Jag sitter ner i duschen.
Sitter, inte står.
Med armarna hårt slutna runt mina knän.
Vattnet sköljer över mig.
Varmt, blött... renande.
Min kropp skakar, trots att jag inte fryser.
Mitt blöta hår ramar in mitt ansikte.
Tomma ögon stirrar framåt.
Jag är inte kvar i min kropp längre.
Jag svävar, någonstans ovanför.
Någonstans i en annan tid.
Med helt andra förutsättningar.
Vet jag ens vem jag är längre?
Den där flickan i duschen, vem är hon?
Varför rör hon inte på sig längre?
Hon är inte i duschen längre, utan på golvet.
I huset hon bodde i innan hon fyllde 11.
En man över henne, med ett tennisrack i handen.
Piskningar, slag, sparkar.
Man ser knappt blodet på sidan av det svarta racket.
Det rinner lite ner på hans hand när han höjer det för att slå igen.
Slaget träffar mitt på ryggen.
Och så är hon tillbaka i duschen igen.
Tror för att ögonblick att allt det där blöta är blod.
Men inser sen att det är vatten.
Försiktigt lossar hon händerna från sina knän.
Känner försiktigt på ryggen, benen, huvudet.
Ansiktet.
Det gör inte ont. Hon är säker.
Hon vet inte hur länge hon suttit.
Eller snarare.
Jag vet inte hur länge jag suttit här.
Jag inser att jag är tillbaka i min kropp igen.
En hel kropp. Utan sår.
Bara ärr kvar.
Någon ropar.
Det är min pojkvän som är orolig.
Hur länge har jag suttit här?
Jag klivet upp.
Torkar av blodet.
Nej, vattnet.
Tittar mig i spegeln.
Juste, jag är 20 år nu.
Säker i min egen lägenhet.
Det här är min verklighet nu.
Men i fall han skulle komma tillbaka.
Så har jag en liten överaskning.
När jag är helt torr går jag ut.
Försäkrar pojkvännen om att allt är bra.
Sätter mig i sängen med handduken omkring mig.
Fingrar försiktigt på basebollträt som ligger nedanför mig.
Jag är redo nu, tänker jag.
Så kom hit din jävel. Jag är inte 11 år längre.
Kom så ska jag visa att jag kan slå tillbaka.

Väldigt fint skrivet, men önskar att de inte hänt dig!