October
Wednesday 4 January 2012 photo 2/2
|
Change
Denhär texten kan bli lång och osamanhängande,
men jag tänker inte be om ursäkt för det, dels eftersom att skriva hjälper mej få ordning på alla tankar och min historia som är så förvirrande.
Dels för att jag vill att någon som vet hur det känns skall ha möjligheten att läsa och kommentera.
Jag heter Susanna, jag är 17år och vet inte vem jag är.
Vad förvirrande livet kan vara ibland.
Jag känner mig ensam, övergiven.
Jag har två kompisar som vet hurudan jag är, som vet att jag mår dåligt och som vet hela historien. Jag kan inte prata med dem längre, de har fått för sig att nu då jag talar med skolkuratorn behöver jag inte deras hjälp längre. De har praktiskt taget givit sig själva semester. Men det var inte det jag ville tala om nu. Jag vill försöka berätta min historia, så kort som möjligt, även om det känns onödigt så ger det mig något att göra istället för att skada mig själv...
Jag vet inte om jag kan säga att jag lider av psykisk ohälsa eftersom jag inte är diagnosticerad, men jag kan själv räkna ut att jag inte mår bra. Jag har ett behov av att se blod, endera droppande från min handled, eller sipprande ur en ådra under huden, behovet har minskat mycket dom senaste månaderna men det finns ändå alltid där. Lika som ångesten och paniken, och jag vet egentligen inte varför dessa saker existerar i mitt liv.
Jag har ett bra liv. Mina föräldrar är fortfarande tillsammans, jag har vänner och jag studerar men det är ändå något som saknas. Jag gillar inte att vara ensam, men vem gör egentligen det? Allt jag vill är att känna mig älskad, jag vill ha en pojkvän som är rätt för mig. Därför har jag inte varit singel mer än två/tre månader sen jag gick i årskurs 8 (tre år sedan). Men varför mår jag då dåligt psykiskt? Allt började bli allvarligt för nästan två år sedan.
Min farfar dog när jag var fyra år gammal vilket ledde till att när jag blev bekant med en äldre man som var gammal vän till vår familj kändes det för mig som att han blev min nya farfar och jag började sakta men säkert tycka mycket om honom. Dessvärre hade han redan då vi träffades långtskriden lungcancer och var egentligen mycket sjuk, men han visade det sällan. Han var så stark, så tapper... Han var nästan aldrig hemma utan jobbade varje dag på att bygga en båt eller fixa någonting på sin bil, och om man inte visste att han var sjuk så märktes det inte. Men så klart orkade han inte hålla masken uppe när sjukdomen blev för svår och tillslut dog han våren 2010. Det var ungefär samtidigt som jag började röka för att jag ville dö på samma sätt som han. Jag förträngde starkt mina känslor över denna händelse och blev tillslut så bra på det att jag helt enkelt glömde bort att bearbeta sorgen jag kände. Men det ledde också till att allt fler känslor blev undansatta då allt mer gick snett i mitt liv. Min dåvarande pojkvän började bete sig som ett svin och vi gjorde slut - känslorna fick vänta. Men tillsist hann alla känslor ikapp mig i slutet av sommaren samma år då min föredetta klasskamrat sedan tre år tillbaka var med om en hemsk mopedolycka och lämnade detta jordeliv... En tid efter det sköljde alla känslor över mig och jag visste inte hur jag skulle hantera det, och jag har mått dåligt sedan dess. Jag föll till botten helt enkelt.
Nu har det tagit två åt utan någon som helst hjälp från andra än vänner att ta mig halvvägs upp och först nu har jag tagit modet till mig och börjat träffa våran skolkurator för att reda ut alla händelser i tur och ordning, och senare skall jag också börja träffa en psykolog bara jag är redo för det. Men det känns som att jag gett upp när jag tar emot hjälpen. Jag var ju så stark förut och jag har ju som sagt ett bra liv... Jag känner mig bara så ensam för tillfället.
Annons
Anonymous
Thu 5 Jan 2012 11:27
Jag vet hur det är att känna sej ensam, jag känner ingen samhörighet med någon, ingen är som jag, ingen förstår. Jag har en vän som vet hur det är, men han bor i Lund (jag bor i Borås, det ligger en bra bit ifrån varandra) och han är mycket insjuknad i Borderline personlighetsstörning, vilket gör att han mår mycket dåligt och då inte orkar ha mer kontakt än via sms. Och min enda riktiga vän som jag har här i Borås vill inte höra på hur jag mår, han förstår inte, men jag vet att han älskar mej, och jag älskar honom, så jag har i alla fall en vän.
Men min poäng är att jag vet hur det är att känna sej ensam.
Men angående dina vänner, jag vet inte hur de är, men ibland behöver ens vänner paus. Och det betyder inte att de inte älskar en längre, men att de faktiskt kanske inte orkar alltid. Min vän här i Borås behöver en paus ibland, och då umgås vi fortfarande men inte lika mycket, och vi pratar inte om mitt mående, det är okej med mej, jag vet ju att han alltid vill finnas för mej, men ibland blir det för mycket.
Du kanske kan prata om det med dina vänner?
Angående allt det andra som har hänt dej så kan jag inte riktigt relatera till det, men jag kan bara tänka mej hur jobbigt du måste ha det.
Och jag vill att du ska veta att man inte måste ha en diagnos för att kunna må psykiskt dåligt. Jag har haft problem sen 3an, men fick inte min första diagnos förrän i början av 7an, så....
Jag vet egentligen inte vad mer jag ska säga, det känns som att jag mest babblar på, hoppas jag gav dej någon slags hjälp i alla fall?
Och lycka till med allt!
Och vet du vad? Det blir bättre. Tro mej, det blir bättre. Jag kan inte lova att det löser sej och blir bra, men det blir bättre och lättare ju äldre du blir :)
Men min poäng är att jag vet hur det är att känna sej ensam.
Men angående dina vänner, jag vet inte hur de är, men ibland behöver ens vänner paus. Och det betyder inte att de inte älskar en längre, men att de faktiskt kanske inte orkar alltid. Min vän här i Borås behöver en paus ibland, och då umgås vi fortfarande men inte lika mycket, och vi pratar inte om mitt mående, det är okej med mej, jag vet ju att han alltid vill finnas för mej, men ibland blir det för mycket.
Du kanske kan prata om det med dina vänner?
Angående allt det andra som har hänt dej så kan jag inte riktigt relatera till det, men jag kan bara tänka mej hur jobbigt du måste ha det.
Och jag vill att du ska veta att man inte måste ha en diagnos för att kunna må psykiskt dåligt. Jag har haft problem sen 3an, men fick inte min första diagnos förrän i början av 7an, så....
Jag vet egentligen inte vad mer jag ska säga, det känns som att jag mest babblar på, hoppas jag gav dej någon slags hjälp i alla fall?
Och lycka till med allt!
Och vet du vad? Det blir bättre. Tro mej, det blir bättre. Jag kan inte lova att det löser sej och blir bra, men det blir bättre och lättare ju äldre du blir :)
Anonymous
Thu 5 Jan 2012 00:44
Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag tänkte iaf säga att jag gärna skulle vilja hjälpa till iaf något om jag kan. <3
Anonymous
Thu 5 Jan 2012 00:57
Goodie goodie! Du lär se från mig med antagligen. Fast jag hoppas inte det. Jag uppdaterar bara här när jag verkligen mår rakt igenom åt helvete. Så ah. <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/500506965/
Visa toppen
Show footer