October
Monday 24 September 2012 photo 1/1
|
Change
http://bokstavsbarn.myshowroom.se/
Detta är min blogg. Om mitt liv.
Hur det är att leva med Asperger, ADD, Atypisk depression och GAD med panikångest.
Min historia
- Del 1
Jag minns inte mycket från min skoltid, det mesta jag minns är all ångest den framkallat..
Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis.. Jag var livrädd varje dag.. Jag tyckte det var fruktasvärt hemskt att gå till lekis. Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började..
Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon..
Men eftersom jag bara var sex år gammal fattade jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont..
Jag var så liten jag fattade inte alls var oron var för något..
Jag trivdes inte med de andra barnen och jag vill inte gå dit..
Jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen, & de blev ju så klart oroliga och tog mig till vårdcentralen.
Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom det var pga oro som min mage gjorde ont.
efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.
Detta ledde till att jag som sex-åring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis..
Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.
Att ingen fattade hur dåligt jag mådde. att ingen fattade att jag faktiskt hade ont på riktigt..
Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellan stadiet.
Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.
Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare, vilket resulterade i att jag började skolka från skolan, jag brukade "låssas" vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.
när jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in.
På bup fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.. det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig , känslan av att bli upp äten inifrån, var ångest. och att det kunde bli mot arbetat.
visst man kanske inte ska berätta för en 10 åring att den har ångest. men jag spenderade 4 år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta..
det var någonstans i början av högstadiet som jag började skada mig själv.. jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.. och när jag inte hade nån vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.. den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig..
Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv. men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna
Jag skadade mig med vassa föremål , slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.
ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig , och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag..
ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva..
Detta gjorde att jag blev deprimerad.
?
?
?
- Del 2
Jag kände mig så värdelös..
Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden.
Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad..
Jag hatade allt som hade med mig att göra..
Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.
allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig..
mitt självskadebetende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.
men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det. jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.
Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.
Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha.. Ville dem ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?
Min högstadiet tid består av cigg, sex och rakblad..
det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig.. jag hatar verkligen att ingen sa nej..
dem flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.
Ja menar en 13 åring som inte är oskuld? en 14 åring med risp-sår över helakroppen? en 15 åring som haft fler sexpartners än en 30åring?
hur kan man ens ha sex med en 13 åring? ja menar ingen jag hade sex med var under 18år, var det tanken på en oskuld som var lockande?
jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv..
tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det.. killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det..
under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar..
våldsamma killar, killar med alkohol och drog missbruk..
Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med..
under mina högstadie år gjorde jag mycket dumt som jag ångrar.
Jag lät ångesten styra mitt liv.
Jag lät ångesten ta överhelt. jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sej med att gå dit??
det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståligt vis..
Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller..
Jag vet faktiskt inte om dem försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick nån hjälp..
Jag kan inte minnas att dem gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan.
Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning 3 gånger, dem försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta . Men 3 gånger lyckades dem tvinga dit mig..Jag rymde dock ganska fort..
Jag hatade det stället och ännu mer hatade jag personalen.. det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor,.. speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt..
de skrämde verkligen livet ur mig.
de betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.
dom var också väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliter för någon som ska jobba med en 12årig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.
att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sej ett kok stryk så dom lär sig var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor, kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig..
Detta låter antagligen inte som nått farlig för dom flesta, men jag var verkligen livrädd för dom 2 männen som var där..
Jag trodde verkligen att dom skulle slå ihjäl mig om dom fick chansen.
Dom fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd.
Dom kunde tex sitta och kolla på tv, säg nått polis program där en skurk tagit nån gisslan & tvingar dom att köra.
så kunde den ena kläcka ur sig.. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma..
Varje natt hörde jag dom där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig..
dom sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende.
Dom antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, dom antydde att jag var ouppfostrad och lat. dom pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag "förväntade mig få allt på silverfat", dom tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar. .
Vilken 12 åring behöver höra sånt??
andra gången jag var inne gav den ena in ett under bältet slag genom att förolämpa mitt husdjur.
" fan vilken äcklig astmahund. det e ju såna som andas så konstigt".
eller "en sån
hund e ju bara för gamla tanter".
och "Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara"
iallafall efter dom inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen..
Jag tror att det enda man fastslog på bup under mina 8år där var att jag inte hade ADHD ..
det jag dock inte fattar är varför dom proppade mig så full med mediciner om dom verkligen ansåg att allt var helt normalt som dom fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren..
Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och "skolfobi"
vilket egentligen är socialfobi.
så så mycket var det med att allt är normalt..
fattade dom inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen..
Bup hade säkert kunnat stoppa mina sjukdomar om dom bara hade velat..
men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att dom hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling..
Men nån behandling blev det ej, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.
När jag slutade högstadiet gick jag ut med ig i princip alla ämnen och 97% frånvaro.
det enda positiva som hände under högstadie-åren var att jag träffade min underbara pojkvän,
jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just han var det nått speciellt med..
Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka..
Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.
?
?
?
?
- Del 3
det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.
När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.
Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tackvare honom som jag fortfarande lever.
Han är det bästa som hänt mig.
Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk.
han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.
Allt var inte längre svart. vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.
Han fick mig att tro på att livet kan bli bra.
han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende.
Han fick mig att för första gången se en framtid.
Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa..
vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt..
mitt självskadande är nästan helt borta.
Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.
Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.
Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se..
Men han har ändå stannat vid min sida. Men som dom säger " Kärleken övervinner allt"
Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det.
eller dom gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet..
dom gånger han fått torka mitt blod och mina tårar..
ingen människa ska egentligen behöva göra såna saker..
Jag står inte ut med mig själv så det är ett under att han gör det ..
Han är min egna lilla hjälte
det har hänt mycket under dom åren vi varit ihop.
först , direkt efter högstadiet, började jag i en special klass med folk med liknande problem som jag.
Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska.
där var lärana utbildade att hantera "problembarn" som jag ..
jag säger problembarn för det var det dom kallade mig när jag gick i högstadiet..
Där i den skolan som låg i en lägenhet brevid den riktiga skolan kände jag förförsta gången att någon förstog mig.
Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.
Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan ,vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.
jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.
efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik.. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.
När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat. det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig .. så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest sjukdom istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk..
så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling..
det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att dom kan få igång det hela snart..
Jag vill bli frisk nu nu nu ….
Jag är jävlit trött på ångest , depressioner och panikatacker jag vill verkligen att det ska försvinna.
nån borde uppfina en mirakel medicin som tar bort all skit.. speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda..
Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna..
det e tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig..
nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten nån gång ibland..
- Del 4
År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år. Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning. Det händer fortfarande inte mycket. Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året. Men jag får iallafall en remiss till en utredning.
Jag genomgår utredningen och blir diognostiseras med Asperger, ADD, GAD och Depressioner.
Jag får av utredningsläkaren veta att de fins ADHD medecin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.
Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa. de tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och skickar hem igen med löfte om uppföljning efter en vecka. Medecinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. 10 månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dom tjata på min läkare. Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. så nu har jag ännu en ny medecin att prova.
Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.
Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid.
jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstod.
Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tilbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp. nu när det fins en diagnos att jobba efter. Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte..
Del 5 -
Året är nu 2012 och min mamma har precis dött. Livet känns fruktansvärt orättvist. Är det verkligen meningen att allt ska vara såhär svårt och jobbigt`?
Följ min resa och mitt liv på min blogg
http://bokstavsbarn.myshowroom.se/
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/509844094/
Visa toppen
Show footer