I wont cry on the outside anymore..

Jag har en underbar familj och några fantastiska vänner,

men det är allt.. 
Men det räcker inte i längden längre. 

Smärtan är alldeles för mäktig, jag orkar inte gå runt med detta längre. Mina vänner har sina problem, jag håller käften.. 
Alla minnen, tankar och bilder försöker skära ut sig inifrån. 
Och jag bryr mig inte längre, det kan få döda mig.. Men det är jobbigt att veta att jag kommer få fortsätta lida tills sista andetaget. 

Jag tänkte hänga mig häromdagen, inne på toan eller i mitt rum.. 
Och skriva en lapp till mamma om att inte öppna dörren utan bara ringa 112..
Men jag vet att hon hade öppnat dörren.. 
Och att hon inte hade fått ur den äckliga bilden ur huvudet.
Inte just att jag hänger där, utan att någon gör det..
Så jag tänkte ringa min pojkvän sen 22 månader.. för att få mig på andra tankar och senare komma på något annat sätt, men vänta för den kvällen.. 

Tills jag kom på..;
Att han inte finns där för mig när han sover och ska upp till jobb..
Jag behöver verkligen han.. 
Varför kan han inte bara finnas där? 

I've played this game for so many years now.. 
But I give up now..

G A M E   O V E R

"slitit" upp huden med en penna.. Svårt att förklara.

Ajdå. Bara att plåstra om så ska det nog läka snabbt. Kunde ju ha varit värre <3

Ja, jag plåstrade om det, precis tagit av det.. ser lite bättre ut nu iaf.. x3

Härligt :D

Allt som kom med det.. Det finns mer i livet än det.

"Allt som kom med det" ?
Utveckla!

menar du ansvaret att ta hand om dina vänner? har du någon rädsla att förlora dom?

Ofta är det så att oavsett vad man har, hur fint ens liv än är, så mår man inte bra ändå. Jag har en mamma som jag vet älskar mej, även om vi inte funkar bra ihop, jag har fyra fantastiska vänner som jag värdesätter mer än något annat, jag har ett jobb, jag slutar snart skolan och om man inte kände mej så skulle man nog tro att mitt liv var ganska bra. Men jag lider av PTSD, jag har fruktansvärd panikångest, jag är i perioder ytterst instabil och vill ofta dö. Men egentligen, vad har jag att må dåligt över? Jag vet inte. Jag vill inte må dåligt, men ofta är det inte något man kan välja, precis som vilken sjukdom som helst. Ens liv kan vara hur bra som helst men man kan ändå få cancer, det är samma sak.

jo, jag förstår ju det själv. skillnaden här är dock att jag inte tror att wtf-liz har ett namn som hon kan ge sin deppretion. eller om du nu har det, liz, vill du dela med dig av det? jag lider av bipolär sjukdom, så jag har iallafall en förklaring som jag kan gå till om det blir riktigt illa.

Många i den här gruppen kan jag bli väldigt trött på; de rispar sej lite i armarna med, lägger upp en bild på det med en låttext under och skriver "jag vill dö", jag anser inte att de har "riktiga" problem. Men sen kommer jag på mej själv med hur dum i huvudet jag är. Vem fan är jag att döma dem? Jag vet (oftast) INGENTING om deras liv, jag vet inte vad de går igenom, så hur kan jag bestämma om de har det svårt eller inte?
Dock tycker jag att man kan gå till en psykolog och prata med istället för att lägga upp 100 bilder här, det tyder på ett så omoget beteende. Dessutom kan man få hjälp om man gör det. Men i alla fall, varken jag eller du BORDE döma dessa människor, men vi gör det ändå (i alla fall jag).

jag dömer inte, jag försöker lätta lite på bördan, hur banalt det än är att göra det öppet för en massa främlingar.

Hur lättar du på bördan då?

jag försöker hjälpa andra, hur hårt jag än misslyckas

Jag fattade det, men jag fattade inte hur.

Benkelini: Har inte fått ett "namn" än, efter flera år håller vi nu på med ett "utredning"..
Nej, jag syftar inte på att hjälpa vänner eller liknande.. Men jo, det också.. Dock finns det mer i livet än familj och vänner.. och det är det, + en del med familj och vänner som jag har problem med.
Jag vill helst inte dela med mig om vad det är exakt, vill helst hålla de flesta största sakerna privat..

Benkelini:
Social fobi (börjar ta av), tvångmässigt beteende, självdestruktivt beteende, svår depression, ångestattacker, svår ångest, & ADHD. Nu har du dina "namn" som du så starkt inte trodde att jag hade.
"Ansvaret" att ta hand om mina vänner ser jag inte som ett direkt problem, det har varit ett problem, ja.
Men sen kom andra problem som putta dom åt sidan.
Att se till att mina vänner mår bra, att alltid finnas där för dom, bokstavligt talat dag som natt, att göra allt jag kan även om jag inte skulle ha någon ens liknelse av energi kvar efteråt, att se till att alltid veta vad som händer i deras liv för att finnas där direkt innan dom ens frågat, är en strandar.
Förlorar dom? Hm. Det beror helt på. Om dom väljer att inte tro på mitt ord då jag talar sanning, så nej.
Rädd att förlora dom som i att "gå bort", absolut. Dock inget jag går och ältar på med vännerna.
Förlorar dom, som "i" att dom skulle såra mig, ja. Det har jag gjort flera gånger, det är aldrig kul, men har lärt mig att hanskas med.
Även om det kan vara ett problem för andra, en anledning till varför dom mår dåligt, så är det inte så för mig.
-Läste också vad du och ointaglig skrev, och jag kommer vara helt ärlig tills dagen jag dör.
Jag uppfattar dig på ett sätt "dömmande". Du har på ett vis "nedtryckande" i hur du skriver. Du verkar behöva svar, du verkar vilja "mäta dig". Var snäll nu och svara inte på denna kritik på ett defensivt sätt. Jag försöker inte på något sätt vara taskig. Du sa att du vill hjälpa andra, ville bara hjälpa dig lite med att hjälpa andra. Man ska inte behöva känna att man ska behöva "förklara" för dig. Ge dig svar.

Ointaglig:
Bra sätt du tänker på, vill också meddela dig att jag har gått och pratat med psykologer i 4-5 år..

Alla har inte en direkt "anledning" till att må dåligt, om man säger så. Det blir bara så ibland, man kan inte hjälpa det. Min "historia" vill jag inte dela med mig om såhär.. Men det finns mer i livet, och de jag räknade upp betyder inte att det går bra med det. Jag har dom, jag älskar dom, dom betyder otroligt mycket för mig.. MEN det betyder inte att saker inte har hänt med dom.. Jag kan inte kalla alla dom underbara efter vad dom har gjort. I vissa fall har jag mig själv att skylla för att jag har valt att gå vidare, och samma sak händer igen.