Jag orkar inte ens förklara. Jag hatar allt, jag vill aldrig sova igen (för att slippa vakna på morgonen och veta att en ny dag är framför mej), jag vill aldrig äta igen, jag har inget hopp kvar, inga drömmar, allt känns förlorat och så långt borta.

Kan jag bara får sluta nu? Snälla?

Hm. Jag tror verkligen att det kommer löna sig att fortsätta försöka. Du kan väl orka lite till, lite mer? Jag kan förstå att det inte känns så, men försöka. Försök. Vad finns det som gör dig glad? Vad tycker du om i livet?
(Förövrigt så såg jag dig i Landvetter för ungefär tre veckor sedan och var smått glad för det resten av dagen. För jag har alltid tyckt att du verkar vara hemskt trevlig. Inte för att jag vågade hälsa, eller för att jag ens har vågat skriva något här innan, men ja.
Och nu blev det här jättekonstigt, men det blir det alltid och det är därför jag inte har vågat säga något tidigare, men skit samma. Jag tycker att du är fin.)

Allting handlar egentligen om hur man ställer in sig till problemet, både då det kommer till infallsvinklar inspirerade från ens omgivning, samt ens egna principer.
Du vet berättelsen om mannen som filmen 127 hours är baserad på va? Killen som klättrade i gruvor/berg och fastnade med ena armen och blev sittandes där tills den bestämde sig för att krossa benen med en sten och skära av armen med en kniv.
Denne skrev en bok med en sak som jag tycker inte bara angår oss med olika typer av depression, utan också ens insikt på livet och vad det har att ge oss.
Han tänkte såhär "Okej, jag har förlorat en arm, min primära arm, men egentligen, vad gör det? Jag lever, jag kan andas och jag kan träffa nytt folk, istället för att bara försvinna för alltid".

Om du väljer att se allting genom väldigt kritiska ögon, ja då framstår ju inte livet som särskilt bra, eller hur?
Man får se rent objektivt på allt, att okej, såhär är det, och vissa saker går inte att ändra på, så hur kan jag optimera mitt leverne härifrån?
Du är bevisligen en duktig fotograf, och du vet hur du öppnar dig bevisligen, iallafall på ett tillräckligt plan för att människor ska kunna göra bedömningen angående vem du är för dig själv.
Det är ett under vad lite platsbyte och omställning i vardagen kan göra.
Jag bodde i stockholm, hatade läget där, flyttade till Eskilstuna, och trots att jag har enormt tunga studier som psykolog så är allting endå HELT-JÄVLA-OKEJ.
Jag gick från egocentriska människor med synen på självvinst och falska charader, till människor som faktiskt bryr sig, och får en att också ändra aspekter hos en själv.

Det finns INGA saker som inte hade kunnat ändras, med vilja och teknik samt backup från personer som representerar en och står bakom en.
Jag vet att det är snuskigt svårt att då man befinner sig på den självutnämnda botten bara resa sig upp och dra på ett leende, men ibland behöver man ge sig själv en knuff mot sin vilja, och sedan bli tacksam för att man gjorde det.

Jag har genomgått mobbing, misshandel och haft enormt mycket falska människor omkring mig i mitt liv, och på mina nyfyllda 23 år har jag väl egentligen aldrig haft en sinnesro eller haft det egentligt BRA, men nuläget är "acceptabelt" i jämförelse till hur det var under uppväxten.
Kapacitet och förnuft blomstrar hos varje människa, och mirakulöst tar en till en gladare plats man inte hade förväntat sig, bara man är öppen för förändring och inte stänger portarna omkring sig med sina problem i famnen.

Nu blev det en jävla bibel här, men jag hoppas du snappar upp något av det. Som datornörd är jag här på sidan relativt ofta med tanke på att jag har projektarbeten att utföra som kräver dator, så tveka inte på att slänga iväg ett svar om du har mer frågor eller gillade mitt "train of thought".

// En öppen och ärlig istället för dayviewstrollande SgtDeepshit