November
Wednesday 7 January 2009 photo 5/5
|
Jag måste skriva av mig.
Jag vill att ni ska veta hur läget med mig är just nu.
Jag ska försöka vara så rak och ärlig som möjligt.
Det är upp till er om ni läser eller inte.
Jag vet att somliga av er redan mår dåligt pga olika saker, jag kräver ingenting av er.
Det är inte min avsikt att såra eller lämna ut någon.
Jag vet inte var jag ska börja.
Just nu är det mycket som händer i mitt liv, dels börjar skolan imorgon, som jag inte vill gå tillbaka till, dels är det saker som händer hemma och bland vänner som gör så jag tappar greppet och fokus om det mesta just nu.
Bland dom flesta vännerna känner jag mig övergiven. Som alla vet ska det vara fest på fredag, men nu är det många som inte längre kan komma, och som jag tidigare skrivit orkar jag inte socialisera i nyktert tillstånd, därför valde jag att ha fest nu så alla vi kunde ses, och denna fest var bestämd sen waaaaaaaaaay back. När då människor som har sagt till mig "jag kommer" ändrar sig och istället säger "jag kan inte komma", blir jag smått besviken och känner mig oerhört ensam och värdelös, trots att jag vet att det inte är eran mening att få mig att känna så.
Jag tycker det är bortkastad tid när jag planerar och planerar och planerar när fester ska äga rum, och till slut är det bara jag och Lova i vilket fall, vilket inte är något fel i sig, men det ingen verkar förstå är att jag känner mig övergiven och ensam när varenda jävel säger nej i sista sekund förutom Lova, och ALLA vet att jag inte kan handskas med ändringar i sista sekund. Därför är jag alltid ute i god tid, så jag vet vilka som kan komma och vilka som är upptagna den helgen.
I mina ögon känner jag mig bortglömd och som ett andrahandsval hos de flesta vänner, Sara och Lova borträknade.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag tvinga mig ut och umgås med er i nyktert tillstånd, trots att jag inte vill det?
Det finns ett ännu större problem som jag inte ens kan skriva om här utan att få skit kastad på mig på en gång.
Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, vad jag ska säga, hur jag ska uttrycka mina känslor och tankar, vad jag tycker, vad jag vill göra. Jag vågar inte och jag hatar mig själv för det och jag hatar att det har blivit såhär.
Jag vet att det var ett stort jävla misstag och jag ångrar det som fan nu i efterhand. Kanske inte i stunden, men nu står det på min ångra-topp-5-lista.
Alla problem bidrar till att min ångest och mina svaga sidor förstärks. Jag försöker kämpa emot men jag vet ärligt talat inte hur mycket jag klarar av. Jag är inte tillräckligt tränad för att kunna stå emot trehundrafyrtiofem ton skit på en och samma gång.
Det känns, precis som så många gånger tidigare, som jag stretar emot något som jag innerst inne vet om att jag aldrig någonsin kommer klara av att besegra.
Jag vet hur jag fungerar. Jag vet hur jag tänker. Jag vet hur jävla lättmanipulerad jag är. Jag vet om att jag har fler svaga sidor än vad jag har starka. Jag vet vilka dom svaga respektive starka sidorna är och vilka för- och nackdelar som finns.
De senaste nätterna har mina tankar dragits till självmordsplaner, självskadebeteenden, avskedsbrev, avslut, misstag, misslyckanden, saker jag ångrar mer än något annat, hur jag vill leva mitt liv, varför jag vill leva.
Jag har ingen att prata med om hur jag mår. Jag känner mig som världens mest ensammaste och misslyckade person som någonsin andats.
Det är ingen som förstår ända in i grunden hur jag känner för vissa saker, hur mycket jag drömmer mig bort härifrån, hur mycket jag vill dra härifrån, hur mycket jag saknar, hur mycket jag vill fly, hur mycket jag vill försvinna bort. Det är heller ingen som tar mina tankar och känslor på fullaste allvar. Det är ingen som säger till mig på ett vettigt sätt, det är ingen som tröstar mig på nätterna när jag gråter mig själv till sömns, det är ingen som är tillgänglig för det är ingen som verkligen kan ta åt sig eller bry sig.
Jag vill verkligen inte leva ett långt liv och må som jag mår nu. Jag vill inte vara så svängig, jag vill kunna reglera mig, jag vill kunna vara som alla andra, jag vill kunna gå på gatan utan att tänka ut en plan för självmord i allt jag ser, jag vill kunna titta på vassa saker utan att få impulser på att skära, jag vill kunna titta mig själv i spegeln och le, jag vill veta att jag duger precis som jag är, jag vill veta att jag är omtyckt, jag vill veta vilka som verkligen bryr sig, jag vill inte känna mig som världens största misstag.
