Tuesday 11 December 2012 photo 3/3
|
Hur ska jag göra nu?
Jag vill inte skära mig mer, men samtidigt känns det som om jag inte skär mig på riktigt (vilket är hemskt att tänka så).
Det känns som om jag mer rispar. Visst, det går hål och så, och jag har ett par vita ärr som inte går bort, men ändå, det känns som om jag fejkar, som om jag gör det för uppmärksamhet.
Dessutom känns inga av mina problem riktiga, jag mår ju egentligen bra och jag bara fejkar allt. Även om jag pratar med en kurator på UM så känns det som om jag fejkar, att jag ljuger för mig själv, för mamma och för henne. Jag har inget traumatiskt i mitt liv. Det ända jag kan tänka på som verkligen har haft en inverkan på mitt liv var när min närmaste kompis fick cancer. Hon har överlevt men jag mådde dåligt redan innan då.
Jag kommer verkligen inte över tanken på att jag fejkar och jag vill verkligen skada mig själv på riktigt. Jag vill sluta äta och jag vill bara slica upp hela armarna och benen. Jag vill känna att jag mår dåligt på riktigt och jag vill att folk ska se hur jag faller ihop. Det känns riktigt jävla hemskt att tänka så, och jag känner mig så otacksam för allt jag har. Plus att jag skrattar och är glad i skolan, och även när jag är hemma. Men det är tillfällen då jag mår skit.
Sen har jag det jobbigt när jag ska duscha. Vi har ingen dusch för tillfället och får duscha i badkaret. Jag har det jättejobbigt med självmordstankar då och håller mig gärna under vattnet så länge som kroppen bara tillåter innan jag iprincip kastar mig upp. Jag tänker på hur lätt det vore att bara avsluta det här, men sen så kommer jag på att jag inte ens mår dåligt, och då blir jag skitarg på mig själv.
Jag vet inte hur jag ska göra, jag känner mig skithemsk och det känns som om jag fejkar allting.
Tack för att ni läste, även om ni inte läste allt.
Annons
Ephemeral
Tue 11 Dec 2012 23:49
Det är inte graden av självskada som avgör om man mår dåligt eller inte. Bara faktumet att man känner ett behov av det och skadar sig själv på något sätt är alltid lika allvarligt.
Iustitiae
Tue 11 Dec 2012 23:38
Kära vän...
Ingen kan avgöra hur du mår. Det kan bara du göra.
Och jag tycker det framgår ganska tydligt att du mår som ett brinnande helvete.
Jag tänkte väldigt mycket också sådär när jag började skära mig osv. Jag rispade bara och då kan det ju inte vara på riktigt och det är nog bara ett tecken på att jag vill ha uppmärksamhet.
Det tog mig flera år att förstå att NEJ, nej nej nej.
Självskada som självskada. Jag skadade mig själv i hopp om att bli kvitt vissa känslor i vissa situationer.
Det var inte aaalltid jag mådde dåligt, vissa stunder mådde jag riktigt bra och kunde skratta och ha roligt. Men dom gångerna jag mådde dåligt, ville jag dö.
Och det är inte lätt det heller. Att bara för att man inte alltid går runt och är nere så betyder det inte att det är lättare när man väl har dom dipperna.
Dom kan vara förjävliga ändå.
Jag tror att du behöver uppmärksamma hur du mår för din omgivning. Kanske inte spotta ut till precis alla. Men till din mamma, någon lärare.
Berätta hur du känner och hur du mår och förklara att det inte är hållbart.
Fortsätter du gå runt och känna såhär så kanske dina dipper består och du börjar skada dig själv grövre än vad du redan gör, ditt självskadebeteende måste tas på allvar redan nu för det är allvarligt och det kommer inte att sluta om du inte får hjälp rätt omgående.
Gör dig själv en tjänst och kräv din plats! Du har rätt till hjälp och du har rätt att må bra. Precis som alla andra.
Ingen kan avgöra hur du mår. Det kan bara du göra.
Och jag tycker det framgår ganska tydligt att du mår som ett brinnande helvete.
Jag tänkte väldigt mycket också sådär när jag började skära mig osv. Jag rispade bara och då kan det ju inte vara på riktigt och det är nog bara ett tecken på att jag vill ha uppmärksamhet.
Det tog mig flera år att förstå att NEJ, nej nej nej.
Självskada som självskada. Jag skadade mig själv i hopp om att bli kvitt vissa känslor i vissa situationer.
Det var inte aaalltid jag mådde dåligt, vissa stunder mådde jag riktigt bra och kunde skratta och ha roligt. Men dom gångerna jag mådde dåligt, ville jag dö.
Och det är inte lätt det heller. Att bara för att man inte alltid går runt och är nere så betyder det inte att det är lättare när man väl har dom dipperna.
Dom kan vara förjävliga ändå.
Jag tror att du behöver uppmärksamma hur du mår för din omgivning. Kanske inte spotta ut till precis alla. Men till din mamma, någon lärare.
Berätta hur du känner och hur du mår och förklara att det inte är hållbart.
Fortsätter du gå runt och känna såhär så kanske dina dipper består och du börjar skada dig själv grövre än vad du redan gör, ditt självskadebeteende måste tas på allvar redan nu för det är allvarligt och det kommer inte att sluta om du inte får hjälp rätt omgående.
Gör dig själv en tjänst och kräv din plats! Du har rätt till hjälp och du har rätt att må bra. Precis som alla andra.
okejmathilda
Wed 12 Dec 2012 08:05
Jag blir bara inte av med tankarna och vill då inte ha hjälp eftersom jag är övertygad om att det inte är något fel på mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att tänka annorlunda.. :(
tack för hjälpen ändå!
tack för hjälpen ändå!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/511693207/