag kämpar.
Jag har inte den styrkan att klara av att kämpa.
Jag fortsätter att intala mig att jag bara är i en svacka och att det snart går över.
Det ordnar sig alltid, sägs det.
Vi får se om det är sant eller falskt.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gaystjernan/295490966/
Visa toppen
Show footer