(Bild; Mitt öga.)

Jag orkar helt enkelt inte.
Jag är trött.
Men som sagt.
Mitt liv är rätt bra.
Jag har vänner, familj, djur, släkt osv.
Men jag är ändå inte nöjd.
"Mycket-vill-ha-mer"-syndromet?
Nää... tror inte det.
Jag vill gå ner i vikt, jag tränar och går till en dietist, hjälper det?
Nej.
Jag vill ha en pojk/flickvän, finns det nån för mig? Näe.

Alla klagar.
Inte alltid.
Men ofta.
Alla ha problem.
Inte alltid.
Men ofta.

Jag vet att jag klagar mycket.
Men jag är helt enkelt trött.

Min syster är utvecklingsstörd och hyperaktiv och nästan ständigt arg.

Och en kille, en av mina bästa vänner,
Är tillsammans med mitt ex.
Han får vara det om han vill.
Men han sa inget.
Och ingen annan av mina kompisar sa nåt heller om det till mig.

Skär jag mig?
Nej.
Är jag självmordsbenägen?
Nej.

Varför?
Jo, för att jag vill kämpa till den sista dagen i mitt liv.

Om det är menat att jag ska bo ensam i skogen med 70 katter.
Så är det väl så.

Men jag är så olidligt rädd för att dö ensam.
Jag är så rädd för att aldrig få känna närhet till en annan människa.
Jag blir alltid nekad.

I nästan hela mitt liv har jag blivit kallad tjock, ful, konstig och störd av de människorna som bor där jag bor.
Jag var mobbad i skolan.

Och har alltid varit den "femte hjulet under vagnen".

Jag vill inte mer.

Vad ska jag göra?

Jag försöker vara positiv, men bägaren har runnit över och jag vill bara lägga mig ner och sova i några år.

*suck*

Även om många saker ser riktigt bra ut i ens liv så behöver det inte betyda att man faktiskt mår bra inombords. Så fullt förståeligt att du har vissa saker i livet, men ändå inte mår bra. Det handlar inte om hur mycket man har objektivt, utan hur man mår utav det.
Ifall folk sitter och försöker trycka ner dig så har de själva förmodligen inget liv som känner behov av att trycka ner någon annan. Jag vet exakt hur det känns att bli nertryckt av precis alla, speciellt då min egen FAMILJ tryckt ner mig genom att säga att jag är ful och störd. I stortsett är jag det femte hjulet i alla "relationsgäng". Jag bara hänger på, är aldrig riktigt en del av det. Men det handlar om att ändra på det. Man ska inte behöva vara ett femte hjul, utan man ska bevisa att man förtjänar att vara en del av umgänget.

Det är bra att du inte ger upp, och även om shit is going down to hell så kan man ta sig ur det. Låter väl jätte positiv och det kanske inte är lätt att lyssna på det men... allt jag kan säga är att jag själv varit i en sådan sits och tagit mig ur det, och mitt liv är långt ifrån stabilt men jag vägrar ge upp oavsett misstag jag fortfarande gör. Jag söp mig full i onsdags på morgonen för att jag mådde så dåligt (ingen spec anledning jag mådde skit av, antar att jag bara hade depp period pga min bipolaritet lr nåt), jag vaknade imorse av att jag grät och va förbannad. I hate it, jag har varit glad flera veckor nu och faktiskt mått bra och nu är har det varit såhär denna vecka, men det är ingen ide att ge upp. Vi dör ändå en dag, så varför inte leva till den sista dagen och kämpa för att uppleva de bra sakerna i livet också?


"Why give up, why give in? It's not enough, it never is. So I will go on until the end".