Thursday 17 May 2012 photo 7/8
|
Ja är väl en text/berättelse om mig, inte om min historia, men på nåt sätt om mitt liv...
Ibland eller ja rätt ofta måste jag väl erkänna, eller egentligen hela tiden får jag för mig att någon sitter på hisstaket, att det sitter en vampyr(?) eller mördare där som bara väntar. Väntar på mig och på att få göra slut på mig. Då griper ångesten tag i mig, jag kan inte andas och det känns som att golvet försvinner under mina fötter, jag evt inte hur jag ska kunna dra ett enda andetag eller ens röra mig. Luften försvinner och jag dras ner, ner, ner i ett stort svart håll och känner en skräck överväldiga mig, en extrem skräck för döden, dödsångest.
Jag vet ju att egentligen är sannolikheten för att en vampyr eller en mördare sitter på hisstaket är lika med noll. Men jag kan ändå inte bli kvitt dödsångesten som griper tag i mig. Det är ren och skär skräck.
Det är egentligen svårt att sätta rätt ord på det, det är riktigt svårt att beskriva hur det känns, men jag vet att jag är livrädd för att dö i just det ögonblicket när jag åker i hissen.
Kanske rätt skrattretande eftersom att jag så många gånger har försökt göra slut på mitt liv och nästan lyckats också. Så egentligen borde jag inte vara rädd, döden borde vara något bekant något som jag känner mig trygg med, det är ju något jag har velat göra länge, alltså dö.
Men att dö för någon annans hand vet jag inte om jag vill, och framförallt inte för en vampyrs hand. Okej jag vet, det finns inga vampyrer, men ändå slår den tanken mig varje gång jag åker hiss. Det blir liksom nåt fel i huvudet, jag tänker saker som aldrig skulle kunna hända. Jag får katastroftankar kan man väl säga.
Det är samma sak när jag åker karusell, eller ja inte en karusell som snurrar runt, runt, runt utan riktiga åkattraktioner, jag får dödsångest, jag är bombsäker på att jag ska dö. Jag kan börja gråta, sluta andas och bara sitta stel av skräck utan att förstå att jag faktiskt inte kommer dö, utan att jag om någon minut kommer stå tryggt på marken igen.
När jag va liten blev jag rädd för hajar, jag var rädd för att duscha för jag var säker på att det skulle komma ut hajar genom väggen i duschen och äta upp mig, ja visst sannolikheten för det är lika med noll, det med. Men att vara bombsäker på att det kommer hända just i den stunden man står där går inte att komma ifrån. Visst jag kan skratta åt det nu, men då var det min verklighet, jag kunde inte förstå att det inte skulle hända.
Att inte leva i verkligheten när den ändå finns där, att välja att gå in i sin egen fantasi och tro på det. Även fast man vet att det kan vara så fel.
När jag gick på högstadiet gick jag helt och hållet in i fantasin, alldeles för mycket, jag levde med mina fantasi figurer, pratade med dem och såg dem framför mig precis som om de hade varit levande. Jag visste att så inte var fallet, men dt var ändå lättare att vara med dem än att vara med mina riktiga klasskamrater på något konstigt sätt. Men visst mina klasskamrater tyckte väl att jag var rätt konstig, men det var min verklighet, jag föredrog den framför dem.
På gymnasiet såg jag skuggor, jag minns inte mycket av den tiden, jag minns bara att jag var rädd, riktigt rädd.
Vad man ska kalla det här?
Ja det vet jag inte.
Men något ord för det finns det säkert.
Annons
Camera info
Camera PENTAX K-x
Focal length 55 mm
Aperture f/7.1
Shutter 1/20 s
ISO 200
julia pettersson
Sat 19 May 2012 19:43
känner igen mig som fan i de du skriver! du ska veta att du har mitt stöd!
Alexile
Fri 18 May 2012 19:03
Känner igen mig något enormt. Låter som dissociationer, något som jag kämpat med sen jag kan minnas.
sockerspoket
Fri 18 May 2012 12:23
Jag har under min uppväxt varit väldigt mörkrädd. Än idag har jag lite svårt för mörker. Jag har sett alldeles åt helvete för många skräckfilmer, och ibland när jag har svårt att sova så hemsöker dessa skräckfilmer mig. Men bara de övernaturliga. På något sätt så är de som handlar om mördare och psykopater ändå logiska för mig, för människor är faktiskt kapabla till sådant. Men enligt mig så finns det spöken och andra övernaturliga saker och då är det så jävla läskigt att inte helt 100% veta att varelser som från ex. the ring eller the grudge inte finns. Och när jag börjar tänka på dessa saker så blir jag som du beskriver, stel av skräck. Jag kan knappt andas och vågar inte röra mig.
Om det för min del är relaterat till min mörkerrädsla vet jag inte. Och jag vet tyvärr inte vad det du beskriver kan kallas. Men jag känner igen mig.
Om det för min del är relaterat till min mörkerrädsla vet jag inte. Och jag vet tyvärr inte vad det du beskriver kan kallas. Men jag känner igen mig.
Känner igen mig i det du skriver. Jag har också haft dessa rädslor dom du beskriver. Jag var rädd för att bli förföljd när jag var ute. Inbillade mig helatiden att någon följde efter mig. Samma sak med duschen . Jag var/ är rädd för kameror som filmar mig i duschen. Även delen med hajarna liknar min rädsla bara att för mig var hajarna ormar som slingrade sig upp ur avloppet och slingrade omkring mina ben. Det jag kan säga är att det kan bli bättre. Jag är nästan helt utan dessa "fantasi rädslor" som jag kallar dom.
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/505437024/