oktober
fredag 28 september 2012 bild 2/3
|
Ändra
Minne från en inläggning. kommentera gärna vad ni tycker :)
promenad. ut från avdelningen och bort från marsgubben som förgiftat avdelningen.
väl ute vägrar jag gå in då jag inte vill dö. en skötare kommer. vill inte gå in. en till skötare kommer. vill fortfarande inte gå in. en sköterska kommer och jag vill absolut inte gå in. väktare kommer och jag försöker sticka från platsen. lönlöst. in i väktarnas bil. jag skriker och gråter och sköterskan försöker lugna mig. vi åker den korta vägen till avdelningen. personal möter upp. gråter så att jag inte får luft. in på avdelningen med tvång. ligger på marken för att inte dö av gasen. skriker gråter och fäktas. ingen får röra mig. "dom är på hans sida M, dom vill bara döda dig". kommer in på själva avdelningen och börjar riva hela möblemanget. springer mot dörren och sparkar, skriker och gråter. JAG VILL INTE DÖ!
läkare tillkallas. "om du inte skärper dig kommer vi bli tvugna att ta till tvångsåtgärder" jag skriker och skriker så att jag tappar rösten. har hela personalstyrkan runt mig. in på mitt kala rum. endast en säng finns efter tidigare incidenter. jag sparkar, slåss, gråter och skriker med den lilla röst som finns kvar. sköterskan från bilen kommer mot mig.
NU M FÅR DU LÄGGA AV! *gråter och försöker prata* LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER! VI VILL INTE BEHÖVA GÖRA NÅGOT MOT DIN VILJA, MEN NÄR DU BETER DIG SÅHÄR SÅ GER DU OSS INGET VAL! Vi vill bara hjälpa dig, ingen av oss vill döda dig.
dum och rädd som jag var litar jag inte på vad hon säger. så jag fortsätter att slåss, sparka och slänga saker mot personalen. från att första skötaren kom ut till mig, tills dess att jag sitter där har det gått nästan tre timmar. personalen är trött på att ta emot sparkar och slag. tillslut hör jag i bakgrunden "vi lägger henne i bälte". jag börjar skrika och gråta värre än någonsin. när jag släpandes närmar mig bältesrummet blir skriken högre, och gråten intensivare. blir nedslängd på mage mot den hårda britsen. ingen bryr sig om att mina byxor håller på att åka ner. jag blir uppdragen på sängen och vänd på rygg. fem vitklädda personer + två väktare står runt mig. dom börjar snabbt att spänna fast mig i sängen. jag inser nu vad som verkligen har hänt. remmarna spänner hårt om lederna och jag gråter och skriker att det sitter för hårt. ingen lyssnar. alla utom min kontaktperson från avdelningen försvinner snabbt ut ur rummet. jag ligger där, i ett vitmålat kalt rum på en bältessäng mitt i rummet. det spelar ingen roll hur mycket jag försöker ta mig loss. jag sitter fast. remmen på vänstra armen sitter så hårt att min hand blir svagt blå. jag får panik och skriker för fulla gubbar att min hand kommer dö. x-vaket hämtar personal som löser upp remmen. börjar såklart att fäktas vilket resulterar i utskällning och att armen spänns fast hårdare. en sköterska kommer in med tabletter.
"spelar ingen roll vad du säger, dessa måste du ta, annars blir det injektion" motvilligt sväljer jag tabletterna med hjälp av ett sugrör för att dricka vatten.
"jag dör nu, detta var det dom ville. nu har dom dödat mig". ligger i en timma ungefär. blir lugn och somnar nästan. x-vaket (som bytts ut med jämna mellanrum) frågar om jag är lugn och om dom kan spänna loss mig. ja svarar jag sömnigt. personal kommer in. dom pratar lugnt och försiktigt och spänner loss mig.
väl ute vägrar jag gå in då jag inte vill dö. en skötare kommer. vill inte gå in. en till skötare kommer. vill fortfarande inte gå in. en sköterska kommer och jag vill absolut inte gå in. väktare kommer och jag försöker sticka från platsen. lönlöst. in i väktarnas bil. jag skriker och gråter och sköterskan försöker lugna mig. vi åker den korta vägen till avdelningen. personal möter upp. gråter så att jag inte får luft. in på avdelningen med tvång. ligger på marken för att inte dö av gasen. skriker gråter och fäktas. ingen får röra mig. "dom är på hans sida M, dom vill bara döda dig". kommer in på själva avdelningen och börjar riva hela möblemanget. springer mot dörren och sparkar, skriker och gråter. JAG VILL INTE DÖ!
läkare tillkallas. "om du inte skärper dig kommer vi bli tvugna att ta till tvångsåtgärder" jag skriker och skriker så att jag tappar rösten. har hela personalstyrkan runt mig. in på mitt kala rum. endast en säng finns efter tidigare incidenter. jag sparkar, slåss, gråter och skriker med den lilla röst som finns kvar. sköterskan från bilen kommer mot mig.
