Detta riktas till alla ni som tror ni kan få mig att må bra, få mina tankar att försvinna, ta bort all min smärta, få mig att sluta med det "dåliga".

För det första:
Många av er som uppmanar mig till att inte köpa rakblad, att inte skära mig, att göra annat, har en gång skurit er eller gör det fortfarande, så vad är det för jävla dubbelmoral? "Jag vill att du ska må bra", jag vill att du ska må bra. Bara för att alla mina rakblad och andra vassa föremål tas ifrån mig, betyder det inte att jag mår bra. Bara för jag inte kan skada mig längre, betyder det inte att jag mår bra.
Jag tycker inte ni ska lägga så jävla mycket skitsnack på mig, när ni faktiskt sysslar med samma grejor som jag gör.
För det andra:
Lägg av med erat skitsnack: "skär dig inte", "det finns visst en mening med livet" osv. Det gör det inte! Ge mig en jävla bra mening med livet. Ge mig en anledning att fortsätta leva. Ge mig ett bra skäl till att fortsätta leva samma jävla passiva och värdelösa liv som jag gjort dom senaste snart 18 åren.
Det finns ingen mening med livet. Skaffa barn, skaffa jobb, skaffa en hjärndöd och pervers äcklig jävla vidrig karl eller kärring, skaffa pengar, bli gammal, dö. Varför måste jag också gå igenom allt det? Räcker det inte med att NI gör det?
För det tredje:
Vad fan ni än säger till mig, vad ni än gör med eller mot mig, hur mycket ni än försöker intala mig att mitt liv är värdefullt, hur mycket ni än älskar mig kommer jag aldrig någonsin kunna leva ett "normalt" liv som de flesta av er gör, jag kommer aldrig kunna följa era regler, jag kommer aldrig kunna spela i samma liga som ni, jag kommer aldrig hålla erat mått.
Jag är verkligen ledsen att somliga av er får lyssna på mina sorger och tankar, men ni jag pratar med ska känna er hedrade, för det är er jag litar på.
Jag är dock ledsen att jag lägger alla mina problem på er.
Jag är också ledsen att jag mår som jag mår, att jag är som jag är, att jag inte är som ni är.
För det fjärde:
Jag vill inte höra erat snack om hur mycket ni älskar mig, hur mycket jag betyder för er. Jag skiter totalt i det, för jag vill inte att ni ska lida när jag dör. Jag vill inte ha massa sörjande på min jävla begravning. Jag vill inte ha en begravning. Jag vill glömmas bort. Varför förstår ingen det?
För det femte:
Jag tycker inte det känns som någon av er eller någon på Bup tar mina tankar och känslor på allvar, så varför ska jag fortsätta prata med er om dom? Jag mår skit, men det är ingen i hela jävla världen som förstår hur jävla illa det är.
Det är ingen som förstår hur mycket jag vill sjunka genom jorden.
Jag vill lämna er här och aldrig mer se er. Jag vill aldrig mer ta ett andetag, och det är det absolut ingen som förstår eller tar på allvar.
Jag känner mig oerhört sviken och övergiven av alla som bara snackar så jävla mycket skit, att ni finns för mig, när ni fan inte gör det.
Jag vet att jag inte finns för er just nu, men jag har en bra förklaring till det; jag orkar inte med andras problem när jag har för mycket att ta tag i på egen hand.
Jag önskar verkligen att någon kunde ta mig och mina problem på allvar.
Ni tror det bara är en fas, att jag kommer över allt, att jag kan gå vidare, men guess what; jag kommer aldrig kunna gå vidare. Jag kommer aldrig kunna glömma allt. Jag kommer aldrig kunna må bra, för jag är en människa med problem. Jag är en människa som har något fel i huvudet (och det är allvar) men som inte får någon hjälp.
Jag ser på folk i min omgivning hur ni beter er, sedan på mig. Jag är inte i närheten av erat beteende. Jag svär, jag skriker, jag får utbrott, jag får minnesluckor, jag slåss. Varför får ingen in i sin trögfattade hjärna att jag aldrig någonsin kommer kunna bli som alla andra? Varför tar ingen mig på allvar?
Varför ska jag kämpa som en tok, när inget jag gör ändå tas på allvar?
Jag vill inte leva det här livet. Jag vill inte göra något längre.
Skulle jag dö, kanske ni skulle förstå hur nära jag är.
Det här är inget hot. Det här är sanningen.

exakt! jag läser din text imorgon!