Next photo

Previous photo

Thursday 5 January 2012 photo 2/3

Hej, jag heter Arvin och jag fyller 18 år om en månad.
Och det finns absolut ingen mening med min existens eller mitt liv. Men jag lever fortfarande.
Cursed to drown in sorrow, but still I stand.
Jag lider av ADHD, samt är jag bipolär. Jag har varit deprimerad i stort sätt hela mitt liv. Min uppväxt var förjävlig och har förstört hela mitt liv. Sen jag var 12 år har jag gott på BUP. Det är alltså 6 år nu. Mitt missbruk av alkohol och droger har hållit på ett långt tag men slutade med droger för ca 2 år sedan. Oftast brukar jag isolera mig själv. Jag är hellre ensam än runt människor, för jag har blivit utnyttjad och förrådd av folk jag öppnat upp mig för. Jag har gått igenom vissa saker som jag inte ens vill dela med här för att jag själv inte ens vill tänka på det. Saker som bränts in i min näthinna, saker jag aldrig kommer glömma. Jag har försökt ta livet av mig 6 gånger, varav ena gången hängde jag mig och var så pass nära döden att jag får en obehaglig känsla i kroppen när jag ser rep.
Hela mitt liv har jag undrat vad meningen med min existens är. Varför jag ens lever. Och jag har kommit fram till att det finns ingen mening med min existens och jag kommer aldrig hitta en mening. Så jag skapade mig själv en mening med livet. Något att leva för.
Tidigare har jag bara haft destruktiva beteenden i mitt liv. Hanterat alla situationer med antingen alkohol, droger eller självskadebeteenden. Jag är ingen person som gråter ofta, för jag känner mig svag och försvarslös när jag gråter. Det är precis då folk kan skada mig. Så jag har använt mig av ilska för att skydda mig från folk. Jag har byggt upp hat mot mig själv och alltid hackat ner på mig själv så att ingen annan kan såra mig. Ifall jag blev förolämpad av någon började jag bara skratta och hålla med, vilket oftast fick dem att sluta vara på mig. Jag har alltid levt för andra. Gjort allt jag kan för att göra andra nöjda, men aldrig gjort mig själv nöjd.
Mitt liv blev värre och värre för varje år. Trots mina beteenden så försökte jag jobba mot en lösning. Jag hade lovat mig själv att ifall jag inte mådde bra innan min 18 års dag skulle jag skjuta mig själv. Jag lovade min terapeut att inte försöka ta livet av mig sen jag började på DBT behandling för att kunna sträva mot mina mål. För några månader sedan började jag få panik. Jag insåg att jag inte gjort framsteg, att jag fortfarande sitter i skiten och mår ännu sämre. Jag greps av rejäl panik och min försvarsmekanisk kickade igång direkt. Jag började bli mer och mer aggressiv och förbannad på allt. På de i min omgivning, men främst på mig själv.
En dag hände något som ändrade på mig så sjukt snabbt att ibland undrar jag om det ens hände på riktigt. Efter att ha gått miste om det enda jag hade haft kvar i mitt liv, min flickvän, så insåg jag att jag inte hade något att leva för. Det var det enda som fick mig att kämpa på, för jag hade inte mycket mer i livet än henne. Mitt i allt skit så fick jag en ångestattack och skar mig själv, vilket jag inte hade gjort på ett år. Jag blev otroligt lugn, men sedan tittade jag mig själv i spegeln och frågade mig själv "Vafan är det du gör egentligen?".
Omedvetet har jag tagit till mig många färdigheter och sätt att hantera mina känslor på, men ändå faller jag tillbaka till mina gamla vanor. Jag isolerar mig när jag mår dåligt, jag skadar mig själv vid ångest, jag tillåter inte mig själv vara ledsen utan konverterar det till ilska och hat istället, samt att jag inte vågar lita på folk för att jag tidigare i mitt liv blivit sviken. Sen insåg jag en sak... Jag är inte samma person som jag var för flera år sedan. De som är runt mig är inte samma personer som svikit mig. Hur kan jag säga att jag försöker jobba för att må bättre, när jag inte ens vågar ta risker? Hur i helvete ska jag

0 Visa hela listan

Hej, jag heter Arvin och jag fyller 18 år om en månad.
Och det finns absolut ingen mening med min existens eller mitt liv. Men jag lever fortfarande.