NU M FÅR DU LÄGGA AV! *gråter och försöker prata* LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER! VI VILL INTE BEHÖVA GÖRA NÅGOT MOT DIN VILJA, MEN NÄR DU BETER DIG SÅHÄR SÅ GER DU OSS INGET VAL! Vi vill bara hjälpa dig, ingen av oss vill döda dig.
dum och rädd som jag var litar jag inte på vad hon säger. så jag fortsätter att slåss, sparka och slänga saker mot personalen. från att första skötaren kom ut till mig, tills dess att jag sitter där har det gått nästan tre timmar. personalen är trött på att ta emot sparkar och slag. tillslut hör jag i bakgrunden "vi lägger henne i bälte". jag börjar skrika och gråta värre än någonsin. när jag släpandes närmar mig bältesrummet blir skriken högre, och gråten intensivare. blir nedslängd på mage mot den hårda britsen. ingen bryr sig om att mina byxor håller på att åka ner. jag blir uppdragen på sängen och vänd på rygg. fem vitklädda personer + två väktare står runt mig. dom börjar snabbt att spänna fast mig i sängen. jag inser nu vad som verkligen har hänt. remmarna spänner hårt om lederna och jag gråter och skriker att det sitter för hårt. ingen lyssnar. alla utom min kontaktperson från avdelningen försvinner snabbt ut ur rummet. jag ligger där, i ett vitmålat kalt rum på en bältessäng mitt i rummet. det spelar ingen roll hur mycket jag försöker ta mig loss. jag sitter fast. remmen på vänstra armen sitter så hårt att min hand blir svagt blå. jag får panik och skriker för fulla gubbar att min hand kommer dö. x-vaket hämtar personal som löser upp remmen. börjar såklart att fäktas vilket resulterar i utskällning och att armen spänns fast hårdare. en sköterska kommer in med tabletter.
"spelar ingen roll vad du säger, dessa måste du ta, annars blir det injektion" motvilligt sväljer jag tabletterna med hjälp av ett sugrör för att dricka vatten.
"jag dör nu, detta var det dom ville. nu har dom dödat mig". ligger i en timma ungefär. blir lugn och somnar nästan. x-vaket (som bytts ut med jämna mellanrum) frågar om jag är lugn och om dom kan spänna loss mig. ja svarar jag sömnigt. personal kommer in. dom pratar lugnt och försiktigt och spänner loss mig.
Annons
diieesel
må 22 okt 2012 14:21
Klandra inte vården där, hur skulle dom göra tycker du? Du sparkar och slår, och är allmänt galen. Hur fan ska dom lösa de utan att skada dig eller någon annan?
springspring
tis 23 okt 2012 17:54
jag klandrar ingen, jag tycker bara att det är tragiskt att ens hjärna kan få en att bete sig så.
Anonym
lö 29 sep 2012 13:54
det är så sjukt att man kan bli behandlad på det sättet i dag i sverige i vården utan att ngn säger ngt.
men jag hoppas du mår bättre idag
men jag hoppas du mår bättre idag
Anonym
lö 29 sep 2012 17:02
vad skönt att du mår bättre.
får man fråga vad du har för diagnos?
får man fråga vad du har för diagnos?
springspring
lö 29 sep 2012 18:43
klart du får. har bipolär sjukdom typ 2 med återkommande psykoser.
MJEEH
lö 29 sep 2012 20:09
jo det är hemskt, men vad skulle hända om de inte gjorde så?
kanske inte gäller dig, men vissa kan ju bli extremt aggressiva och vårdpersonalen ska ju inte behöva bli skadade,
och om man inte gjorde ett skit skulle då patienterna springa ut på gatorna och ta livet av sig
(okej överdrivet, jagvet)
kanske inte gäller dig, men vissa kan ju bli extremt aggressiva och vårdpersonalen ska ju inte behöva bli skadade,
och om man inte gjorde ett skit skulle då patienterna springa ut på gatorna och ta livet av sig
(okej överdrivet, jagvet)
springspring
sö 30 sep 2012 00:12
jag förstår precis varför dom la mig i bälte. jag var otroligt aggressiv och arg, så bältning blev den enda alternativet. tyvärr. och det hjälpte ju. (hur konstigt det än låter)
8 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/509938356/
Visa toppen
Visa sidfoten