november
måndag 15 juni 2009 bild 1/2
|
Ett avslutat kapitel....
... och början på ett nytt
Idag var det avslutning på Bup. Det känns läskigt och tråkigt, men samtidigt skönt.
Läskigt - jag ska klara mig på egen hand, jag ska kunna leva mitt liv själv utan någon axel att luta mig mot.
Tråkigt - alla grupper har alltid vart bra, jag har trivits i allas sällskap, det har varit en bra sammanhållning, det har varit en chans att komma bort två timmar i veckan från ett helvete till en lindrigare plats. Allt det kommer försvinna nu.
Skönt - jag slipper känna mig tvingad att gå dit när jag inte känner för det. Jag får en chans att leva på egen hand. Jag slipper rollspel (som vi iofs inte hade så många gånger....)!
Tanken på att överleva ensam i en värld fullproppad av jubelidioter, puckon, äcklon, cp'n och andra konstiga människoraser skrämmer mig som in i helvete. Jag vet att jag inte kommer klara av att stå på mina två ben utan stöd, därför får det bli fortsatt vård på Närpsykiatri.
Tänk er en enbent person som inte har stöd av rullstol eller kryckor - det är jag. Jag kommer ingenstans utan någon annans axel som jag kan luta mig mot. Jag står fast på samma fläck, som en staty. Jag är fast på botten utan en hjälpande axel.
Benet som är kapat har växt ut till knät - halva är fortfarande borta. Jag har inga kryckor eller rullstol - jag behöver fortfarande en axel att luta mig mot när jag ska gå. Resten av benet kommer inte växa ut imorgon eller om en månad - när det väl har vuxit ut helt måste jag lära mig att gå på nytt, fortfarande med en hjälpande axel.
Det resulterar i ytterligare vård; Närpsykiatrin.
Dom kan ta pengar bäst fan dom vill, bara jag får mitt avkapade ben tillbaka!
Något jag har lärt mig under dessa två år i gruppen är att man aldrig ska ge upp. Hur jävla tungt livet än känns just nu så kommer bördan att lyftas bort från dina axlar i sinom tid. Kanske inte nu, om en timme, om en dag eller om en vecka - sår tar tid att läka, därefter kommer ärren som blir kvar för resten av ditt liv.
Det hör livet till att det går i berg- och dalbanor. Vem vill inte att livet bara ska vara skratt, glädje, kärlek och annat positivt?
Tyvärr går det inte att leva ett liv på det sättet. Olyckor går inte att förhindra till 100%, det går inte att radera alla negativa känslor och tankar man har - men man kan åtminstonde omvandla dom till positiva.
Något man ska veta är att känslor känner man, tankar tänker man.
Du kan inte känna pinsamhet. Du känner med dina känslor, inte med tankarna. Det är en väldigt stor skillnad mellan känslor och tankar.
Du ska aldrig leva dig in i känslan. Den finns där, men det betyder inte att det alltid är den rätta känslan. Negativa tankar finns hos oss med jämna mellanrum, men dom ska inte ta över våra liv. Vi ska enbart låta dom passera. Vi ska inte leva efter tankar, för då blir livet automatiskt dåligt.
Det är för mig en gåta hur somliga kan leva ett liv fullt ut utan att må dåligt. Att klara av kriser hur bra som helst, utan att falla ner i en depression.
Jag vet hur det är att vara på botten. Livet är en berg- och dalbana och det krävs att man vet när looparna kommer, när det går nerför.
Vi ska kunna leva ett liv även om det just i stunden känns som världens undergång.
Jag ska ge livet en ny chans och lära känna min berg- och dalbana. Jag sviker inte vänner och familj. Livet kan vara jävligt tufft, men man är stark om man lyckas ta sig ifrån skiten. Det handlar inte om att göra det så fort som möjligt, utan det hela handlar om att man ska bort därifrån, från skiten.
Jag ska fortsätta kämpa att ta mig uppåt, jag ska ta ett steg i taget och försöka hålla mig kvar på varje steg utan att ramla ner, men livet är inte försäkrat på det viset. Livet kan inte garantera mig att jag lyckas, däremot kan jag kämpa för att få ett så bra så liv som möjligt så jag inte behöver någon garanti.
Därför stänger jag min DBT-bok och öppnar Ronja-uppdateraren och inväntar framtiden. Det enda jag kan göra är att vänta och se vad som händer. Jag ska kämpa med mitt liv, för jag låter inte den här smutsiga världen vinna över mig. Jag är vinnaren som fortsätter kämpa. Världen förlorar.
Det är jag mot världen. Jag med 1.5 ben. Jag vet att jag kommer klara det.
