Mitt liv - Del 2
Jag kände mig så värdelös..
Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden.
Jag hatade mej själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mej själv för att jag va så ful och misslyckad..

Jag hatade allt som hade med mig att göra..

Jag kände att de inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

allt självhat förblindade mej så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mej..

mitt självskadebeteende hade vid de här laget nått stadiet där jag började skära mig.

men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det. jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mej, killar såg mej. Jag märkte också att de va lätt att låta dom utnyttja mig.
Jag började ha sex med killar och låta dom utnyttja mej för att på nått sett visa att jag faktiskt va nått att ha.. Ville dem ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadiet tid bestog av cigg, sex och rakblad..

De är sjukt hur många äckel som utnyttjade mej.. jag hatar verkligen att ingen sa nej..

Dom flesta va faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Ja menar en 13 åring som inte är oskuld? en 14 åring med rispsår över helakroppen? en 15 åring som haft fler sexpartnes än en 30åring?

hur kan man ens ha sex med en 13 åring? ja menar ingen jag hade sex med va under 18år, var det tanken på en oskuld som va lockande?

jag brukade säga att jag va oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mej själv..
tror att vissa märkte att jag inte va oskuld men dom fick gärna tro att jag va de.. killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det..

under dom åren jag lät mej utnyttjas skaffade jag mej ett par förhållande med riktigt idiotiska killar..
våldsamma killar, killar med alkohol och drog missbruk..

Killar som jag intalade mej själv att jag förtjänade att tvingas vara med..

Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar.
Jag lät ångesten styra mitt liv.

Jag lät ångesten ta överhelt. Jag lydde mina impulser. Jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sej med att gå dit??

De gjorde ju så ont att vara där, de va bättre att självplåga mej på ett förståligt vis..

Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller..
Jag vet faktiskt inte om dom försökte hjälpa mej och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick nån hjälp..
Jag kan inte minnas att dom gjorde så mycket mer än att tvinga mej dit å prata 1-2 gånger i veckan.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning 3 gånger, dom försökte få mej att bo där men jag fåtal vägrade för de mesta . Men 3 gånger lyckades dom tvinga dit mej ..Jag rymde dock ganska fort..

Jag hatade de stället och ännu mer hatade jag personalen.. De va ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor,.. speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt..

Dom skrämde verkligen livet ur mig.

Dom betedde sig väldigt hotfullt mot mig och dem andra patienterna.
de var också väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en 12årig tjej med socialfobi och dåligt självförtroende.

att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sej ett kok stryk så dom lär sig va inte så bra taktik för att få mej att lättare vara tillsammans med människor, kan ju säga att de bidrog gaska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mej..

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dom flesta, men jag va verkligen livrädd för dom 2 männen som va där..
Jag trodde verkligen att dom skulle slå ihjäl mej om dom fick chansen.
Dom fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om de inte va riktat till mej blev jag riktigt rädd.
Dom kunde till exempel sitta och kolla på tv, säg nått polis program där en skurk tagit nån gisslan å tvingar dom att köra.
Så kunde den ena kläcka ur sig.. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tiningen och han skulle hamla i koma..

Varje natt hörde jag dom där kommentarerna spelas upp i huvudet på mej..

dom sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende.
Dom antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, dem antydde att jag var ouppfostrad och lat. Dem pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag "förväntade mig få allt på silverfat", dem tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma å lata mig och ändå få pengar. .

Vilken 12 åring behöver höra sånt??

andra gången jag va inne gav den ena in ett underbältetslag genom att förolämpa mitt husdjur.
" fan vilken äcklig astmahund. de e ju såna som andas så konstigt".
eller "en sån hund e ju bara för gamla tanter".
och "Vilken tönt hund. Kamphundar ska de vara"

iallafall efter dom inläggningarna kämpade jag med näbbar å klor för att inte bli inlagd där igen..

Jag tror att de enda man fastslog på BUP under mina 8år där va att jag inte hade ADHD ..

De jag dock inte fattar är varför dom proppade mej så full med mediciner om dom verkligen ansåg att allt va helt normalt som dom fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren..

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och "skolfobi"
vilket egentligen är socialfobi.

Så så mycket var de med att allt är normalt..

fattade dom inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre??

Jag har sagt de förut och jag säger det igen..
BUP hade säkert kunnat stoppa mina sjukdomar om dom bara hade velat..
men de är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner och hoppas att dom hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling..

Men någon behandling blev de ej, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med ig i princip alla ämnen och 97% frånvaro.

De enda positiva som hände under högstadieåren va att jag träffade min underbara pojkvän,
jag va som vanlig ute efter att låta mej utnyttjas av massa killar, men just han va de nått speciellt med..
Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mej som person och inte som sexdocka..
Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.

Ja, jag hade 97 % frånvaro så dem kunde inte sätta betyg på mig ..