Fortsätter att dokumentera mitt liv. Det går långsamt, gör jävligt ont men helt ärligt tror jag att det är min räddning.
Håller just på att skriva om tiden jag bodde i ett familjehem, en tid som jag konstigt nog nästan glömt bort.
Om ni vill ha någon att prata med, dela tankar med eller bara följa min historia så är ni alla väldigt välkommna att lägga till mig som vän.
Genom denna anonyma användaren tar jag upp saker helt ärligt och ocensuretat, eftersom jag på det här sättet slipper att bli dömd.
Jag finns för er, precis som ni finns för mig. Jag delr min berättelse och lyssnar gärna på din.
Tillsammans hjälps vi alla åt att kämpa, bearbetar det gamla och strävar efter en bättre framtid.
Kram!

Ah, att dokumentera sitt liv kan vara intressant att se tillbaka på. Man ser hur mycket som förändrats. För flera år sedan dokumenterade jag mina dagar. Hade en bok där jag skrev ut mina känslor och sedan stängde jag den och läste aldrig sidorna. Så det blev fler och fler sidor, och en dag satte jag mig och läste några sidor och insåg ganska många saker. Först och främst så kände jag igen smärtan, sedan så insåg jag hur vissa saker verkligen var anpassade efter min ålder. Många av problemen hade blivit ersatta med drog- och alkoholmissbruk ju äldre jag blev. Men samtidigt ser man också hur man utvecklats, att man tagit sig igenom de sakerna, och även de nuvarande osv. Fan, nu blev jag sugen på att faktiskt läsa igenom boken... Även fast det väcker många minnen. Pinsamma, jobbiga, obehagliga och kanske bra minnen.

Hur kan du ha glömt bort att du bott på familjehem? Är inte det en ganska stor del av livet? Även om man är ung menar jag.
Men du verkar vettig annars och jag tackar för orden du skriver. Kram på dig.