Cursed to drown in sorrow, but still I stand.

Jag lider av ADHD, samt är jag bipolär. Jag har varit deprimerad i stort sätt hela mitt liv. Min uppväxt var förjävlig och har förstört hela mitt liv. Sen jag var 12 år har jag gott på BUP. Det är alltså 6 år nu. Mitt missbruk av alkohol och droger har hållit på ett långt tag men slutade med droger för ca 2 år sedan. Oftast brukar jag isolera mig själv. Jag är hellre ensam än runt människor, för jag har blivit utnyttjad och förrådd av folk jag öppnat upp mig för. Jag har gått igenom vissa saker som jag inte ens vill dela med här för att jag själv inte ens vill tänka på det. Saker som bränts in i min näthinna, saker jag aldrig kommer glömma. Jag har försökt ta livet av mig 6 gånger, varav ena gången hängde jag mig och var så pass nära döden att jag får en obehaglig känsla i kroppen när jag ser rep.

Hela mitt liv har jag undrat vad meningen med min existens är. Varför jag ens lever. Och jag har kommit fram till att det finns ingen mening med min existens och jag kommer aldrig hitta en mening. Så jag skapade mig själv en mening med livet. Något att leva för.

Tidigare har jag bara haft destruktiva beteenden i mitt liv. Hanterat alla situationer med antingen alkohol, droger eller självskadebeteenden. Jag är ingen person som gråter ofta, för jag känner mig svag och försvarslös när jag gråter. Det är precis då folk kan skada mig. Så jag har använt mig av ilska för att skydda mig från folk. Jag har byggt upp hat mot mig själv och alltid hackat ner på mig själv så att ingen annan kan såra mig. Ifall jag blev förolämpad av någon började jag bara skratta och hålla med, vilket oftast fick dem att sluta vara på mig. Jag har alltid levt för andra. Gjort allt jag kan för att göra andra nöjda, men aldrig gjort mig själv nöjd.

Mitt liv blev värre och värre för varje år. Trots mina beteenden så försökte jag jobba mot en lösning. Jag hade lovat mig själv att ifall jag inte mådde bra innan min 18 års dag skulle jag skjuta mig själv. Jag lovade min terapeut att inte försöka ta livet av mig sen jag började på DBT behandling för att kunna sträva mot mina mål. För några månader sedan började jag få panik. Jag insåg att jag inte gjort framsteg, att jag fortfarande sitter i skiten och mår ännu sämre. Jag greps av rejäl panik och min försvarsmekanisk kickade igång direkt. Jag började bli mer och mer aggressiv och förbannad på allt. På de i min omgivning, men främst på mig själv.

En dag hände något som ändrade på mig så sjukt snabbt att ibland undrar jag om det ens hände på riktigt. Efter att ha gått miste om det enda jag hade haft kvar i mitt liv, min flickvän, så insåg jag att jag inte hade något att leva för. Det var det enda som fick mig att kämpa på, för jag hade inte mycket mer i livet än henne. Mitt i allt skit så fick jag en ångestattack och skar mig själv, vilket jag inte hade gjort på ett år. Jag blev otroligt lugn, men sedan tittade jag mig själv i spegeln och frågade mig själv "Vafan är det du gör egentligen?".

Omedvetet har jag tagit till mig många färdigheter och sätt att hantera mina känslor på, men ändå faller jag tillbaka till mina gamla vanor. Jag isolerar mig när jag mår dåligt, jag skadar mig själv vid ångest, jag tillåter inte mig själv vara ledsen utan konverterar det till ilska och hat istället, samt att jag inte vågar lita på folk för att jag tidigare i mitt liv blivit sviken. Sen insåg jag en sak... Jag är inte samma person som jag var för flera år sedan. De som är runt mig är inte samma personer som svikit mig. Hur kan jag säga att jag försöker jobba för att må bättre, när jag inte ens vågar ta risker? Hur i helvete ska jag göra framsteg om jag alltid ska vara rädd och undvika saker och ting pga mitt förflutna. Hur jävla länge ska jag leva i mitt förflutna?
Jag. Är. Inte. Samma. Människa.

