Friday 13 July 2012 photo 5/10
|
Mitt liv - Del 1
Jag minns inte mycket från min skoltid, de mesta jag minns är all ångest den framkallat..
Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis.. Jag var livrädd varje dag.. Jag tyckte de va fruktasvärt hemskt att gå till lekis. Jag tror att de va i samband med att jag började lekis som min ångest började..
Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon..
Men eftersom jag bara var sex år gammal fattade jag ju inte att de va för att jag va så orolig och spänd som jag fick ont..
Jag var så liten jag fattade inte alls va oron va för något..
Jag trivdes inte med dom andra barnen och jag vile inte gå dit..
Jag talade om för mina föräldrar hur ont de gjorde i magen, och dem blev ju så klart oroliga och tog mej till vårdcentralen.
Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom de var på grund av oro som min mage gjorde ont.
Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.
Detta ledde till att jag som sex-åring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis..
Jag minns fortfarande hur hemskt de kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.
Att ingen fattade hur dåligt jag mådde. Att ingen fattade att jag faktiskt hade ont på riktigt..
Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellan stadiet.
Jag hade fortfarande ont i magen å huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.
Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare, vilket resulterade i att jag började skolka från skolan, jag brukade "låssas" vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.
när jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in.
På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.. De jag inte fick veta va att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mej , känslan av att bli uppäten inifrån, var ångest. Och att de kunde bli mot arbetat.
visst man kanske inte ska berätta för en 10 åring att den har ångest. men jag spenderade 4 år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att de va normalt och att de skulle vara så. Att de va rätt att vara i en sådan ständig smärta..
Det var någonstans i början av högstadiet som jag började skada mej själv genom att skära mig.. Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mej när jag slog näven hårt i väggen.. och när jag inte hade nån vägg i närheten så bet jag mej själv i armen eller handen.. den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mej..
Jag vet inte hur de kom sig att jag tog steget att skära mig själv. Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.
Jag skadade mej med vassa föremål , slog mej själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.
ju mer ångest jag fick destå mer skadade jag mej , och ju mer jag skadade mej destå mer ångest fick jag..
ångesten utvecklades till de sämre och den började tala till mej, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mej och att jag inte förtjänade att leva..
Detta gjorde att jag blev deprimerad.
Annons
lillatyst
Sat 14 Jul 2012 18:33
Hemskt... de borde verkligen bemött dig bättre.
så otroligt söt du var som liten <3
så otroligt söt du var som liten <3
BasketCase87
Fri 13 Jul 2012 23:03
Ja, det blir en så ond cirkel också, självskador dämpar ångesten för stunden, men sen får jag alltid ångest över att jag gjorde det.
Jag ser hur ledsen min sambo blir de få ggr jag fortfarande ger med mig nu för tiden, och jag vill inte skada honom eller mig egentligen.
Jag ser hur ledsen min sambo blir de få ggr jag fortfarande ger med mig nu för tiden, och jag vill inte skada honom eller mig egentligen.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/507504052/