Jag har gjort det så många gånger förut, men jag frågar honom igen. Inte för att jag alltid får det tydligaste svaret utan snarare för att jag har inte någon annan att fråga. Jag tänker inte sitta här och klaga på att jag saknar vänner, för vänner har jag. Det må vara löjligt men att räkna dessa på mina händer är ingen omöjlighet. Men vad gör det när jag varken behöver eller kommer att behöva fler? Jag är på något sätt ensammast i världen, men samtidigt en man som känner de flesta och den man som de flesta vet vem det är. Det är något som kommit på köpet, på något underligt vis. Jag beskriver gärna mig själv som en väldigt social, envis och stark person med en vilja av stål men mål näst intill utopiska. Som den unga men erfaren människa jag är vill jag garantera att det är just den biten av mitt jag som tagit mig dit jag är idag. Med livet i behåll och med en smula talang för det mesta.

Det var den där varma, soliga och så underbara dagen som skulle förändra mitt liv. Det var den där dagen i slutet av Juni som skulle sätta min vilja och envishet på prov. Livet hade tagit sig igen, allt verkade så enkelt då jag äntligen fått känna doften av lycka lyckan igen. Om jag vid halv två tiden hade vetat vad som stod framför mig, så jag antagligen inte haft samma leende på läpparna, som jag då hade. Det var den där svängen, den där stenen som skulle vända myntet helt. Allt jag tidigare kände till skulle nu byta perspektiv och bli som till dimma. En dimma som jag under många år skulle behöva ta mig igenom. Livet skulle för mig bli lite jobbigare, som tidigare utöver det vanliga och på så många sätt en enda stor utmaning. Jag undrar än idag om det kanske var det som var meningen, denna utmaning var något jag behövde. Inte för att jag personligen tycker att jag var värd detta lidande, men en utmaning var nog något jag både fruktade och bad om i den då lätta perioden i mitt liv. Denna prövning var det både jag och de övre makterna ville se om jag klarade. Fast såhär på efterhand så var det nog aldrig riktigt tänkt att bli så allvarligt som det tillslut blev. En livshotande skada, en slang ner i halsen och nio dagar i koma var varken min eller de övre makternas önskan. Som de alltid sa till en när man gjorde lite fel, "Alla gör misstag" är nog den mest pålitliga källan vi kan förlita oss av denna gång. Att ett så välkänt citat skulle bli referensen i mitt liv var knappast något jag hade räknat med.

När jag väl låg där i sängen, med bandget på huvudet och för tillfället helt ovetande över vad som egentligen hade hänt så fanns ingen som helst tanke över vad jag egentligen gjorde där. Varför jag som var helt frisk låg i en sal fylld med folk som tycks ha kört huvudet i en sten i full karriär var inget jag då funderade på. Det må vara på grund av den höga dosen droger jag knappt uppfattade att jag levde, eller så var det just det, jag levde. Trots att jag efter dessa händelser borde vara död, låg jag där med öppna ögon, med de närmaste i mitt liv och den snåla pizzabagaren som nyss bedragit mig på 50 kr i tankarna. Det var såklart bara en bråkdel av mina tankar som i praktiken var en riktig händelse men det var däremot inte lätt att veta, för dessa drömmar som utspelade sig i min mycket djupa sömn var väldigt realistiska.

Efter alla dessa operationer och smärtor tycks livet te sig ganska bra igen. Att jag lever i den tid jag gör bör jag vara ganska tacksam över för utan denna konst och teknologi skulle jag knappast stå på benen idag. Ja, somliga går med trasiga skor, men vad är det för fel på det? För somliga är livet så mycket jobbigare än så, så mycket mer än denna dans på rosor. Jag önskar er alla en sekunds vinkel på allt lidande denna värld har att erbjuda, utan någon som helst egoism då det skulle hjälpa så många fler där ute till ett sundare och klokare perspektiv på livet. Detta elände har gjort mig till den jag är idag. Jag är nöjd med mitt elände, jag är nöjd med mina besvär för vad vore jag utan dessa erfarenheter. En pojke i mängden, en pojke som slutade i samma ände som alla andra. En pojke i skuggan av gruppernas förtryck över idealens fjanterier. Om jag får säga det själv så kommer livet aldrig gå din väg, så länge du inte går den väg som livet visar dig. Nu oavsett vem som undrar eller vilken ovishet som råder så kommer det alltid finnas de som har det värre än dig men frågar jag honom igen. Inte för jag tidigare fått något svar, men varför ska livet vara så svårt?

Jag fattar inget av texten ._.