Så jag började ta tag i mitt liv på riktigt. Verkligen aktivt jobba för förbättringar. Pratade med min läkare om mediciner, började faktiskt använda mig av färdigheter jag fått från DBT, samt att jag för första gången på ett otroligt långt tag vågade söka vänner och öppna upp mig för dem.

Detta är väl en miljondel av mitt liv, men ibland undrar jag hur jag ens kunde klarade av detta. Jo, jag skapade en mening med mitt liv. Musik. Jag hade aldrig klarat mig om jag inte hade haft musik i livet. Med tanke på att jag har svårt att uttrycka sorgsna känslor utan att bli ilsken så fick jag en chans att använda mig av musik och tillåta mig själv att vara ledsen. Det är ok att vara ledsen, det är inte farligt. Ibland behöver man gråta ut så man faktiskt kan andas.

Så nu är jag inte stressad. Jag är otroligt taggad inför min 18 års dag. Och många frågar mig: Hur kan du veta att detta inte bara är en period där du är manisk och tror att du är glad?
Jo, tidigare då jag varit "glad" har någonting alltid känts fel inombords. Men så är det inte längre. Plus, jag har precis samma livssituation som tidigare, men jag har förändrat saker. Det är inte som att jag hittat kärlek eller värsta nya vännerna som gjort mig överlycklig, eller blivit bortadopterad. Jag har helt enkelt tagit saker jag haft och förbättrat dem. Förbättrat kontakten med mina vänner, förbättrat min kontakt med min familj trots allt skit jag gått igenom och förbättrat min kontakt med mig själv. Jag mår inte hundra procent bra, hell no. Ibland får jag attacker där jag antingen blir förbannad och slår saker och ting, och ibland börjar jag gråta okontrollerat. Ibland vill jag bara försvinna. Enda skillnanden är att jag vet att det är ok att gråta, och jag använder min ilska på ett konstruktivt sätt genom att t ex skriva musik istället eller gå ut och jogga.

Vill man förändra sin livssituation, oavsett vad man gått igenom, så måste man faktiskt ta tag i sig själv och ge sig en fet jävla örfil. Hade jag aldrig förlorat allt i mitt liv, hade jag aldrig suttit här med detta mående. Och jag skäms inte för mitt förflutna och jag skulle inte någonsin vilja göra någonting annorlunda i mitt liv. Jag är nöjd med den jag är. Jag förstår vad folk känner, jag kan sätta mig i deras situation och hjälpa dem. Jag är så mycket mentalt starkare, mina ärr kommer alltid att påminna mig om att jag klarat något svårt och VET att jag kommer vara starkare än någonsin mot allt som kommer slängas mot mig i livet. För livet är inte lätt, men har jag klarat mig genom ett 18 årigt helvete som ett skräckslaget barn och en okunnig tonåring, kommer jag klara vad som helst med den kunskapen jag fått under mitt liv.

Varför skriver jag detta? För att ni ska slippa höra "Ge inte upp! Det finns hopp för alla!". För jag vet minst lika mycket som er hur jävla bullshit det låter som när man hör det. Så jag delar med mig om min erfarenhet och min stora förändring i livet så ni istället har ett levande bevis på att man kan ta sig ur vilket skit som helst, så länge man inte ger upp. Det tar sin tid, men tro mig, det är värt det.

You rise, you fall, you're down, then you rise again,
What don't kill you make you more strong.

I'm broken, beat and scarred, but I die hard.