... och början på ett nytt
Idag var det avslutning på Bup. Det känns läskigt och tråkigt, men samtidigt skönt.
Läskigt - jag ska klara mig på egen hand, jag ska kunna leva mitt liv själv utan någon axel att luta mig mot.
Tråkigt - alla grupper har alltid vart bra, jag har trivits i allas sällskap, det har varit en bra sammanhållning, det har varit en chans att komma bort två timmar i veckan från ett helvete till en lindrigare plats. Allt det kommer försvinna nu.
Skönt - jag slipper känna mig tvingad att gå dit när jag inte känner för det. Jag får en chans att leva på egen hand. Jag slipper rollspel (som vi iofs inte hade så många gånger....)!
Tanken på att överleva ensam i en värld fullproppad av jubelidioter, puckon, äcklon, cp'n och andra konstiga människoraser skrämmer mig som in i helvete. Jag vet att jag inte kommer klara av att stå på mina två ben utan stöd, därför får det bli fortsatt vård på Närpsykiatri.
Tänk er en enbent person som inte har stöd av rullstol eller kryckor - det är jag. Jag kommer ingenstans utan någon annans axel som jag kan luta mig mot. Jag står fast på samma fläck, som en staty. Jag är fast på botten utan en hjälpande axel.
Benet som är kapat har växt ut till knät - halva är fortfarande borta. Jag har inga kryckor eller rullstol - jag behöver fortfarande en axel att luta mig mot när jag ska gå. Resten av benet kommer inte växa ut imorgon eller om en månad - när det väl har vuxit ut helt måste jag lära mig att gå på nytt, fortfarande med en hjälpande axel.
Det resulterar i ytterligare vård; Närpsykiatrin.
Dom kan ta pengar bäst fan dom vill, bara jag får mitt avkapade ben tillbaka!
Något jag har lärt mig under dessa två år i gruppen är att man aldrig ska ge upp. Hur jävla tungt livet än känns just nu så kommer bördan att lyftas bort från dina axlar i sinom tid. Kanske inte nu, om en timme, om en dag eller om en vecka - sår tar tid att läka, därefter kommer ärren som blir kvar för resten av ditt liv.
Det hör livet till att det går i berg- och dalbanor. Vem vill inte att livet bara ska vara skratt, glädje, kärlek och annat positivt?
Tyvärr går det inte att leva ett liv på det sättet. Olyckor går inte att förhindra till 100%, det går inte att radera alla negativa känslor och tankar man har - men man kan åtminstonde omvandla dom till positiva.
Något man ska veta är att känslor känner man, tankar tänker man.
Du kan inte känna pinsamhet. Du känner med dina känslor, inte med tankarna. Det är en väldigt stor skillnad mellan känslor och tankar.
Du ska aldrig leva dig in i känslan. Den finns där, men det betyder inte att det alltid är den rätta känslan. Negativa tankar finns hos oss med jämna mellanrum, men dom ska inte ta över våra liv. Vi ska enbart låta dom passera. Vi ska inte leva efter tankar, för då blir livet automatiskt dåligt.
Det är för mig en gåta hur somliga kan leva ett liv fullt ut utan att må dåligt. Att klara av kriser hur bra som helst, utan att falla ner i en depression.
Jag vet hur det är att vara på botten. Livet är en berg- och dalbana och det krävs att man vet när looparna kommer, när det går nerför.
Vi ska kunna leva ett liv även om det just i stunden känns som världens undergång.
Jag ska ge livet en ny chans och lära känna min berg- och dalbana. Jag sviker inte vänner och familj. Livet kan vara jävligt tufft, men man är stark om man lyckas ta sig ifrån skiten. Det handlar inte om att göra det så fort som möjligt, utan det hela handlar om att man ska bort därifrån, från skiten.
Jag ska fortsätta kämpa att ta mig uppåt, jag ska ta ett steg i taget och försöka hålla mig kvar på varje steg utan att ramla ner, men livet är inte försäkrat på det viset. Livet kan inte garantera mig att jag lyckas, däremot kan jag kämpa för att få ett så bra så liv som möjligt så jag inte behöver någon garanti.
Därför stänger jag min DBT-bok och öppnar Ronja-uppdateraren och inväntar framtiden. Det enda jag kan göra är att vänta och se vad som händer. Jag ska kämpa med mitt liv, för jag låter inte den här smutsiga världen vinna över mig. Jag är vinnaren som fortsätter kämpa. Världen förlorar.
Det är jag mot världen. Jag med 1.5 ben. Jag vet att jag kommer klara det.
14 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/gaystjernan/380663211/
Visa toppen
Visa sidfoten