Jag vill inte känna mig så jävla utanför.
Jag vill känna mig precis som en av alla andra.
Jag orkar inte med mig själv, mitt beteende, min attityd, mitt sätt att se på saker, mitt sätt att diskutera, mitt sätt att leva. Jag vill inte hela tiden springa ifrån mina problem, jag vill inte knulla bort alla bekymmer jag har, jag vill inte leva mitt liv.
Jag vill ha någon som tar hand om mig, som älskar mig, som finns för mig i alla lägen, i vått och torrt, som stöttar mig i allt, som lyssnar på mig när jag vill ge upp, som tröstar mig på nätterna, som bara finns för mig jämt.
Jag vill ha vem som helst. Men bara en av alla.
Jag vill bara inte känna mig så jävla ensam och utstött och annorlunda.
Jag vet vem jag vill ha.
Men jag vet inte hur jag ska få mig själv, mitt humör, mitt liv och mina rutiner att fungera.
Jag vill bara ge upp. Lägga mig på vägen och invänta det som nu kommer efter döden.
Jag vill inte vakna upp igen. Jag vill somna in och sova i evig tid.
Jag vill inte leva ett kaosartat liv.
Jag vill leva ett stabilt och sunt liv, där jag själv har kontroll över mig själv, där ingen annan än jag kan säga till mig vad jag tycker är rätt och fel.
Jag vet vad jag inte vill nu.
Och jag vet vad jag vill - inte leva.
Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in.
Jag vet själv om att jag aldrig någonsin kommer ändra mig själv, jag kommer alltid vara den sura, griniga, otrevliga och svartsjuka Ronja som förstör för allt och alla, som inte kan leva i ett stabilt förhållande, som ständigt är på jakt efter uppmärksamhet, som ständigt vill bli sedd, som ständigt kräver och kräver och kräver.
Jag hatar dig Ronja. Jag hatar din personlighet och jag hatar den du utvecklats till att bli.
Jag vill inte vara jag.
Jag vill verkligen inte vara Ronja.
Jag vill att ni ska veta hur läget med mig är just nu.
Jag ska försöka vara så rak och ärlig som möjligt.
Det är upp till er om ni läser eller inte.
Jag vet att somliga av er redan mår dåligt pga olika saker, jag kräver ingenting av er.
Det är inte min avsikt att såra eller lämna ut någon.
Jag vet inte var jag ska börja.
Just nu är det mycket som händer i mitt liv, dels börjar skolan imorgon, som jag inte vill gå tillbaka till, dels är det saker som händer hemma och bland vänner som gör så jag tappar greppet och fokus om det mesta just nu.
Bland dom flesta vännerna känner jag mig övergiven. Som alla vet ska det vara fest på fredag, men nu är det många som inte längre kan komma, och som jag tidigare skrivit orkar jag inte socialisera i nyktert tillstånd, därför valde jag att ha fest nu så alla vi kunde ses, och denna fest var bestämd sen waaaaaaaaaay back. När då människor som har sagt till mig "jag kommer" ändrar sig och istället säger "jag kan inte komma", blir jag smått besviken och känner mig oerhört ensam och värdelös, trots att jag vet att det inte är eran mening att få mig att känna så.
Jag tycker det är bortkastad tid när jag planerar och planerar och planerar när fester ska äga rum, och till slut är det bara jag och Lova i vilket fall, vilket inte är något fel i sig, men det ingen verkar förstå är att jag känner mig övergiven och ensam när varenda jävel säger nej i sista sekund förutom Lova, och ALLA vet att jag inte kan handskas med ändringar i sista sekund. Därför är jag alltid ute i god tid, så jag vet vilka som kan komma och vilka som är upptagna den helgen.
I mina ögon känner jag mig bortglömd och som ett andrahandsval hos de flesta vänner, Sara och Lova borträknade.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag tvinga mig ut och umgås med er i nyktert tillstånd, trots att jag inte vill det?
Det finns ett ännu större problem som jag inte ens kan skriva om här utan att få skit kastad på mig på en gång.
Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, vad jag ska säga, hur jag ska uttrycka mina känslor och tankar, vad jag tycker, vad jag vill göra. Jag vågar inte och jag hatar mig själv för det och jag hatar att det har blivit såhär.
