Friday 16 November 2012 photo 4/5
|
Under de senaste 3 åren (sedan jag var 10) har jag lidit av ångest.
Som 10 åring visste jag knappt vad det var, det ända jag visste var att jag fick total panik av att vara i en folkmassa, som de är på till exempel liseberg, flygplatser, affärer mm.
När ajg var 11 började ajg lära mig vad det var jag hade, jag såg det inte som ett problem tills skolan började igen.
Alla räckte upp handen, förutom jag. Jag höll tyst för jag mina såkallade panik attacker när flera människor tittade, lyssnade och även skrattade åt mig.
Jag som 12 kände att allt på mig var hemskt. Både på insida och utsida. ska man känna så som 12 åring? Bara 12 år, livet har inte ens börjat.
Jag började skära mig. Bara djupare och djupare. Det slutade med ett självmordsförsök 24 augusti 2012. 13 år, ska man vara trött av livet då? Får det verkligen gå så långt?
Nu har jag lärt mig hantera mina ångest attacker.
Men i tisdags fick jag ett nytt "besked" från BUP. Det som mycket av mina ångest attacker har blivit av min diagnos. BDD, inbillad fulhet och fetma.
Jag har sedan dess kännt mig som ett diagnos barn. Någon som inte klarar av lika mycket. Men det löser sig.
Och nu ligger min hjälte inne på intensiven för hjärt hjälp coh dom är tveksama på om han lever imorgon.
Kommer inte klara ett liv utan farfar, det är han som har hjälpt mig genom allt.
Lycka till farfar, älskar dig~♥
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/511160255/