October
Thursday 9 February 2012 photo 1/1
|
Change
Egentligen skulle denna dag inte existera för mig.
Saken är den att jag gjorde mig själv ett löfte. Jag är allmänt dålig på att hålla mina löften I guess, men jag kände att jag iallafall borde hålla ETT löfte i mitt liv. För några år sedan lovade jag mig själv att ta livet av mig dagen jag fyller 18 år, ifall min livssituation inte såg bättre ut. Och denna dag, 9:e Februari, är min 18 års dag. Fast jag sitter här och skriver detta, flera dagar efter att jag fyllt år.
Ca sju månader sedan började jag få panik och blev stressad. Jag insåg hur mitt liv bara blev värre och värre, absolut 0 framsteg. Jag började isolera mig ännu mer, avskärma mig från livet så mycket jag kunde och jag gick miste om den enda personen som brydde sig om mig. Tre månader efter allt detta så började jag inse att slutet av mitt liv höll på att närma sig. Knappt några månader kvar tills jag skulle bli 18 och allting var SKIT. Efter en viss händelse så tittade jag mig själv i spegeln och tänkte "Vafan gör du? Va i helvete håller du på med?". Jag hade i stort sett redan gett upp innan min födelsedag. Jag förberedde mig för min död. Det är ju självklart att livet inte blir bättre om jag inte anstränger mig.
Så jag ansträngde mig till maximal nivå, jobbade så hårt jag kunde för att se ifall det skulle göra någon skillnad. Ska jag dö kan jag lika gärna ge livet en sista chans. Saker och ting förändrades, jag lärde mig hantera mina känslor och lärde mig hantera mitt liv. Under alla dessa år av terapi har jag tagit in saker i huvudet men inte använt dem. Under de hårda månaderna jag jobbade så använde jag mig av allt jag hade lärt mig och gav det en chans, på riktigt. Under denna tid så va mitt liv inget annat än blod, svett och tårar... Bokstavligt talat.
Fortfarande idag kan jag känna att jag inte vill leva. Dock vet jag att det är ok att känna så. Det är inte värre än bara en tanke och känsla. Det kommer gå över och jag måste få vara ledsen minst lika mycket som jag måste få vara glad, arg, besviken, rädd och känna alla andra känslor. Och mitt liv är långt ifrån stabilt. Tar man en titt objektivt har jag ett skitigt liv. Jag har svårt med relationer fortfarande, även om det förbättrats, skolan är åt helvete, jag kan inte strukturera mina dagar osv osv. Men jag inombords mår jag bättre och jag vet att jag är påväg till bättre tider, så jag kunde fira min 18 års dag istället för att ta livet av mig. Jag firade inte att jag levt i 18 år, utan jag firade att jag hållit mig vid liv trots allt skit i 18 år nu. Att jag vuxit upp och mognat mentalt av allt skit som hänt.
Men ibland kan jag inte låta bli att komma ihåg hur ensam jag ibland känner mig. Känns ibland som att jag står ensam under alla jobbiga perioder. Kan bero på att jag är en ensam varg. Jag försöker stå på egna ben. Och det är så jag hanterar allt bäst. Men ibland önskar jag verkligen att JAG kunde ta emot stöd från någon annan. Att jag kunde bli tröstad av någon annan istället för att trösta mig själv med musik eller andra saker som kan få mig att stå ut. Det är skönt att jag kan trösta mig själv och säga till mig själv att allt kommer bli bra. Vore dock inte fel att höra det från någon annan som står en nära.
Dock vet jag att det kommer att förändras. Det kommer ta tid som fan, och även om jag vill imorgon vakna upp och kunna få allt som jag önskar att jag hade, så måste jag hålla ut och jobba hårt. Jag lär inte uppskatta det om jag inte sliter för det. Kanske därför jag uppskattar mitt liv nu, trots att det är ganska shitty. Men jag mår bra inombords, och det är för att jag har kämpat för att ta mig ur ett helvete.
Jag är lite halvt deprimerad just nu faktiskt. Det kommer gå över, fine. Men jag måste få vara ledsen ibland. Och det är ok att jag ibland kan tycka synd om mig själv. För om man stoppar sig själv från att känna det man känner så blir allt bara värre. Om jag tillåter mig själv att tycka synd om mig så slipper jag visa mig patetisk och försöka få andra att tycka synd om mig. Man behöver inte alltid vara glad. Och varför nämner jag just detta hela tiden? För att det är det VIKTIGASTE jag lärt mig i mitt liv. Alla känslor är tillåtna att känna. Ändra inte känslan, utan ändra hur du hanterar den.
Nu ska jag gå och lägga mig. Har ingen aning om varför jag skrev detta. Ville väl få det ut ur mig just för att jag mår shit just nu. Och samtidigt ville jag dela med mig om hela grejen att tillåta sig själv vara i känslor man har. Hur skit jag än mår just nu, hur mycket jag än önskar att jag bara kunde försvinna just nu, så är jag glad att mitt liv inte tog slut 9:e Februari 2012.
Osammanhängande och konstigt, eller hur? Välkommen till min hjärna.
Fuck it all and fucking no regrets
I hit the lights on these dark sets
Annons
Recent visitors
Photos from visitors
Camera info
Camera NIKON D40
Focal length 50 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/500 s
ISO 560
ellinor217
Mon 13 Feb 2012 21:53
Jätte bra skrivit. Du vet att jag finns för dig..
Ibland måste man få känna sig ledsen. men man ska aldrig vara arg på sig själv. då blir man mer deprimerad. <3 men jag finns om du vill prata.
Ibland måste man få känna sig ledsen. men man ska aldrig vara arg på sig själv. då blir man mer deprimerad. <3 men jag finns om du vill prata.
Verkligen jättebra skrivet. Man måste absolut tillåta sig att känna alla känslor. Jag tror att det är ett av de största problemen i agens samhälle. Man får aldrig vara arg , ledsen ha ångest osv. Alla negativa känslor är förbjudna. Man lär sig att man alltid ska vara glad och trevlig. Jätte starkt av dig att jobba vidare när du har det jobbigt. Inte alla ha modet att kämpa. Hoppas att allt kommer lösa sig för dig.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/501942891/
Visa toppen
Show footer