Annons

Uploader

slanderous

got 3 photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera Nikon SUPER COOLSCAN 5000 ED

Focal length mm

Aperture

Shutter

ISO

Date

HallonBoat Sun 8 Jan 2012 00:08

Glad att allt går bättre!
Tjingeling badring, simma där du bottnar. 8D

- Read more -

slanderous Sun 8 Jan 2012 17:42

C: C:

- Read more -

Anonymous Sat 7 Jan 2012 19:06

Jag är glad för din skull, att saker och ting går bättre!

- Read more -

View all comment answers (10)

slanderous Sat 7 Jan 2012 19:39

Tack!
Jag hoppas att det kan vara något peppande för alla andra i samma situation att inte ge upp. Hade jag givit upp, hade jag ångrat det.

- Read more -

Anonymous Sun 8 Jan 2012 15:57

Jag vet inte vad jag tycker, både ja och nej. Såklart blir jag glad för din skull och det ger mej hopp, men samtidigt blir jag nästan lite arg på att det ska gå bra för vissa. Det känns som att alla omkring mej mår bra hela tiden, att ingen vet hur jobbigt livet kan vara. Jag menar inte att jag vill att folk ska må dåligt, VERKLIGEN iNTE, men jag vill också må bra nån jävla gång!
Och om att ge upp, jag har aldrig gett upp "på riktigt", dock har jag behövt pauser ibland, då man bara glömmer livet ett tag. Men ge upp skulle jag aldrig kunna göra. Det är inte fysiskt möjligt för mej.

- Read more -

slanderous Sun 8 Jan 2012 17:39

Förstår EXAKT vad du menar. Precis så har jag känt under ett sånt långt tag. Alltid varit arg och hatisk mot folk som haft mig bättre. Min terapeut satt i månader och försökte hjälpa mig med det problemet. Jag insåg tillslut att ju mer jag fokuserar på mitt hat mot andra för att de har det bättre lär jag inte nå mina mål i livet. Och det är verkligen bra att du inte fysiskt kan ge upp, för då vet du att du alltid kommer ha en chans att kämpa på och ta tag i livet, vare sig det är nu eller senare.

- Read more -

Anonymous Sun 8 Jan 2012 20:53

Jag kan inte påstå att det är ett så stort problem för mej, jag blir bara trött på att folk liksom inte har sett "den andra sidan" av livet. Samtidigt är jag glad att jag har fått gå igenom det jag har gjort, för annars hade jag varit precis som alla andra -omedveten om vad som är viktigt i livet, inte veta "sanningen" om allt omkring mej, jag hade accepterat samhällets uppbyggnad och jag hade inte haft den insikten och det intellektet jag har nu. Jag tror inte heller att jag hade kunnat vara så kreativ som jag är nu, jag menar, säg EN konstnär som gör fantastiska filmer/musik/poesi/tavlor/foton eller liknande och som mår bra???
Men jag är glad att du har lyckats släppa dit hat mot andra! Hat är en så onödig känsla egentligen! Jag känner bara en uppgivenhet mot min omgivning... Frågan är om det är bättre?
Men jag ska absolut fortsätta kämpa för livet!
Det hoppas jag att du också fortsätter göra? Trots framtida motgångar!!

- Read more -

slanderous Sun 8 Jan 2012 21:05

Jo precis! Man har sådan stor förståelse för alla i världen, något man aldrig skulle haft ifall man ej haft motgångar och ett jobbigt liv. Jag har inte tänkt särskilt mycket på att skaffa barn, men ifall jag får barn någon dag så vet jag att jag kommer förstå dem och kunna vara där för dem när de behöver någon. Även om ens förälder är den sista man vänder sig till om vid jobbiga situationer lär jag hantera dem på ett bra sätt (hoppas jag). Man måste lida för att kunna uppskatta det som är bra i livet. Jag vill inte leva ett liv där jag bara mår bra, för då kommer jag aldrig uppskatta det. Och lidande är det bästa för att vara kreativ. Det ser man om man läser lyriken som många artister skriver. Finns sjukt mycket känslor där i som man inte förstår förrän man kan relatera.

