October
Saturday 30 June 2012 photo 2/2
|
Change
För varje dag som går, tappar jag lite av livslusten. Jag har slagits mot ångest och depression i sex år nu, och mot demonerna i fyra. Jag har försökt ta mitt liv tre gånger och efteråt suttit i ett hörn och gråtit över hur misslyckad jag är som inte ens kan lyckas med att dö. Jag kan inte dämpa min kärlek till rakbladen och andra vassa föremål, och varje gång jag sluter ögonen spelas scener från högstadiet upp i mitt huvud. Stenar som kastas rakt emot mig, folk som spottar, skrattar, sparkar, följer efter mig till mina gömställen för att sedan stå där och säga rätt i ansiktet på mig: "Ingen vill ha dig här, ingen behöver dig, hoppa framför ett tåg så gör du oss alla en tjänst". Vänner som lämnade när de blev rädda för min ångest, och som sedan blev en del av mobbarna.
Jag är sjutton år, borde egentligen ha slutat ettan på gymnasiet nyligen, men hoppade av gymnasiet efter bara några månader för att jag inte kunde koncentrera mig på lektioner, tider, läxor, när jag knappt kunde klara av att överleva för en dag. Kommer inte börja i någon skola till hösten heller, för jag är fortfarande misslyckad och patetisk. Jag har en familj och ett fåtal vänner som jag älskar, och som älskar mig, men demonernas röster är starkare än deras. Alla vet om mitt läge, jag har tagit mediciner i ett antal år nu och de vet att jag inte vill leva. Men jag har blivit så duktig på att ljuga. "Sov du inatt eller hade du någon ångest?" Och jag skrattar. "Nej, jag sov." De tror blint på mig och mina lögner. Jag slåss varenda dag, varenda natt, och de känner bara till ett slagsmål i månaden.
Jag skär i armarna och skäms för vartenda snitt. Vill inte såra mina älskade, men som sagt, demonerna är starkare. "Svaga lilla flicka, sluta kämpa, ge bara upp, det blir nog bäst så för oss alla".
Annons
Camera info
Camera NIKON D40
Focal length 18 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/60 s
Anonymous
Thu 22 Nov 2012 22:39
Jag "gick sönder" halvvägs genom gymnasiet och tappade lite mer än halva min utbildning, jag såg mitt liv som totalförstört med många jobbiga och störda tankar i huvudet, orkade inte med något och tillslut ställde jag mig själv en sista gång mot väggen där den sk "för och emot listan" påbörjades- listan var menad att vara så rättvis som möjligt och varje punkt skulle ses ur gott som ont perspektiv, värsta som bästa. För mig tog det ca 1½-2 veckor innan jag kunde acceptera och känna mig bekväm över resultatet, ett resultat jag inte riktigt tänkt mig när jag väl började listan.
Man kan säga att den första frågan var även den sista och för mig den viktigaste; "varför leva och plåga mig själv när jag en dag ändå kommer dö" blev tillslut i stil med; "varför leva och plåga mig själv, varför inte kämpa för att må bättre och uppleva det liv och lycka jag aldrig fått" den omvandlade frågan fick mig att ställa stora frågor och därmed vart jag mer intresserad på livet, detta vann mig över till att leva och hoppas på att uppleva bättre saker, helst så mycket som möjligt och om det betydde att jag måste dra mig ur den djupa grop jag grävt ned mig i, so be it.
Man kan säga att den första frågan var även den sista och för mig den viktigaste; "varför leva och plåga mig själv när jag en dag ändå kommer dö" blev tillslut i stil med; "varför leva och plåga mig själv, varför inte kämpa för att må bättre och uppleva det liv och lycka jag aldrig fått" den omvandlade frågan fick mig att ställa stora frågor och därmed vart jag mer intresserad på livet, detta vann mig över till att leva och hoppas på att uppleva bättre saker, helst så mycket som möjligt och om det betydde att jag måste dra mig ur den djupa grop jag grävt ned mig i, so be it.
Anonymous
Sun 1 Jul 2012 21:12
Jag hade 75% frånvaro på gymnasiet och jag gick bara kanske helt o hållet dit sammanlagt 2 veckor. Kunde inte alls vara där, sedan hade jag en egen stol vid dörren med ett bord, visst snällt, men ännu mera "titta här är jag". De skickade iväg mig på prao efter att de insåg att jag inte kunde vara i skolan. Så jag fick hänga med barn o ta hand om dem, funkade i 1 år, de gav mig glädje. O det där med demonerna känner jag till. haft besök av dem tidigare, dock finns det bara en kvar, o det är jag.
Anonymous
Sun 1 Jul 2012 21:13
Men allt jag kan säga är kämpa på, vilket man inte orkar ta åt sig egentligen. men säger det iaf, för det är det jag tycker <3
Anonymous
Sun 1 Jul 2012 04:09
jag mår mycket bättre nu , följer med vänner på fester, fastän jag inte dricker, men att va med andra och komma in med ett gäng, va med i en mindre gemenskap liksom, det får en att inse att man också är en människa som dem :)
Du måste försöka bygga upp ditt självförtorende så att du kan gå vidare. Jag vet att det är hemskt att bli mobbad, men du är inte kvar där längre så släpp tankarna på hur hemskt det har varit. Med hjälp av en psykolog kan du säkert lära dig hur du ska göra för att få ett bättre självförtroende. Försök att sluta självskada, det gör bara att du mår sämre och sämre. Jag fins om du vill prata. gmpo@hotmail.se
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/507036729/
Visa toppen
Show footer