Jag vet att det var ett stort jävla misstag och jag ångrar det som fan nu i efterhand. Kanske inte i stunden, men nu står det på min ångra-topp-5-lista.
Alla problem bidrar till att min ångest och mina svaga sidor förstärks. Jag försöker kämpa emot men jag vet ärligt talat inte hur mycket jag klarar av. Jag är inte tillräckligt tränad för att kunna stå emot trehundrafyrtiofem ton skit på en och samma gång.
Det känns, precis som så många gånger tidigare, som jag stretar emot något som jag innerst inne vet om att jag aldrig någonsin kommer klara av att besegra.
Jag vet hur jag fungerar. Jag vet hur jag tänker. Jag vet hur jävla lättmanipulerad jag är. Jag vet om att jag har fler svaga sidor än vad jag har starka. Jag vet vilka dom svaga respektive starka sidorna är och vilka för- och nackdelar som finns.
De senaste nätterna har mina tankar dragits till självmordsplaner, självskadebeteenden, avskedsbrev, avslut, misstag, misslyckanden, saker jag ångrar mer än något annat, hur jag vill leva mitt liv, varför jag vill leva.
Jag har ingen att prata med om hur jag mår. Jag känner mig som världens mest ensammaste och misslyckade person som någonsin andats.
Det är ingen som förstår ända in i grunden hur jag känner för vissa saker, hur mycket jag drömmer mig bort härifrån, hur mycket jag vill dra härifrån, hur mycket jag saknar, hur mycket jag vill fly, hur mycket jag vill försvinna bort. Det är heller ingen som tar mina tankar och känslor på fullaste allvar. Det är ingen som säger till mig på ett vettigt sätt, det är ingen som tröstar mig på nätterna när jag gråter mig själv till sömns, det är ingen som är tillgänglig för det är ingen som verkligen kan ta åt sig eller bry sig.
Jag vill verkligen inte leva ett långt liv och må som jag mår nu. Jag vill inte vara så svängig, jag vill kunna reglera mig, jag vill kunna vara som alla andra, jag vill kunna gå på gatan utan att tänka ut en plan för självmord i allt jag ser, jag vill kunna titta på vassa saker utan att få impulser på att skära, jag vill kunna titta mig själv i spegeln och le, jag vill veta att jag duger precis som jag är, jag vill veta att jag är omtyckt, jag vill veta vilka som verkligen bryr sig, jag vill inte känna mig som världens största misstag.
Jag vill inte känna mig så jävla utanför.
Jag vill känna mig precis som en av alla andra.
Jag orkar inte med mig själv, mitt beteende, min attityd, mitt sätt att se på saker, mitt sätt att diskutera, mitt sätt att leva. Jag vill inte hela tiden springa ifrån mina problem, jag vill inte knulla bort alla bekymmer jag har, jag vill inte leva mitt liv.
Jag vill ha någon som tar hand om mig, som älskar mig, som finns för mig i alla lägen, i vått och torrt, som stöttar mig i allt, som lyssnar på mig när jag vill ge upp, som tröstar mig på nätterna, som bara finns för mig jämt.
Jag vill ha vem som helst. Men bara en av alla.
Jag vill bara inte känna mig så jävla ensam och utstött och annorlunda.
Jag vet vem jag vill ha.
Men jag vet inte hur jag ska få mig själv, mitt humör, mitt liv och mina rutiner att fungera.
Jag vill bara ge upp. Lägga mig på vägen och invänta det som nu kommer efter döden.
Jag vill inte vakna upp igen. Jag vill somna in och sova i evig tid.
Jag vill inte leva ett kaosartat liv.
Jag vill leva ett stabilt och sunt liv, där jag själv har kontroll över mig själv, där ingen annan än jag kan säga till mig vad jag tycker är rätt och fel.
Jag vet vad jag inte vill nu.
Och jag vet vad jag vill - inte leva.
Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in.
Jag vet själv om att jag aldrig någonsin kommer ändra mig själv, jag kommer alltid vara den sura, griniga, otrevliga och svartsjuka Ronja som förstör för allt och alla, som inte kan leva i ett stabilt förhållande, som ständigt är på jakt efter uppmärksamhet, som ständigt vill bli sedd, som ständigt kräver och kräver och kräver.
Jag hatar dig Ronja. Jag hatar din personlighet och jag hatar den du utvecklats till att bli.
Jag vill inte vara jag.
Jag vill verkligen inte vara Ronja.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gaystjernan/317025256/
Visa toppen
Show footer