Mja, jag tycker att hat är en bra känsla. Ilska och hat är något vi behöver. Men vi måste använda det på ett hälsosamt sätt, göra något konstruktivt av det istället för destruktivt. Jag använder mitt hat och min ilska för att hålla mig vid liv och kämpa istället för att förstöra allt runt mig. Uppgivenhet kan vara bättre, men sen är frågan ifall någon av dem egentligen är ens bra och det tror jag inte. Man måste hitta en balans bland alla känslor och tillåta sig känna dem, men på ett bra sätt. Lära sig stå ut och vara konstruktiv.

Jag blir glad att höra att du fortsätter kämpa för livet! Man måste göra det för att det finns mycket i livet som är värt att leva för, minst lika mycket som det finns saker att dö för. Men varför inte uppleva det som är värt, och sedan kunna dö av åldern? Det är en win win situation än att avsluta sitt liv.

Jodå, det kommer jag göra! Musik är mitt liv och jag relaterar alltid till musik, därför lär jag ha detta i huvudet "You rise, you fall, you're down, then you rise again. What don't kill you make you more strong". Det kommer få mig att hålla mig vid liv och inte ge upp. Livet är fullt av motgångar, men jag har aldrig varit en person som gör som andra säger. Säger livet att jag ska lida, så gör jag motsatsen för att visa att jag är starkare än så.

- Read more -

Anonymous Sun 8 Jan 2012 21:28

Jag förstår hur du menar, men jag skulle ALDRIG vilja ha barn dock... Avskyr barn.

Jo, det är sant, men det var väl typ det jag menade, hatet som folk känner får utlopp på fel sätt, och den riktas mot fel saker. Men hat kan absolut vara en känsla som är livsviktig.

Jag tror inte jag vill dö av åldern, jag kommer i alla fall aldrig tillåta mej själv att hamna på ett äldreboende eller bli så gammal att jag inte längre har möjlighet att göra det jag vill, eller börjar uppskatta att sitta hemma och dricka kaffe. Fyfan, det är inget liv enligt mej.

Bra, fortsätt med det! Musik är mitt liv också.

- Read more -

slanderous Mon 9 Jan 2012 00:55

Me neither ang. åldern. Men... det är så långt fram att jag inte ens tänker på det. Bättre att ta en dag i taget och ta dagarna som kommer istället för att tänka för långt fram!

- Read more -

Anonymous Mon 9 Jan 2012 10:43

Jag vet, jag försöker, men jag känner mej redan jättegammal. Och fatta när man fyller typ 25, vilken ålderskris!

- Read more -

slanderous Mon 9 Jan 2012 13:03

Fast nu är du 18 och det är 7 år kvar tills du fyller 25. That day, that problem ;) Man missar för mycket om man tänker framåt. Which reminds me vilka sjuka minnen jag har (kanske inte bra, men komiska XD)

- Read more -

Anonymous Mon 9 Jan 2012 22:37

Jag är 19...

- Read more -

slanderous Mon 9 Jan 2012 22:40

Fml på det, såg att du va 93 och antog att du inte fyllt år än... Men grattis i efterskott!
Men det är ändå 6 år, a long time. Du lär uppleva mycket bra under den tiden.

- Read more -

Anonymous Mon 9 Jan 2012 22:41

Tack!
Men ändå..... Jag vet att jag överdriver... MEN ÄNDÅ!!!

- Read more -

slanderous Mon 9 Jan 2012 22:44

Nae, fan. Man kan oroa sig, det är hälsosamt att oroa sig ibland! För mycket kan vara jobbigt dock... Och att skita i det helt är också jobbigt. Min ålderskris lär komma då jag inte kan göra saker som jag älskar att göra. Då vet jag att någonting är riktigt knasigt... Meeen, time to enjoy the days before that! Vilket då inte inkluderar morgondagen som är en jävla skoldag men jag har inget val... fml.

- Read more -

Anonymous Tue 10 Jan 2012 15:00

Att oroa sej för mycket är ju det som kan resultera i ångest.

Ja, fyfan för skolan. Men jag går ut i år!!! :D

- Read more -